VADÅ, HON VAR VÄL BARA UPPRETAD…
Vem vill ha dig egentligen, kärring? Du är bara till besvär för oss alla. Du går runt här och luktar. Om jag fick bestämma skulle jag göra mig av med dig… Men vi måste stå ut. Jag hatar dig!
Pernilla satte nästan teet i halsen. Bara för en stund sedan hade hon haft videosamtal med sin mormor, Ingrid Svensdotter. Mormor hade rest sig ur fåtöljen, stånkat till och gått ut i hallen.
Vänta lite, gumman, jag kommer snart tillbaka, sa hon och försvann.
Telefonen låg kvar på bordet. Kameran var igång, mikrofonen likaså. Under tiden hade Pernilla växlat över till datorskärmen. Och så… hände det där. En röst ute i hallen, hård och genomträngande.
Först trodde Pernilla att hon hört fel. Och kanske hade hon trott det, om hon inte fått syn på telefonen. Av ljudet att döma kom någon in i rummet. På skärmen dök först ett par främmande händer upp, sen syntes en sida av en kropp, och till sist ett ansikte.
Josefin. Hennes brors fru. Och ja, det var Josefin som pratade.
Kvinnan gick fram till mormors säng, lyfte på kudden, och sedan på madrassen där hon krafsade runt med handen.
Sitter du här, dricker te… Kunde du väl dö snart, det vore ärligt talat bättre. Varför dra ut på det. Du är ändå värdelös, står bara i vägen och tar plats… muttrade hon.
Pernilla satt som fastfrusen. Några sekunder glömde hon att andas.
Snart gick Josefin ut igen, ovetandes om kameran som filmade henne. Efter någon minut återvände mormor. Hon log, men leendet nådde aldrig riktigt ögonen.
Sådär, nu är jag tillbaka. Förresten, jag glömde fråga hur går det på jobbet? Allt bra? frågade mormor som om ingenting hade hänt.
Pernilla nickade hastigt. Hon försökte fortfarande smälta det hon precis hört. Inombords ville hon bara rusa iväg och slänga ut den fräcka människan på stört.
Ingrid Svensdotter hade alltid verkat så stark för Pernilla. Inte för att hon skrek eller slog näven i bordet, utan för att hon hade den där lugna, läraraktiga myndigheten i sig. Årtionden som svenskalärare hade format både hållning och blick.
Fyrtio år undervisade hon barn i Västerås om Bellman och Strindberg. Alla älskade henne. Ingrid kunde få varje klassiker att kännas levande.
När morfar dog brast hon inte helt, men ryggen blev lite krokigare, och hon började gå ut alltmer sällan, blev sjukare, och log mindre ofta. Ändå förblev Ingrid tapper och energisk. Enligt henne var varje ålder vacker och hon njöt av livet, även nu.
Pernilla älskade sin mormor för att hon kände sig trygg bredvid henne. Med mormor vid sidan kunde inga problem kännas för stora hon löste allt. När det var dags för brodern Emil att börja studera sålde mormor sommarstugan för att hjälpa till med kalaset. Pernilla själv fick de sista besparingarna till handpenningen för sin bostadsrätt.
När Emil efter bröllopet klagade på den dyra hyran i Stockholm, erbjöd mormor själv ett rum. Trerumslägenheten i Västerås räckte till alla, och hon var ju ändå ensam och tänk om blodtrycket skulle stiga eller om hon fick problem med sockret?
Det vore roligare med lite sällskap ändå. Och de unga har ju nytta av lite hjälp också, sa Ingrid med sitt vanliga engagemang.
Emil lovade att se till henne, och Pernilla hjälpte till med matinköp, mediciner och ibland till och med hyra och elräkning. Med hennes lön tillät samvetet inte att stå utanför. Kanske gav hon ibland kontanter, ibland swishade hon, men ofta köpte hon bara hem kött, fisk, grönsaker, mejeriprodukter och frukt. Det var viktigt att mormor åt ordentligt.
Det är för din hälsa, särskilt nu när du har diabetes, sa Pernilla.
Mormor tackade, men undvek gärna ögonkontakt. Det var nog jobbigt för henne att ligga någon till last.
Josefin, Emils hustru, hade alltid gjort Pernilla osäker. Smickrande ord, överdrivet vänlig, men blicken var kall. Allt var ytligt. Men Pernilla ville inte lägga sig i. Det var ändå Emils val. Hon frågade bara ibland med låg röst om allt var bra hos mormor.
Allt är fint, hjärtat, sa Ingrid. Josefin lagar mat, håller ordning, hon är ung och ovan, men det kommer väl med tiden.
Nu förstod Pernilla att det bara varit lögner. Josefin höll en mjuk, vänlig mask när andra såg, men när ingen hörde…
Mormor, jag hörde allt… Vad var det där som hände?
Mormor stelnade till, som om hon inte uppfattat orden. Sedan vände hon blicken mot fönstret.
Det var inget, Pernilla. Josefin är nog bara trött. Det är besvärligt nu när Emil jobbar borta hela tiden, och så… Det blir jobbigt för henne, sa Ingrid stilla.
Pernilla granskade mormor noggrant, såg alla nya rynkor. Hon insåg att glöden i Ingrids ögon falnat. Kvar fanns envisheten och tröttheten. Men nu såg hon något nytt. Rädsla.
Trött? Mormor, hörde du ens vad hon kallade dig? Det där är inte att vara lite uppstressad. Det är rent elakt!
Pernilla… Ingrid försökte avbryta. Det är inte så farligt. Hon har temperament, är ung, jag är gammal, det är inte hela världen. Jag klarar mig.
Nej mormor! Gör mig inte till tokig unge. Antingen berättar du allt nu, eller så sätter jag mig i bilen, kommer och hämtar dig. Du väljer.
Mormor blev tyst i några sekunder. Sedan sjönk hennes axlar ihop och hon rättade till glasögonen. All illusion av trygghet sprack. Nu stirrade en rädd och ledsen gammal dam på sitt barnbarn.
Jag ville inte säga nåt, började hon. Du har ju så mycket redan. Varför skulle du behöva ta hand om mitt krångel också? Jag trodde allt skulle lösas…
Det visade sig att Josefin varit ett problem mycket längre än Pernilla anat. Och betydligt värre.
De unga flyttade in med stora resväskor och storslagna planer om att spara ihop till kontantinsats på ett halvår. Mormor var till en början glad lägenheten började leva igen av steg i hallen och någon som alltid kokade kaffe i köket. Skratt och prat, om än något ansträngt ibland. Första tiden bakade Josefin bullar, bjöd mormor på te och följde till vårdcentralen ibland.
Men så fort Emil for iväg för att jobba i Kiruna, förändrades allt på en gång.
Först blev hon bara lite surare, berättade mormor. Jag tänkte det berodde på Emil. Men sedan började hon ta mat till sig själv och påstod att du ändå handlade för mycket. Att hon behövde det mer, för hon är ung, skulle kanske ha barn snart, och jag har ju inte så stora behov. Kan gott banta lite, sa hon ibland.
Det visade sig att Josefin fått mormor att låna ut pengar, pengar Pernilla gett för mediciner. För dessa köpte Josefin ett eget kylskåp, ställde in det på sitt rum och låste dörren. Allt gott som Pernilla köpt åt mormor hamnade där.
Återbetalning såg Ingrid aldrig röken av. Tvärtom letade Josefin skrymslen efter undanstoppade pengar och tog dem också.
Hon tog min TV också. Sa att det är dåligt för synen vid min ålder, suckade mormor och drog med fingertopparna över kinden för att torka tårarna. Internet slår hon ofta av. Men det är ju så jag håller kontakt, läser nyheter, tittar på recept… Jag känner mig som i fängelse ibland.
Har du sagt något till Emil? frågade Pernilla.
Mormor skakade på huvudet.
Hon sa att om jag berättade skulle hon säga till alla att jag fått henne att förlora barnet, att jag stressat henne för mycket. Jag vet ju inte ens om hon var gravid. Men hon hävdade att då skulle alla tycka synd om henne, och hata mig.
Pernilla kände gråten komma, men bet ihop. Hon ville skrika, önskade att Josefin aldrig hade dykt upp. Men istället sa hon:
Mormor, ingen har rätt behandla dig så här. Ingen. Aldrig.
Mormor började gråta. Pernilla tröstade henne försiktigt, fast hon redan visste en storm var på väg. Hon tänkte inte blunda.
En halvtimme senare var Pernilla och hennes man Niklas på väg till Ingrid. Hon beskrev allt i bilen. Först trodde han knappt på det men varför skulle hon hitta på?
Mormor öppnade genast. Hon stod och vred trasa mellan händerna, tittade ner i golvet.
Åh, ni skulle ha ringt först hade ju kunnat sätta på lite kaffe…
Vi är inte här för kaffe, mormor, svarade Pernilla lugnt. Vi är här för rättvisans skull. Var är Josefin?
Hon gick någonstans. Det är ingen som berättar för mig vad de ska… Nåväl, kom in när ni nu är här.
Ingrid tog ett steg åt sidan för att släppa in dem. Pernilla gick direkt till köket. Kylen var nästan tom: ett par sura mjölkpaket, tio ägg och några mögliga smörgåsgurkor. I frysen bara is.
Pernilla såg på Niklas, han nickade stilla. Sedan agerade de snabbt. Josefins sovrum var förstås låst, men låset var simpelt. Niklas skruvade upp det med en mejsel.
Mycket riktigt stod där ett kylskåp. Inuti fanns yoghurten Pernilla köpt till mormor tidigare i veckan, ost, hemgjord korv, till och med gurka och tomater.
Pernilla kokade av ilska, men samlade sig. Tillsammans satte de sig i mormors sovrum och väntade.
En halvtimme senare kom Josefin hem.
Vem har rört min dörr?! skrek hon och knöt nävarna.
Men då klev Pernilla in från mormors rum.
Jag.
Josefin stannade tvärt, blicken flackade. Hon blev några sekunder tyst, sen gick hon tillbaka till sitt vanliga fräcka tonläge.
Vem tror du att du är? Du har inget här att göra!
Pernilla ställde sig så nära så Josefin fick lyfta blicken för att se henne.
Jag är barnbarnet till hon som äger lägenheten. Vem är du? sa hon med skarp röst. Du har tio minuter att packa. Annars flyger grejerna ut genom fönstret. Förstått?
Jag ska klaga till Emil!
Klaga så mycket du vill. Emil är inte här. Behövs det släpar vi dig ut.
Josefin fnös, men försvann snabbt in på sitt rum och började kasta ner kläder i väskan. Hon svor och försökte hugga verbalt mot Pernilla, men Pernilla bara betraktade henne med kall blick.
Mormor stod i hallen och försökte torka tårarna med handen.
Pernilla… Varför så här…? Grannarna hör ju allt…
Då kunde Pernilla inte hålla sig längre. Hon sprang över hallgolvet, kramade Ingrid hårt och sa:
Det här är inget bråk, mormor. Vi slänger bara ut soporna.
Den natten sov de kvar hos mormor. Nästa dag fyllde de hennes kylskåp och medicinskåp. När Ingrid vinkade av dem, grät hon. Pernilla hoppades att det var av lättnad och inte rädsla eller ensamhetskänsla. Barnbarnet förbjöd strängt Josefin att någonsin komma tillbaka, vad som än hände.
Senare samma dag ringde Emil. Han var ursinnig.
Har du blivit galen? Josefin gråter! Var ska hon ta vägen nu? Tror du att du kan göra vad du vill bara för att du har pengar?
Pernilla lade bara på. Några timmar senare skickade hon ett meddelande:
Du borde ta reda på sanningen. Din fina Josefin har svultit ut mormor. Och glöm inte att mormor en gång gav dig allt. Dyker ni upp tillsammans hos henne, så får ni med mig att göra.
Emil svarade aldrig. Och behövde inte heller.
Josefin flyttade in till en kompis. På Instagram skrev hon om giftig släkt och falska människor. Emil tryckte like. Pernilla hörde aldrig mer av dem.
Hos Ingrid blev det snart lugnt och ombonat, även om det var lite tyst. Några veckor senare bad hon Pernilla visa hur man streamar serier på mobilen. Mormor började med Mästaren och Margarita, för att sedan gå över till komedier. Ibland såg de filmer tillsammans.
Oj, jag har inte skrattat så här på länge, sa mormor en kväll. Känns i kinderna, det har man visst glömt bort.
Pernilla log. Nu kände hon ett lugn inom sig. En gång var det mormor som skyddade henne. Nu var det hennes tur att skydda mormor.
