Jack, räkna inte kråkorna! I flera dagar hade Jack vägrat äta den mat som Ludmila gav honom: – Men snälla, det är ju samma köttbullar som du fick av Leif Andersson förut. Han kommer inte än … Vänta inte på honom, – Ludmila ryckte på axlarna … En märklig syn … Vid den långa gula hållplatsen stod alla fabrikens arbetare och väntade på bussen i en klunga på ena sidan. Den andra delen av hållplatsen var tom – bortsett från en rufsig, röd hund som makligt låg utsträckt framför bänken … Jack fyllde snart fyra år och kände väl till livet, lika självklart som sina fyra tassar. Alla dagar tillbringade han vid busshållplatsen bredvid fabriksbostäderna. Bakom bostäderna låg fabriken och ett fält. Inget spännande längre – Jack hade varit där, mer än en gång. Hur han blev Jack mindes den röda hunden knappt själv. Flera unga kvinnor från bostäderna hade börjat kalla honom så. De tyckte synd om hundens hårda öde och brukade ge honom mat. Men annars undvek de flesta Jack. Jack såg ingen med sorgsna ögon. Han viftade inte glatt på svansen … Nej, Jack var inte sådan. Fast han bara var tre, påminde han mer om en vresig gammal gubbe som var missnöjd med allt och alla. Hans sämre humör skrämde folk ibland. Människor … Vad gott kunde han säga om de flesta av dem? Ingenting! De två tjejerna som brukade mata honom ansåg han dock bättre än andra. Jack gillade varken folk eller kråkor, och han avskydde de pipande och plaskande sparvarna i vattenpölarna. Den tid då man som valp tror att varje människa vill klappa en går snabbt över. Den var förbi även för Jack. Och enligt hans hundfilosofi lät människor, liksom kråkor, lika osympatiska. De började gräla vid hållplatsen, knuffades, jagade bort hunden för att inte snubbla på honom. Varför skulle han älska dem? Det brydde sig Jack inte om att fundera över. Men kråkorna var värre – de fräcka tjuvarna snodde det lilla gott han fick från bostäderna. Jack kastade sig ofta efter fåglarna. De flög undan, men bestämde sig för att stå emot. Så gick dagarna: Han skällde på kråkor, räknade de busigaste – innan någon tappade stjärtfjädern – och morrade på folk … Egentligen levde han rätt bra vid den gula hållplatsen. Ingen herrgård, men han kunde gömma svansen för vind och regn. På varma dagar fanns skugga. Dock blev det ibland för mycket folk … – Hördu du där, glassigt att bara ligga i vägen! Släpp fram till bänken! – någon sparkade till, vilket väckte hunden ur slummern. Jack öppnade ögonen. Skon försökte kliva över tassarna men hållplatsens herre var inte med på noterna: ”Bråka du? Vänta bara!” Jack hoppade snabbt upp. Skon kämpade för sitt liv, men så kom bussen. Värst av allt var när människor hoppade på sina bussar – så många av Jacks fiender hade smitit just så. Skon blev kvar utan sin ägare, ensam och livlös. ”Bra åt dig!” sa Jack nöjt, gnagde triumferande på bytet och drog iväg den bakom sopkorgen. – Maja, håll dig borta från den där galna hunden, – en ljus kvinna drog sin väninna åt sidan. – Galna byracka, ingen gör något åt honom, – mumlade en man med cigarett. Fimpen hamnade bredvid korgen, nästan på Jack. Hunden blev tvungen att skälla igen. Mannen svor och gick till andra ändan av hållplatsen … ***** Nästa dag såg Jack skon igen, och nu var en annan person med. – Där! – skon-pekarens finger viftade mot Jack på behörigt avstånd. – Det är DEN där aggressiva hunden! Gör något åt honom! – Vadå? – en annan manryckte på axlarna. – Ni är inte den första som klagar. Men här i samhället har vi ingen djurhållningstjänst. Skon sänkte fingret, viftade istället med armarna och babblade på, som en skata. Jack lyssnade uppmärksamt. Till slut blev den andra mannen också irriterad. Jack betraktade dem roat – människorna fräste åt varandra; mer spännande än kråkbråket om en nöt. Ägaren till skon tyckte att han såg ett självgott leende på hundens ansikte – nej, inbillning, en hund kan väl inte le så? – Jag vaktar bostäderna, inte hållplatsen! – sa vakten, gick mot jobbet men vände sig om: – Kasta ett ben åt honom, så blir du kvitt honom. Han ville nog bara ge ett vänligt tips. – Jaså! Eller ska jag kanske ta med halva lunchbrickan åt honom med? – svarade skon-spersonen surt och glodde på Jack: – Och vad glor du på, va? Kunde du inte åtminstone morra lite tillbaka? Ditt monster! ”Monstret” hjälpte vant ägaren hoppa på bussen, lika snabbt som vid ett roadrace. Jack skällde efter bussen och det rödblossiga ansiktet på Leif Andersson, så hette skonägaren, grälade vidare bakom den immande rutan … Det var förstås omöjligt att undvika nästa möte. Leif Andersson hade just blivit vice fabriksdirektör. Allt var nytt, han höll på att lära känna folk – och nu detta med byrackan vid hållplatsen! Och bilen var på verkstad, så varje morgon mötte han Jacks skällande mottagning. Det verkade som att Jack nu bara ogillade Leif. Alla andra tvåbenta blev osynliga för honom. Hunden väntade otåligt på att rätt buss skulle komma och Leifs sko hoppa av! Trött på folkets hånlog, bestämde sig Leif för att lyda vakten och köpte en köttbulle åt Jack i matsalen. – Ät, – sa han och la ut godbiten framför hållplatsen och stirrade på hunden. Jack var redo att ge ”skon” ett sista farväl. Men doften av köttbullen lockade – och på ett ögonblick var den borta. Bara dammig asfalt mindes världens bästa doft. Jack slickade sig om munnen och tittade förväntansfullt på människan. – Ser man på! Räcker det inte? Nåja! Jag har ingen fru och kan inte laga köttbullar, och tänker inte hämta dem från matsalen åt dig varje dag, surkuse! ***** Nästa morgon förvånades Leif. – Har Jack tröttnat på dig? Han skäller ju inte ens på dig längre! – flinade Ludmila med rosiga kinder. – Tydligen lite respekt nu, Ludde, – sa Leif men kastade förvånat ett öga mot Jack. Därifrån blev det daglig köttbullefest för den röda hunden – Leif och Jack hade en ny tradition. Kanske, tänkte Jack, var inte alla människor lika hopplösa som han trott? Kanske var det ändå skillnad på folk och kråkor? Det blev kallare. Vintern smög in. En morgon låg ett mjukt vitt täcke över gula hållplatsen och en isig vind for över fälten. Enligt ny vana la Leif en köttbulle och andra godbitar framför Jack. Den darrande hunden nosade och, som alltid, försvann köttbullen på ett ögonblick. Någon sorts magisk köttbulle! Leif stod länge och såg de röda sidorna skaka. – Bussen, Leif, – Ludmila drog honom i rockärmen, men han vinkade bort henne. – Äsch! – muttrade Leif och gick tillbaka till porten. Efter en stund smög en hand i svart skinnhandske fram och kliade Jack bakom örat. Hunden sneglade upp på honom. – Fryser du nu, luffarhund? Inte lika stridslysten i kylan. Lägg dig på kartongen, den ställer vi här i lä, och så får du en till köttbulle … ***** På lördagen var Leif hemma. Rabatterna utanför nya villan var täckta av tung snö. Kylan slet i luften. Leif stekte ägg och korv, åt frukost och tog fram snöskyffeln. Medan snön flög låg tankarna någon annanstans … Han stannade till, såg på snöflingorna, muttrade för sig själv, slängde skyffeln och sprang ut från gården … Ingen stod vid hållplatsen – Jack visste att det hände ibland. Bussen öppnade ändå dörrarna; ibland klev bara några få av. Sådana dagar skrek Jacks mage extra högt. Idag var kvinnorna från bostäderna också borta … Jack reste sig. Han visste att det skulle bli en lång vandring mot butiken och husen där man kanske kunde få en smula. Men precis som han skulle sticka ut nosen utanför gömstället bromsade bussen in. – Vart ska du, tänker du gå vilse i snöyran? Leif gick ut och la fram flera paket prinskorvar. Hunden slukade dem som om de skulle försvinna. – Inga köttbullar, matsalen är stängd idag, – ursäktade sig Leif. – Men titta här vad jag tagit med … Fram kom en stor låda med en gammal filt i botten. – Det var det bästa jag kunde komma på. Hoppa in, där är lite varmare … Plötsligt fanns varken snö eller kyla för Jack. Något varmt spred sig inom honom, något märkligt och behagligt. Jack kunde bara tänka: Ingen har någonsin gett mig en sån här sak förut … ***** I flera dagar fortsatte Jack att vägra Ludmilas mat. – Men du, det är ju samma köttbullar som Leif brukade köpa åt dig. Han kommer inte nu, han är förkyld … Vänta inte, – Ludmila ryckte på axlarna. Jack la öronen bakåt och såg på henne. Han rusade fram varje gång bussen öppnades eller porten till fabriken. Men det var aldrig han … Jack lade sig sorgset på filten i lådan. Kråkorna slogs om en brödbit bakom hållplatsen. Alla ville ha sitt hemliga gömställe. Jack tittade på dem: Grr! Dumma fåglar! Han hade också ett gömställe – hålet under hållplatsen bakom papperskorgen. Han sprang dit – för han var ju inte lika glömsk som skrikiga kråkor. Tänk, skon låg kvar där. Han mindes den förstås. Förut hatade han den, nu … Vad var det för känsla som rev i honom? Han drog fram skon. Var är Leif? Nu hade han förstått vad de andra kallade ”hans människa”. Hans egen människa … Men var det vänskap? Kunde man vara hund om man hade en människa, men ändå förlorade honom? Jack morrade mot kråkorna. Något nytt vaknade inom honom. Räcker nu! Nu fick det vara nog! – Leif Andersson! Leif Andersson! Jack spetsade öronen och såg hoppfullt på tjejen med telefonen. – Dåligt ljud … Vänta, jag går på bussen. Tog din pärm till underskrift … Ludmila satte sig och märkte inte att en röd svans smet ombord bakom … ***** Hunden såg med förväntan på tjejen som ännu ettt par gånger högt ropade hans människas namn. Ludmila, som snurrade halsduken tätare, klev ur bussen. Jack följde som en skugga, skon fast i käften. Hans humör var nästan glatt – varför hade han trott att snön var kall och hemsk? Nu knastrade den ju så glatt under Ludmilas stövlar. Ludmila ringde på, och snart hördes en välbekant röst bakom grinden. Hunden skällde glatt. Ludmila, som inte märkt sällskapet, halkade till av förvåning. Pärmen med papper landade i snön … – Leif, kanske ska du hjälpa mig upp innan du börjar krama hunden? Leifs ögon såg dimmiga ut. Var det tårar? – Kom du till mig? Har du kommit hem till mig? Och present med dig, va? – sa han om och om igen, höll Jack med ena armen och skon med den andra. Ludmila blev upplyft och bjöds på te inomhus. – Jag förstår bara inte, Leif, – sa hon och såg på hunden i köket, – varför tog du inte hit honom tidigare? Du har ju villa och plats … – Jag var rädd, – suckade Leif, – levde ensam länge. En hund är ett ansvar. Det är nästan som en liten familj … Nu släpper jag honom aldrig. Ska lära mig laga köttbullar, när jag piggnat till … – Så det är han som får storma huset alltså? – skrattade Ludmila och skakade på huvudet. – Då är det ju tur att Jack kom själv. Och Ludmila försökte dölja sitt leende bakom tekoppen …

Kalle, sluta räkna kråkor!
I flera dagar hade Kalle vägrat ta emot maten som Linnea gav honom:
Men lilla vän, det är ju precis samma köttbullar som Arne brukade köpa åt dig. Han kommer inte än på ett tag Vänta inte på honom, sa Linnea och suckade, lite hjälplöst.
Det var en märklig syn på den långa, gula busskuren vid bruket. Nästan alla fabriksarbetare hade samlats i ena änden i väntan på bussen. Andra sidan av hållplatsen var helt tom, om man inte räknade in den rufsiga, röda hunden som låg och slappade framför bänken.
Kalle hade precis börjat sitt fjärde hundår, och han kände verkligen till livet på bruket lika bra som sina fyra tassar. Han spenderade sin tid på busshållplatsen utanför personalbostäderna, precis bakom fabriken och intill åkern. Där hade han redan varit många gånger. Inget särskilt spännande, tyckte han numera.
Hur han fick namnet Kalle minns han inte längre. Det var några unga kvinnor från boendet som började kalla honom så. De brukade ge honom mat av medlidande, för Kalle hade inte haft det lätt i livet. I övrigt undvek folk honom mest.
Kalle var ingen sorgsen hund som tittade på dig med bedjande blick. Han viftade inte på svansen för vem som helst, tvärtom. Fastän han bara var tre år gammal betedde han sig redan som en butter gammal gubbe som aldrig är nöjd. Folk tyckte till och med att han var lite skrämmande ibland.
Och varför skulle han gilla människor? Vad gott kunde man egentligen säga om dem? Nä, med undantag av de två tjejerna som matade honom ibland kunde han inte komma på någonting.
Kalle gillade varken människor eller kråkor, och han såg snett på alla kvittrande gråsparvar som plaskade i vattenpölarna.
Tiden när man är valp och tror att varje människa vill klappa och leka, den rinner snabbt iväg. Så var det i alla fall för Kalle.
Faktum är, tänkte Kalle på sitt hundvis, att människor och kråkor lät ungefär likadant höga, skärande ljud. Så fort de började småbabbla vid hållplatsen och sen puttades det, och ibland blev han bryskt bortmotad, så att han inte skulle vara i vägen.
Varför skulle han tycka om dem för det? Det fanns ingen anledning att ens försöka komma på en!
Kråkorna var ett kapitel för sig. De där skatorna hade fått för sig att sno åt sig de få matbitar han fick från tjejerna på boendet.
Kalle jagade bort de där bevingade tjuvarna, men de flög bara undan, konfererade och kom tillbaks de tänkte inte ge upp i första taget.
Så såg hans dag ut. Han skällde på kråkor, bevakade vilka av dem som fortfarande hade svansen i behåll, och ylade åt de tvåbenta.
Vid den gula busshållplatsen var det ändå inte så illa att leva. Ja, det var ingen herrgård direkt, men där fanns ju skydd för vind och regn, och skugga när sommarsolen stekte. Visserligen var det kanske lite mycket folk ibland
Kolla, nu har hunden brett ut sig igen! Flytta på dig så folk får sitta! En känga väckte Kalle ur slummern.
Kalle öppnade ögonen. Kängan försökte ta sig över hans tassar, men stopp där, tänkte hållplatsens vakthund:
Vill du slåss? Vänta bara så ska du få se!
Kalle och kängan drabbade samman, men i samma stund kom kängans buss. Och där försvann kängan ombord, lämnade hela skon kvar på hållplatsen ensam och övergiven.
Så kan det gå! tyckte Kalle, nöjd med matchens utgång. Han undersökte skon grundligt, slet lite i den och drog sedan iväg den till papperskorgen.
Maja, gå inte nära den där tokiga hunden, en blond kvinna drog undan sin kompis.
Helt galen vovve, ingen får bukt med honom, sa en man med cigarett.
Filmen! Fimpen flög förbi Kalle, så han fick fräsa och skälla igen innan mannen tog sin tillflykt längre bort på hållplatsen

*****
Dagen efter stötte Kalle återigen på ägaren till skon. Den här gången hade han sällskap.
Där! pekade skoägaren dramatiskt på Kalle och höll sig på behörigt avstånd. Den där vilda hunden, gör nåt åt den!
Vadå? sa den andra mannen och ryckte på axlarna. Du är inte den första som klagar. Men vi har ingen djurkontroll här i lilla Bräcke.
Skoägaren gestikulerade vilt, och Kalle spetsade öronen.
Till slut började också den andra mannen muttra tillbaka. Kalle följde dramat och njöt.
Du är ju vakt, för tusan! fräste skoägaren.
Kalle behövde inte ens visa tänderna. Tänk att människor kan bråka så högt? Roligare än när kråkorna skriker om ett gammalt bröd.
Skoägaren, som egentligen hette Arne, tyckte till och med sig se Kalle flina, men det kunde väl inte stämma?
Jag vaktar boendet, inte hållplatsen! sa vakten och gick därifrån. Men innan han gick fick skoägaren också ett råd: Släng ut ett ben till honom, så låter han dig vara.
Jaha, tänk så snällt, muttrade Arne. Ska jag bära ut halva lunchen åt hunden varje dag?
Och Kalle, som förstod att Arne skällt på honom, såg bara till att jaga in honom i bussen så snabbt det gick.

Där satt Arne med ilsket ansikte bakom det immiga bussfönstret medan Kalle skällde efter honom…

Det gick såklart inte att undvika fler möten. Arne hade precis fått jobbet som produktionschef på bruket och allt var nytt och där stod den där röda galningen varje morgon när han skulle ta bussen, för bilen stod på verkstan. Alltid detta gälla skall riktat rakt mot honom!
Det verkade nästan som att Kalle, sedan den dagen, hatade just Arne extra mycket. Alla andra människor försvann liksom för honom.
Varje morgon väntade Kalle otåligt tills den rätta bussen kom, och när Arnes fot gled ut på hållplatsen var han beredd!
Tillslut tröttnade Arne ordentligt på allas blickar och bestämde sig för att lyssna på vakten han köpte en köttbulle i fabriksrestaurangen och tog med sig den.

Varsågod, ta då, sa han och lade ner köttbullen vid hållplatsen, väntade på reaktion.
Kalle var redan redo att jaga undan Arne. Men doften från köttbullen blev för frestande
Och köttbullen försvann snabbare än någon hann blinka. Asfalten luktade köttbulle länge efteråt, och Kalle vände sig nyfiket mot Arne.
Jaha, var det inte nog? Ska jag släpa hit halva mitt skafferi, eller vad tycker du? Jag kan ju inte laga köttbullar själv heller Du får nöja dig, hör du det!

*****
Morgonen därpå hajade Arne till.
Vad är det där nu, Arne? Nu skäller inte Kalle ens på dig, log Linnea, den runda sekreteraren.
Ja du Linnea, jag tror han respekterar mig nu, log Arne, men sneglande på Kalle med förvåning.
Sedan dess vankades det köttbullar eller något gott varje gång Arne kom till hållplatsen.
Kanske var inte alla människor så dumma ändå, tänkte Kalle. Kanske var de ändå inte som de där envisa kråkorna som jämt bråkade om samma gamla glansiga kapsyl.

Hösten gick mot vinter. Till sist kom morgonen då kylan målade hela hållplatsen vit. Snön täckte allt och vinden bet genom pälsen.
Arne kom, enligt den nya traditionen, och lade ut en köttbulle och lite annat gott framför Kalle.
Den huttrande hunden hann knappt smaka på köttbullen innan den var borta lika svårfångad som alltid!
Arne stod tyst och tittade på de darrande, röda sidorna.
Bussen, Arne, Linnea drog honom i ärmen, men han viftade bara undan henne.
Suck muttrade Arne och gick mot portvakten igen.
En stund senare stack en hand i svart skinnhandske försiktigt fram och klappade Kalle över huvudet.
Såja, fryser du nu? Du är inte så kaxig idag. Lägg dig på kartongen här, där är det lite varmare Här har du en köttbulle till.

*****
På lördagen var Arne hemma. Rabatterna utanför huset låg djupt begravna under snö, och iskalla vindar for runt knuten. Han stekte ägg och falukorv, åt och gick sen ut till garaget för att hämta snöskyffeln. Medan han skyfflade for tankarna iväg
Arne stannade upp, såg snöflingorna dansa i luften, mumlade nåt otydligt och släppte skyffeln sprang rakt ut!

På hållplatsen var det tomt. Kalle visste: vissa dagar kom nästan inga människor. Bussen stannade ändå, och istället för en massa röster, steg bara några få personer av.
De dagarna kurrade Kalles mage extra mycket. Flickorna från boendet syntes inte till
Kalle reste sig långsamt. Han visste att han måste ge sig iväg mot den där butiken längre bort för att kanske få något i sig.
Men precis som han skulle ge sig iväg stannar bussen framför honom.
Vart hade du tänkt dig? Gå vilse i snöstormen?
Arne klev av och satte ner ett paket varmkorvar framför Kalle. Hunden kastade sig över korvarna som om de skulle försvinna varje sekund.
Inga köttbullar idag, matsalen är stängd, log Arne förlåtande. Men jag tog med det här också
Nu ställde han ner en stor kartong med en gammal, urtvättad filt i.
Mer kunde jag inte hitta på. Men det är bättre här, kom!
Plötsligt försvann både snö och kalla vindar för Kalle. En värme spred sig inom honom. Så konstigt och härligt!
Ingen hade någonsin burit ut en sådan sak för hans skull

*****
I flera dagar ville Kalle inte ta emot maten från Linnea.
Men det är ju Arnes köttbullar, vad är det nu då? Han kommer inte än, han har blivit sjuk Du måste sluta vänta, sa Linnea sorgset.
Kalle la öronen bakåt och såg på henne.
Varje gång dörren på bussen öppnades, eller någon kom ut från portvakten, hoppade han upp. Men ingen Arne
Kalle lade sig trött på sin filt i lådan igen. Kråkorna utanför slogs om en brödbit. Alla ville springa iväg med sitt fynd.
Han tittade på dem och suckade. Va, dumma fåglar! Han hade ju också sitt gömställe hålet bakom busshållplatsen.
Han letade fram den gamla skon, som han sparat på så länge. Den där skon han först hatat så mycket. Och nu
Vad var det för känsla som bubblade inom honom? Han drog fram skon. Var fanns Arne? Nu visste Kalle vad personalen brukade kalla honom hans människa.
Men är man en riktig hund om man lyckas tappa bort sin människa?
Kalle röt ilsket åt kråkorna. Något vaknade inom honom. Nog nu! Han var trött på att sitta kvar här med dem.
Arne! Arne!
Kalle spetsade öronen och stirrade på flickan med telefonen Linnea.
Vänta, nu är jag på bussen, hör dig dåligt Jag har pärmen med papper till dig
Linnea sjönk ner på sätet och märkte inte ens att en röd, lurvig svans smet efter henne in i bussen

*****
Hunden med hoppet i blicken såg på tjejen, hennes röst fyllde bussen när hon upprepade hans människas namn.
När Linnea hoppade av den slirande bussen, tätt följd av Kalle med skon i käften, ringde hon på dörren.
Snart hördes Arnes röst, och Kalle började genast skälla högt av glädje. Linnea halkade till av förvåning, och hennes dokumentpärm hamnade i snön.
Arne, kan du hjälpa mig upp innan du börjar krama hunden? ropade hon.
Arnes ögon såg vattniga ut, det glittrade i dem. Vad var det för tårar?
Du kom! Du kom till mig! Och vilken present du har med dig, sa han och kramade Kalle, skon i handen.
Linnea fick hjälp upp och bjöds på het te i köket.
Jag fattar inte, Arne, varför tog du inte in hunden tidigare? Du har ju hus, hur mycket plats som helst?
Jag var rädd, suckade Arne, varit ensam så länge En hund det är ansvar, det är liksom en liten familj, det. Men nu, nu ska han aldrig lämna mig igen. När jag blir frisk ska jag lära mig laga egna köttbullar.
Så det krävs lite dramatik, va? skrattade Linnea. Tur ändå att Kalle hittade hit själv.
Och Linnea log bakom tekoppen så att ingen skulle märka hur glad hon var på riktigt.