Anders Vitalius, snälla rara, hjälp oss! En kvinna slängde sig ner vid fötterna på den reslige läkaren i vit rock och brast ut i gråt. I väntrummet på det lilla sjukhuset, där medicinalukten låg tung, kämpade hennes barn för sitt liv bakom slitna dörrar. – Ni måste förstå, jag kan inte! Jag kan inte! Det är därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år – handskadan och utrustningen… – Jag bönfaller er! Snälla! Kvinnan vägrade släppa taget och drog ivrigt den motsträvige läkaren. Han måste försöka. För annars… Bara några meter kvar. Den vita trä­dörren. Och där ligger hennes älskade Mikael, sladdar runt kroppen, oxygenmask över de bleka fräknarna. Lever. Blodet sipprar fram under huvudförbandet, mörkt och tjockt som förra årets körsbärssylt. Monitorns gröna linje darrar i otakt med hans andning. Hundra kilometer till storstan. Ingen ambulanshelikopter kan landa i snöstormen. Blodtrycket sjunker, hjärtat slår svagt. Sjukvårdarna ser bort. – Kowalski! ropar en äldre sjuksköterska och griper läkaren vid armen. – Anders Vitalius! I fickan har hon en gammal tidning: en leende samling barn flockas kring doktorn i vit rock på fotografiet. Artikeln handlar om olyckan, om operationen som gick fel, om hans hand. Men den världsberömde neurokirurgen! Nu här långt ute på landsbygden… Snälla Gud, låt honom bara försöka! – Jag kan inte ta det ansvaret! förtvivlar han, – Sista operationen… min handled… det misslyckades, jag opererar inte längre! Mikael blir blekare. Blodet tjockt som sylt. Kollegorna mitt i dörren stirrar tyst. Tiden rinner ifrån dem. Och hunden… – Hunden?! Var kommer en hund ifrån? Bara ett ylande till svar. En labrador sliter i kopplet, klorna skrapar golvet, all uppmärksamhet på Mikael. – Det är Trofast. Mikaels, snyftar kvinnan och tappar andan när läkaren säger de avgörande orden i den tunga tystnaden: – Gör operationssalen klar. Han sluter ögonen; minns en annan hund, Hopp – och en annan förlorad pappa, en kritisk operation på landsbygden, en undersköterska med tårfylld blick… och ett löfte: – Jag ska bli kirurg, mamma. Det lovade jag Hopp. Tror du mig? ***** Operationslamporna som solar, stålinstrumenten blänker, handleden värker. ”Ska man skaffa hund?” tänker han tokigt. Fingrarna stela som trä, men han fokuserar. Svår skada – benet ska läggas tillrätta, trycket får inte stiga. På helikopter hade de aldrig hunnit. De unga assisterande läkarna i chock – för dem ett mirakel. Men för honom? Hur kunde han ge upp efter ett enda misslyckande? Men nu – för Mikael. Fingrarna domnar, men han ger sig inte. Andas Mikael, släpp inte taget. Nu är tiden på pojkens sida. Helikoptern i fjärran? ***** – Anders Vitalius, det är besök till dig, öppnar jour­sköterskan dörren och brister ut i ett leende. Lättnad och glädje; självaste Kowalski har återvänt, och svårt sjuka barn kommer hit från hela landet – för nu finns de gyllene händerna här! Neurokirurgiavdelningen fylls av barnskratt igen. – Fem minuter bara, ska bara titta till lille Max. Bara några steg bort: rödhåriga busungen, säger ”farbror Anders” om honom. Ett fall från andra våningen – huvudet hoplappat bit för bit i timmar. Han klarade det. Handen värker nästan inte längre. Barnskrattet läker… Det var rätt att komma tillbaka. Borde ha gjort det tidigare – men livet påminner när man glömmer. Hund har han aldrig hunnit skaffa… Undrar hur det är med Mikael och Trofast? Tänker ofta på dem. – Anders Vitalius, snälla! Just öppnat dörren när Mikael, mamma Natalia och Trofast står där. Hennes leende lyser upp, ögonen glittrar misstänkt. Trofast rusar runt, Anders mister tråden. – Titta här! Unga Mikael räcker honom något svart, gnyende och oförskämt storörat. – Ehh…? tänker Anders nervöst när pojken förklarar att Trofast hittat den lilla valpen, och nu vill de ge den till honom som tack. – Rätt tänkt, det var på tiden, ler Anders och klappar hunden: Stimulus ska den heta. Tim – när man vill vara extra snäll.

Erik Lennartsson, snälla, jag ber dig! Hjälp oss! kvinnan kastade sig vid fötterna på den långe mannen i vit rock och bröt ut i gråt.
Där i det slitna väntrummet på det lilla landsbygdssjukhuset, indränkt i doften av sprit och gamla mediciner, låg hennes barn på gränsen mellan liv och död.
Du måste förstå, jag kan inte! Jag kan verkligen inte! Det är ju därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år! Handen och omständigheterna
Snälla, hjälp honom! kvinnan höll envist kvar den motvillige läkaren.
Han måste. Försöka, i alla fall. Om han låter bli
De gick de sista metrarna mot rummet. En gammal vitmålad trädörr. Innanför den låg hennes pojke, Mikael. Hennes enda. Hans fräkniga ansikte doldes av en syrgasmask, han var täckt av sladdar. Han andades fortfarande. Blodet som sipprade fram under bandaget kring huvudet var mörkt, nästan som förra årets svartvinbärssylt. Den gröna linjen på övervakningsskärmen ryckte svagt i takt med hans kämpande andetag.
Han skulle inte hinna i tid till sjukhuset i Uppsala. Det var tio mil dit. Ingen helikopter kunde lyfta i snöovädret utanför. Blodtrycket föll. Hjärtat slog knappt. Ambulanssjukvårdarna stirrade ned.
Lennartsson! utropade en äldre, stressad sjuksköterska vid pojkens bädd och grep läkaren i armen, Erik Lennartsson!
Hon halade fram en gammal lokalblaska ur fickan, där Erik i vit rock log på ett foto, omgiven av fnissande barn. Tårarna lyste på hennes kinder när hon försökte läsa rubriken om olyckan, den skadade handen, den misslyckade operationen. Men en gång var han ett ljus inom svensk neurokirurgi, en läkare av Guds nåde. Och nu i obygden herregud, om han bara kunde gå med på att försöka!
Jag kan inte ta på mig det ansvaret! Ni förstår väl! han kämpade emot, Sista operationen handleder Det gick inte! Jag opererar inte längre! Jag kan inte!
Mikael blev blekare. Blodets sötma låg i luften. Alla kollegorna stod tysta i dörröppningen. De hade aldrig riktigt kommit nära honom. Mamman snyftade. Och tiden höll på att rinna ut. Mot dem alla. Och hunden
Hunden?!
Var kom hunden ifrån?
Det var bara ett gnällande till svar. En labrador. Han slet mot bårens sida. Klorna skrapade mot golvet, någon höll fast i kopplet, men hunden vägrade sluta titta på Mikael. Han gnällde inte ens längre, bara flåsade, kämpade
Det är Trofast. Mikaels, kvinnan snyftade.
Det blev tyst, och i stillheten föll Eriks ord som en sten:
Gör ordning operationssalen.
Han blundade en sekund. Ett minne blixtrade förbi en annan hund, Molly, hans barndoms hopp. Pappa levde då. Då var han bara Erik, 13 år och skoltrött. Nyårsnatten var isig, bilen låg krossad i snön som en trasig julkula. Mamma grät. Läkaren vågade inte försöka rädda pappa. Inget sjukhus i närheten…
Molly slutade sjunga vid graven, hon slutade äta. Så låg hon där vid pappas sida. För alltid.
Jag ska bli neurokirurg, mamma. Jag lovade Molly, viskade den rufsiga pojken vid graven, Den bästa. Kan du tro det?
Hur kunde han ha glömt? Varför?
*****
Lamporna i operationssalen bländade som vårsolen. Stålet på instrumenten glänste. Handleden värkte, men det fick gå ändå. “Kanske borde jag skaffa hund”, tänkte han ologiskt. Fingrarna var stela, men han skulle klara det. Svår skada. Trycket sjönk, svullnaden fick inte bli värre Mjuka vävnader sargade, skallbenet måste sättas ihop bit för bit. Kärlen
Även om helikoptern kunnat flyga hade det varit för sent. De unga assistenternas ögon glimmade. För dem var det rena miraklet. För honom? Han hade gjort så många liknande ingrepp. Men efter ett misslyckande gav han upp, klippte av banden och flydde. Handen värkte, och i rummets hörn tyckte han sig se Molly. Eller kanske Trofast, Mikaels labrador. Skulle följa pojken Trofast.
Svårt att hålla i peangen. Spänna skallen. Fingrarna krampade nästan. Lite till. Andas, Mikael. Håll ut. Vi släpper dig inte.
Tiden. Nu var den på Mikaels sida. Eller var det en helikopter som hördes? Kanske hade den ändå lyckats landa
*****
Erik Lennartsson, någon söker dig! den ansvariga sköterskan stack in huvudet och log stort.
Alla log. Äntligen var Lennartsson tillbaka. Det pratades om det på varje avdelning. Sjuka barn anlände från hela Mellansverige. Nu fanns någon de litade på. Lennartsson hade gyllene händer. Barnens skratt hördes i korridorerna igen. Små patienter frisknade. Föräldrarna följde honom överallt
Jag kollar bara till Loke snabbt, ge mig fem minuter.
Det var bara några meter från läkarexpeditionen till sexårige Lokes rum. Lustig pojke, rödhårig. Kallade Erik “farbror”. Förra veckan hade han varit på skolutflykt till Stockholm, råkat falla från andra våningen när han blev distraherad precis som Mikael från byn. Erik hade lappat ihop Lokes huvud bit för bit. Åtta timmar tog det, men det gick. Nu värkte inte handen längre, kanske läkningen kom av barnens glada skratt.
Visst var det bra att han kom hem. Han borde gjort det tidigare, men saknat rätt driv. Han hade glömt mycket. Men livet påminde honom. Han hade aldrig skaffat hund. Det hade aldrig blivit av. Han tänkte ofta på Mikael och Trofast. Undrade hur de hade det.
Erik Lennartsson, snälla!
Där stod de, innan han ens hunnit ut genom dörren.
Men hej, Mikael, Ylva, han log, och dig med, Trofast.
Hans hand rörde sig mot den varma pälsen automatiskt. Den blöta nosen trycktes mot hans handflata. De nötbruna ögonen såg rakt in i hans.
Vad gör ni här? Är det något med Mikael? Ska ni undersökas?
Allt är bra med Mikael! sa Ylva snabbt, det är något annat!
Nu först såg han att hon log så ljust. Rocken stod konstigt ut, och hennes ögon glittrade av tårar. Det var svårt att fråga. Trofast yrade runt i cirklar och gjorde honom distraherad.
Varsågod!
Mikael stod inte ut med tystnaden. Han dök ner i mammans kappa och räckte Erik något svart, pipande och ofantligt storörat.
Eh… Erik försökte hitta orden, blev helt stum med den lilla varelsen under näsan.
Bli inte arg, sa Mikael fort, Trofast hittade honom. Mamma lät oss behålla honom. Igår såg vi din intervju på tv, och då drog Trofast hit honom till tv:n när han hörde din röst. Så vi tänkte
Ni tänkte rätt. Det var dags för länge sen, sa Erik och blinkade till den glada hunden, Jag kallar dig Stimulans. Eller kanske Tim, som smeknamn.