Annika kunde inte tro på vad som hände henne. Hennes man, hennes egen, enda, som hon alltid sett som sin stöttepelare, hade idag sagt till henne: Jag älskar dig inte längre.
Chocken var så stor att hon stod stel i en märklig ställning, medan han irrade runt, samlade ihop sina saker och slamrade med nycklarna. Det var precis det sista hon behövde just nu. Pappan hade gått bort hastigt nyligen, och trots sin egen förtvivlan måste Annika ta hand om sin grånande mamma och sin lillasyster som efter en allvarlig skallskada vid arton års ålder blivit svårt funktionshindrad. De bodde i nästa lilla stad. Sonen Anton hade nyss börjat ettan. I juni stängdes hennes arbetsplats ner. Hon stod utan jobb. Och nu, även utan make…
Annika satte sig ner vid köksbordet, höll händerna om huvudet och grät tyst.
Herre Gud, vad gör jag nu? Hur ska jag leva? Nej, Anton! Jag måste ju springa till skolan och hämta honom!
Plikten kallade henne på fötter igen.
Mamma, har du gråtit?
Nej, Anton, det har jag inte.
Saknar du morfar? Mamma, jag saknar honom så mycket!
Det gör jag också, älskling. Men vi måste vara starka. Morfar var alltid stark. Han har det bra nu hos Gud, vi behöver inte oroa oss. Han har verkligen förtjänat att vila han vilade aldrig här i livet.
Var är pappa?
Pappa? Han är nog på jobbresa igen. Hur gick det i skolan?
Man måste leva vidare. Han älskar mig inte? Ingenting att göra åt saken. Kärleken kan inte tvingas fram. Hon hade missat något i livets jäkt.
Medan Anton åt mellanmål och byggde små soldatläger av sina plastfigurer satte Annika sig vid sin mans gamla laptop. Aldrig förr hade hon gått in på hans privata saker. Mejlprogrammet låg bara uppe i vänstra hörnet. Han hade inte hunnit ta bort sina senaste brevväxlingar. Kärlek, i massor, men inte till henne. Hon som i tio år kallats mitt solsken, blev efter åtta års kamp för att få barn också vår mamma.
Allt var förändrat nu. Det var bara att vänja sig.
Men först behövde hon ett jobb. Ingen brydde sig om hennes akademiska examen. A-kassans några hundralappar i månaden räckte ingenstans.
Vad hade egentligen hänt, varför hade hennes ansvarsfulle, lagom omtänksamme man förvandlats till en främling över en natt? Hon fann bara en förklaring: han hade blivit galen. Det gemensamma huset, det de byggt ihop, hade aldrig blivit färdigt. Men de hade i alla fall tak över huvudet, och ett litet rum att bo i.
Ett arbete, hur jag längtar efter det! Annika kände tårarna bränna igen, men tiden räckte inte till att gråta. Hon behövde verkligen ett jobb.
Hon letade i flera dagar, utan framgång! Sonen med sitt första skolår och hennes ensamhet minskade chanserna till noll. En kväll ringde hennes gamla vän Jonas:
Anna, har du hört av din man?
Nej.
Vill du jobba som lagerarbetare?
Menar du allvar?
Helt. Jag fattar att det är tufft nu när Henrik stack. Jobbet har rast mitt på dagen, du hinner hämta Anton. Lönen är 25 000 kronor i månaden. Det är lite, men bättre än inget. Imorgon kommer vi förbi med lite potatis, lök och en kyckling.
Åh Jonas, jag har faktiskt egna höns. De ger oss mat och ägg.
Låt dem värpa, du ska inte slakta dem.
Tack! Hur mår Elin?
Hon kämpar på. Hon är otrolig, min Elin.
Sådan var han alltid. Hans fru Elin hade genomgått svår operation och fick just nu cellgifter, ändå klagade han aldrig, trots allt han bar på. Alltid allt bra. Annika suckade: det fanns ändå hopp om att överleva. Tack Gud, du sviker inte. Tack för min vän.
Arbetet blev begripligt, och det fanns tillfällen att pausa och tänka, gråta en stund, försöka förstå allt.
Dagarna, veckorna, månaderna gick. Efter ett år märkte Annika att hon faktiskt orkade äta, sova, skratta, och hon gladdes åt Antons framsteg. Smärtan efter makens svek kom tillbaka när han hämtade Anton till helgerna. Hon sade aldrig ett ont ord deras skilsmässa skulle inte göra barnet olyckligt. Det var lockande att fråga vad hon hade gjort för fel, men innerst inne visste Annika att det snarare handlade om en ny, häftig förälskelse som tagit honom med storm. Hon mindes en replik ur en gammal film: Kärlek räcker fram tills första svängen sen börjar livet. För Annika gick kärlek och liv inte att skilja åt. Men för honom?
Hösten det året var som en fortsättning på sommaren: varm, löven gröna och barnens röster ljöd från gården, trädgården vid huset glänste av gula, rosa och lila astrar och krysantemum. Den där dagen när Annika märkte Michaels blick var inte särskild på något sätt, det var kanske bara solen som värmde lite extra, musiken från grannens fönster spelade lite gladare, eller så var det bara dags att två ensamma själar möttes, enligt livets egen plan.
Fröken, får jag hjälpa dig? Man ska inte bära så tungt.
Jag är van.
Det är sorgligt, att någon så fin som du ska ha vant dig vid att släpa på bördor.
Hjälper du alla fina tjejer? Patroljerar du utanför affären, eller vad?
Jo då, har patrullerat länge men idag fick jag äntligen se dig.
De kunde inte låta bli att skratta. Och de skrattade så det värkte i magen.
Michael, han räckte fram handen, det glittrade fortfarande i hans ögon.
Annika.
Annika, Annika, någons annans kvinna, hörde du den sången?
Nej. Men jag är inte gift.
Inte? Vilken tur! Att träffa en sån tjej som du, och så är du fri. Är alla omkring dig blinda?
Humorn verkar det inte vara fel på. Men allvaret då?
Jo då, där också. Annika, kanske vi kan gå på bio? Prata, lära känna varann?
Kan inte just nu. Måste hämta min son från fritids.
Va? Har du en son?! Du ser ju ut som tjugo, har du ett barn på fritids?
Jag är trettiofem.
Jaha, det är jag med. Vad lustigt! Fast jag hade tippat på att du var mycket yngre.
Tycker du det fortfarande?
Nja, jag funderar fortfarande. Alla män drömmer om att få en son, och så säger du bara rakt att du har en, och ändå är ensam. Var är pappan?
Jag vill inte prata om det.
Jag förstår. Då ses vi kanske i helgen, på en barnfilm med sonen?
På helgen är Anton med sin pappa.
Annika, jag vill inte vara en som pressar dig. Men om du nån gång har ett par timmar över ring mig, här är mitt nummer. Förresten, det står visst att jag är barnläkare. Hematolog.
Viktigare jobb finns knappast.
Och dåligt om tid att ragga tjejer.
Bra, Michael. Jag hör av mig, sa Annika ärligt.
Jag väntar.
Vilken fantastisk höst! Den var verkligen en gåva till dem. Det milda ljuset lyste upp träden i tusen nyanser. De fina dagarna öppnade hela stadens parker för dem. De närmade sig varandra varsamt, och till sin förvåning märkte Annika hur dragningskraften växte. Nästan sex veckor efter deras första möte bjöd hon blygt hem honom på en kopp te.
Annika, hoppas du inte blir ledsen, men jag kommer inte över idag. Det vi har betyder så mycket för mig, jag vill ta det försiktigt. Litar du på mig?
De följde med nästa helg till ett naturreservat, där Michael hyrt ett litet hus, nästan en liten sagoborg. Inne var allt hemtrevligt, men Annika såg bara de varma stora bruna ögonen hos den hon älskade och försvann in i hans famn. Aldrig hade hon förstått att det innersta mellan man och kvinna kunde vara så ljuvligt.
Michael, vad är det med mig? Är jag kvar på jorden? Jag älskar dig så! Hur har jag kunnat leva utan dig? Det är så bra med dig!
Du är underbar! Så lycklig jag är!
Några månader senare blev det allt svårare att vara ifrån varandra.
Annika, gift dig med mig.
Michael, jag får skilsmässan klar i slutet på månaden.
Och då gifter vi oss direkt. Annars kommer nån och snor min tjej.
Den här tjejen väljer själv och faller inte för vem som helst. Men hon har hittat sin älskade. Och snälla, inga stora fester. Vi skriver bara på och kanske drar direkt till det där lilla huset som blev vår borg från första stund.
Som du vill, älskling. Allt blir som du säger.
Jonas och Elin var de enda vittnena på deras vigsel. Mamma och syster skickade ett jublande gratulationsbrev. Snart flyttade de till en tvåa, som Michael hyrt, och där skapade de tillsammans ett riktigt hem. Michael ägnade särskilt mycket omsorg åt Antons rum. De hade redan träffats många gånger. Men Anton, för vilken mamma och pappa alltid varit två halvor av äpplet, tog motvilligt kontakt med Michael.
Annika, bli inte rädd, men vi borde kolla blodvärdena hos Anton. Han ser så blek ut.
Han är bara bekymrad. Det var tufft för honom när vi skilde oss, han trodde aldrig det skulle hända. Jag läste att skilsmässa för ett barn kan kännas värre än att någon dör.
Du har rätt, min kloka kvinna. Jag var själv barn när mina föräldrar skiljde sig en katastrof. Men vi tar blodproven, eller hur Anton?
Den kvällen kom Michael hem med sänkt huvud. Annika förstod direkt: något var fel.
Annika, bli inte förskräckt nu. Blodproverna visar förändringar hos Anton. Min magkänsla sviker inte, tyvärr var den rätt. Imorgon tar jag med honom tillbaka.
Det var orättvist. Måste man betala för sitt eget lilla lycka, och till så högt pris? Leukemi. Vilket fasansfullt ord!
En annan vardag tog vid. Annika bad om tjänstledigt utan lön att lämna sonen ensam med sjukvården, sprutor, dropp, prover var otänkbart. Hon höll Antons hand och bad: Håll ut, min älskling! Du är stark! Du har alltid varit min bästa vän! Vi håller ihop, vi klarar allt tillsammans.
När hennes krafter tog slut tvingade Michael henne att vila och stannade med Anton. Ofta låg hon bara och stirrade upp i taket, medan tankarna snurrade.
Ex-maken ringde och krävde att hon skulle skriva sig ur det halvfärdiga huset.
Jag tar hand om sonen själv. Han kan komma hit, till mitt hus.
Bättre du kommer och hälsar på honom.
Jag hinner inte, ska ut på tjänsteresa.
Michael la armen om henne.
Annika, vi kommer klara oss själva. Släpp det gamla.
Det känns surt ändå. Jobbade hårt, la allt i huset. Michael, ska jag nu oroa mig för att han vill skriva ut mig?
Det behöver du inte. Lägg all din tanke på Anton. Jag klarar resten. Jag har alltid önskat mig en familj. Gud vet det. Han tar er inte från mig.
Michael, hur är det med proverna?
Vi gör allt vi kan. Men de ser fortfarande dåliga ut.
Annika grät tyst. Hon fick inte visa Anton att det var illa.
Farbror Michael, vad är det med mitt blod?
Tänk dig att vi har röda och vita båtar i blodet. Dina slåss med varandra.
Vem vinner?
Just nu vinner de vita.
Vad händer sen?
Hjälp de röda nu.
Mamma, ta mig härifrån. Jag är så trött.
Annika, jag ville just föreslå det. Vi tar med Anton till vårt lilla hus i skogen. Vädret är härligt nu. Vi går promenader i naturen.
Våren kom med blommande buskar och träd kring deras lilla ställe. De tre gick i skogen, gladdes åt varje blomma och strå de såg. Men ibland blev Anton stilla och fokuserad.
Vad är det, min son, är du dålig?
Stör mig inte, mamma. Det är sjöslag i blodet.
Den lilla semestern tog snabbt slut. Sonen förändrades: han såg friskare ut, fick till och med rosiga kinder igen.
Mamma, var är pappa?
På jobbresa.
Igen? Nåja.
Tillbaka på barnkliniken tog man nya prover. Chefen för labbet kom själv.
Michael, var har ni varit? Med pojken?
Bara här i närheten, i skogen. Hur så? Hur är blodet?
Allt ser bra ut. Han har remission. Blodet är helt rätt.
Michael sprang in till rummet på lätta steg.
Anton, vad gjorde du? Blodet är bättre nu, älskling. Gråt inte, Annika. Han håller på att bli frisk! Vad gjorde du, min son?
Far, minns du att du berättade om båtarna i blodet? Jag vann alla sjöslag med de röda skeppen.
