Alltså, du måste höra vad som hände mig härom veckan det var som taget ur en film! Jag körde min Volvo på en vinterväg utanför Västerås, du vet där småvägarna slingrar sig genom tät gran- och tallskog. Det hade snöat dagen innan, så hela landskapet låg där tyst och gnistrande. Det var knappt några andra bilar ute och jag hade radion på ganska högt, satt nästan och sjöng med till Håkan Hellström och bara lät tankarna vandra.
Plötsligt så blixtrade bromsljusen på bilen framför till. Jag tvärbromsade, det var ren reflex, och sladdade nästan in i den. Hjärtat hamnade någonstans nere vid pedalerna du vet, det där ögonblicket när man tror att nu är det kört.
Jag svor lite för mig själv och kollade upp, och då såg jag varför vi hade stannat. Ut ur skogen, rakt över vägen, gick… inte bara en, inte två, utan en hel flock vargar! Helt lugna, de rörde sig långsamt som om vägen tillhörde dem. Deras grå päls smälte nästan in i snön, bara ögonen blänkte i strålkastarljuset.
Det blev helt tyst i bilen. Vargarna gick ända fram till bilarna och cirklade runt oss. En av dem, en stor hane, stannade precis framför min motorhuv och stirrade rakt in genom vindrutan. Det kändes som om han såg rakt igenom mig, alltså verkligen in i själen på något sätt. Våra blickar möttes du kan ju tänka dig, pulsen rusade.
Jag började fippla med växelspaken, försökte backa, men såg i backspegeln att det var vargar både bakom, vid sidorna, och mellan träden. Bilen var helt omringad. Jag höll ratten så hårt att knogarna blev alldeles vita och försökte hålla andan, men så pang! den stora vargen kastade sig upp på motorhuven.
Du anar inte det där ljudet när klorna gled över plåten, och när han började stampa och gny mot rutan Jag skrek rakt ut, kände riktigt hur paniken satte sig i bröstet. Han pressade nosen mot glaset, ögonen såg kolsvarta ut i mörkret.
Jag tvärfrös, visste bara: nu är jag illa ute, nu är det slut. Men så mitt i all panik hände plötsligt något helt oväntat.
Från skogen hördes ett djupt ljud, inte ett yl utan mer som ett tungt “voff” som fick hela bilen att vibrera. Alla vargarna stannade som på kommando, till och med den på motorhuven spetsade plötsligt öronen och vände sig mot skogen. Ur skuggorna klev en ännu större varg flockledaren.
Han såg nästan majestätisk ut när han steg ut på vägen, precis som han hade full kontroll över hela situationen. Han kastade bara en blick mot de andra vargarna, och det räckte. Plötsligt hoppade vargen på min motorhuv smidigt ner på marken och de andra började långsamt dra sig tillbaka in bland träden, en efter en. Ledarvargen vek inte blicken från sin flock förrän alla försvunnit.
Det var liksom som om han gav order: “Stopp. Människor är inte byte. Bilar är inget vi ska bråka med.” Ingen sa emot, hela flocken lyssnade blint. Den store ledarvargen var sist att vända om. Men innan han gick tillbaks in i skuggorna, stannade han till ett ögonblick, såg mig i ögonen genom rutan. Inget hotfullt, bara lugn auktoritet och, jag vet inte… nästan ett sorts samförstånd.
Sen försvann de in bland träden och allt blev knäpptyst igen på landsvägen. Jag satt där, alldeles stilla, med hjärtat dunkande och händer som skakade en lång stund. Insåg att om inte ledarvargen dykt upp och tagit kontroll så kunde allt ha slutat annorlunda.
Alltså, du fattar inte jag har varit med om mycket, men det här det går liksom inte att förklara. Nästa gång jag kör den där vägen lär jag nog dubbelkolla så det inte tassar fram några silvriga skuggor ur skogen igen.
