INTE DEN RÄTTA ALEXANDER Lillan stod framför spegeln och bytte örhängen för tredje gången. — Vad tycker du, Knappen? — frågade hon sin lilla hund. — De här eller de andra? Knappen gäspade. — Tack för stödet, sa hon ironiskt. Hon sneglade på klockan. En halvtimme kvar. En underlig nervositet. Normalt kände hon sig alltid självsäker – beundrarna brukade snurra kring henne. Men nu… — Trams, konstaterade hon efter att ha granskat sig själv i spegeln en gång till. — Du är bäst! Kanske låg det i att hon aldrig träffat Alexander? Tre veckors telefonsamtal – men inte ett möte. Tre veckor, och jag har inte lyckats prata ihjäl honom en enda gång, tänkte hon plötsligt och log. Lillan suckade och tog sin handväska. Dags nu. TRE VECKOR TIDIGARE — Herregud, när ska du gifta dig och flytta hemifrån egentligen! suckade pappa, överläkaren. Han hade just kommit hem efter en lång hjärnoperation och hoppades på en lugn kväll med en bok av Harry Martinson. Men Lillan hade tjattrat oupphörligt om svensk och utländsk science fiction i en halvtimme. — Pappa, du sa ju själv att Martinson är störst… — Det sa jag. Men vi tar det en annan gång? Just nu vill jag ha lite tystnad. Lillan blev sur och teg – i hela tre minuter. — Just det, på tal om att gifta sig, sa pappa plötsligt. — Du minns väl doktor Pettersson – chefsöverläkaren på vårdcentralen där jag vikarierade? — Jaha? — Han har en son. Säger att han är riktigt schyst. Pettersson ville ha ditt nummer så att ni kan bekanta er. Jag sa ja. Lillan rynkade näsan. Såna där arrangerade träffar – så gammaldags. Och dessutom, sånt är ju för dem som aldrig hittar någon själva, varför skulle hon behöva det? Men säga emot pappa ville hon ändå inte. FÖRSTA SAMTALET Den “schysta killen” väntade några dagar innan han ringde. — Hej? — Hej, det är Alexander. Din pappa har väl berättat? — Jo, det har han, svarade Lillan kort men ändå lite nyfiket. Rösten var behaglig. — Min pappa har sagt så mycket fint om dig. Att du är… speciell. — Det vet jag inte, skrattade hon. — Bara en vanlig läkarstudent på Karolinska. Själv då? — Jag går på KI också, ska bli kirurg… Okej – det förklarade hans självsäkra ton. De pratade i en timme. Sedan två. Sedan varje dag. Alexander berättade om katten Märta, om kärleken till science fiction, och om sin osäkerhet över om han var för smal, för blek, för trött? Lillan lyssnade, men ibland tänkte hon för sig själv: Det där brukar ju vara min roll. Hon fick bita sig i tungan för att inte säga: “Alex, slappna av nu bara.” Men han tålde inte att bli kallad Alex. Men förutom smådetaljerna – hon gillade honom. TRÄFF PÅ “S:T ERIKSPLAN” Så bestämde de träff. I tunnelbanan, på S:t Eriksplan. De skulle gå på bio, sen ta en promenad till glasscaféet “Cosmos” på Sveavägen. Och sedan – ja, vem vet? Lillan hoppade av tåget och såg sig omkring. Folkvimmel. Oljud. Den speciella tunnelbanedoften. Och där – en lång, snygg kille med ett fång rosor i handen, lutad mot en pelare, följde otåligt varje tåg med blicken. Hon gick rätt fram: — Alexander? Killen ryckte till, såg förvånat på henne: — Ursäkta, är du…? — Lillan, sa hon bestämt och räckte fram handen – både för handslag och som om han skulle kyssa den. Han blev förstummad av min skönhet, tänkte hon och log. Killen stod som fastfrusen. — Lillan? upprepade han tveksamt. — Men jag… — Kom så går vi! Du måste ju hinna lösa biljetten! — Vänta, jag skulle bara säga… — Vi tar det sen! sa hon och drog honom mot utgången. Han kastade en blick över axeln mot perrongen – som om han letade efter någon – men Lillan hade redan dragit in honom i folkträngseln. Rosorna hade han fortfarande kvar i handen. Han sneglade på blommorna, sen på henne – och gav upp. — Okej, sa han tyst. — Vi går. BIO OCH GLASSCAFÉ Filmen var bra. Lillan gillade även hans stiliga kappa och den konstnärligt knutna halsduken som han tydligen var stolt över – hemmastickad av mamma, det syntes direkt. Ljuvlig doft av fransk parfym. Krispig vaniljglass på “Cosmos”. Och deras åsikter – så lika på nästan alla punkter. Eller, om sanningen ska fram, så pratade mest Lillan medan han lyssnade – med glänsande bruna ögon, nickade, höll med. Ibland la han handen över hennes lilla gestikulerande hand – så varmt, så tryggt! — Vet du, sa han när de strosade längs Gamla Stans gator om kvällen, — du är så… — han tvekade. — Så vadå? frågade hon. — Levande. Spontan. Lillan log sitt mest bedårande leende. Hon var kär. TRE MÅNADER SENARE Allt gick blixtsnabbt. De träffades nästan dagligen och ringde varandra flera gånger om dagen. Fanns inga smartphones då, annars hade det blivit ännu mer. Efter tre månader sa Alexander att han älskade henne, inte kunde leva utan henne och ville gifta sig. Lillan dröjde på svaret någon minut innan hon glatt tackade ja. — Vi borde nog träffa mina föräldrar, bekymrade sig Alexander. — Vi väntar lite med det, blev Lillan nervös. Familjen var mycket kritisk till nya “kandidater”. Särskilt mormor. Ingen var riktigt värdig hennes älskade barnbarn, och mamma och pappa höll mest med mormor. Att säga nej till Alexander tänkte Lillan inte. Och att träffa hans föräldrar hade heller inte bråttom – så ingen skulle hinna ringa runt bakom deras rygg. PAPPAS FÖDELSEDAG Tillfället kom efter ett par veckor. Pappa, inte så förtjust i stort firande, bestämde sig ändå för att fira sin 55-årsdag och bjöd in släkt och vänner. Lillan förvarnade mystiskt att hon skulle komma med sällskap. Gästerna var nästan samlade när Lillan släppte in sin fästman med ett gäng nejlikor och en flaska fin konjak under armen. — Pappa, får jag presentera… — hon började lite högtidligt och smånervöst. Telefonen ringde. — Vänta lite, jag tar den, sa pappa och sprang till luren. Han kom tillbaka efter ett par minuter, andfådd: — Det var Pettersson – han undrade om vägbeskrivningen. Skönt att han ändå kommer! Trodde nästan han var sur efter att du inte dök upp på dejten med hans son. Lillan tappade hakan. — Dö k inte upp?! Pappa såg undrande på henne. — Nä, han sa ju att sonen väntade på dig på S:t Eriksplan i två timmar. Med blommor. Men du kom aldrig. Lillan vände sig långsamt mot Alexander. Han stod i hallen, blek, med nejlik-buketten i handen, och såg skuldmedvetet på henne. — Vi kommer snart tillbaka, fräste hon till pappa. Hon drog med sig Alexander in på sitt rum. SANNINGEN Lillan stängde dörren. Tittade på honom. — Vänta nu, sa hon långsamt, rädd att missförstå. — Menar du… att jag aldrig dök upp? Alexander teg. — Du är inte rätt Alexander? Han skakade på huvudet. — Du är inte Alexander Pettersson?! — Nej, sa han lågt. — Jag heter Alexander Lindqvist. En kompis skickade mig att möta en tjej – en Nathalie. Jag väntade på S:t Eriksplan. Och så kom du fram till mig och… — Och jag bara tog med dig, konstaterade Lillan. De stod tysta. — Jag försökte förklara, sa han, — redan första dagen, på väg till bion. Men du lyssnade inte. — Jag lyssnar aldrig, instämde Lillan. — Det är min talang. Knappen gnydde vid dörren. Lillan satte sig på sängen. — Och nu då? Alexander tittade länge på henne – allvarligt, nästan för allvarligt. Sen gick han fram och gick ner på knä. — Det spelar ingen roll för mig, sa han, — om vi träffades tack vare en slump eller någons pappa. — Jag älskar dig och vill att du blir min fru. På riktigt. Utan krångel. Lillan log, lättad. — Okej. Då går vi och hälsar på mina föräldrar nu. Men jag varnar dig – min familj är knepig. — Min är inte lätt den heller. Och så har vi en katt med egen vilja. — Vi klarar det! De gick ut till vardagsrummet. Där stod redan gästerna – och nyss inkommen var doktor Pettersson med sin son. Lång. Snygg. Med ett fång rosor. Lillan såg på den riktige Alexander Pettersson. Sedan på sin Alexander, blek av nervositet och med nejlikor i handen. Nej, tänkte hon. Inte den rätta. Och hon skrattade – på riktigt, den här gången. — Pappa, sa hon, — jag har något att berätta. Det är en lång historia.