Allt ska delas på mitten
Elin, vi måste prata om utgifterna. Eller rättare sagt, om dina utgifter. Du är hopplöst slösaktig.
Elin stelnade till, kaffekoppen i luften på väg mot munnen. Klockan var bara sju på morgonen, hon hade knappt hunnit vakna, och Viktor stod redan i dörren till köket med den där minen som om han skulle läsa upp en dom.
Vilka utgifter? Och varför är jag en slösare? Hon fick ändå i sig en klunk, men kaffet smakade plötsligt blaskigt.
Du lägger för mycket pengar på dig själv. Varje vecka är det nya påsar, kartonger… klänningar, någon ansiktskräm för fem tusen kronor.
Elin ställde långsamt ner koppen. Vad är det här för utspel tidigt på morgonen utan förvarning, utan ett god morgon, älskling ens?
Krämen kostade tre tusen, om du nu måste veta så noga. Och det är inte varje vecka, det är varannan månad!
Elin, vi har ju gemensam ekonomi.
Hans ton var som en mattelärare som förklarar multiplikationstabellen för en trög unge. Elin bet ihop, räknade till fem. Hjälpte inte.
Viktor, vill du att jag påminner dig om vad bilen kostar varje månad?
Han rynkade pannan, oväntat tidigt med mothugg.
Det är annorlunda.
Självklart, annorlunda. Bensin, tvätt, service, försäkring, bilvårdsprodukter Jag kör inte ens din Volvo, vet du. Har aldrig suttit bakom ratten.
Jag tar bilen till jobbet. Viktor korsade armarna. Den är ett arbetsredskap.
Elin skrattade till, ovant och lite nervöst.
Arbetsredskap, menar du allvar? Och mina kläder, min hudvård är det nöje tycker du? Jag jobbar på kontor, träffar kunder. Jag kan inte dyka upp i urtvättad t-shirt och nariga kinder.
Du kan väl… spara in lite?
Visst kan jag det. Elin nickade. Då går jag i samma kavaj på alla möten i tre år. Och du får sälja Volvon och köpa en gammal Saab. Den tar dig ju också till jobbet, eller hur?
Viktors mun öppnades, slöts. Han gnuggade pannan.
Nu drar du det till sin spets.
Nej, för det är du som gör det. När det gäller dina utgifter då är det investeringar. När det gäller mina då är det slöseri. Rätt bekvämt bokföring, måste jag säga.
Några sekunder stod han bara tyst. Sen viftade han avvärjande och lämnade köket. Elin hörde ytterdörren slå igen.
Kaffet hade kallnat. Hon hällde ut det i vasken och lutade pannan mot det kalla kaklet ovanför.
Vilken pangstart på dagen verkligen.
På jobbet var det nära att Vera satte salladen i halsen när hon hörde Elins historia.
Va?! Sa han så där direkt på morgonen?
Elin petade i sin köttbulle på lunchbrickan, sugen på mat hade hon inte varit sen hon klev upp.
Helt allvarligt. Han hann knappt hälsa innan.
Kliché! Vera flinade med ögonen kisande. Min förra kille sa samma sak. Vi delar allt på mitten, rättvist och modernt.
Och då?
Jag räknade snabbt ut åt honom: du äter dubbelt mot mig själv, kolla frukosten. Jag tar yoghurt, du tar fyra stekta ägg och bacon. Jag tar sallad till lunch, du två varmrätter. Så, maten betalar du i proportion till mängd, älskade du.
Elin log snett. Vera borde ha blivit jurist hennes argumentation var alltid skottsäker.
Fattade han?
Han gick med kvittoräknaren i tre dagar. Sen blev det tyst. Efter en månad gjorde vi slut.
För det där?
Nej, men det var ett symtom. Vera ryckte på axlarna. När en kille börjar räkna dina ören är han redan på väg nån annanstans, mentalt alltså. Då spelar det ingen roll.
Elin sa inget. Det fanns nåt obehagligt exakt i det Vera sa.
Hon drog ut hemfärden på kvällen, klev av en hållplats för tidigt och gick sista biten. Luften doftade blöt asfalt och lite av vissna löv, svårt att säga vilket. Hon drog ut på stegen, ville inte tänka på vad som väntade hemma.
Lägenheten mötte henne med tystnad. Viktor var inte hemma än. Elin bytte om, tog fram kyckling ur kylen, lite grönsaker, började laga mat. Händerna skar och saltade nästan av sig självt, huvudet var helt tomt och det var faktiskt rätt skönt.
Viktor kom in vid åtta. Han stack in huvudet i köket och stod kvar i dörröppningen.
Inte slösat något idag va?
Elin vände sig inte ens om, bara fortsatte röra i grytan.
Nej. Har inte köpt en enda sak.
Han nickade och gick mot sovrummet för att byta om. Elin släckte spisen, dukade. Två tallrikar, sallad, kyckling med grönsaker. Allt som vanligt, men lite mindre portioner kylen gapade rätt tom och hon ville visa sin poäng.
De satte sig till middagen. Viktor sneglade på sin tallrik, sen på Elins.
Varför är det så lite mat då?
Elin la ned gaffeln på kanten, såg lugnt på sin man.
Du ville att allt skulle delas på mitten. Här har du exakt hälften.
Viktor blinkade. Två gånger. Gaffeln hängde i luften.
Alltså… vad menar du?
Precis vad jag sa. Jag lagade middagen och delade på exakt två lika stora bitar. Det här är din del. Själv har jag mat kvar till frukost. Men för dig blir det tufft i morgon eftersom varorna är gemensamma, och nu fördelar vi allt på mitten.
Han la ner gaffeln, färgen ökade i kinderna.
Elin, det här känns inte rätt.
Inte rätt? Elin höjde ögonbrynen och lutade sig bakåt. Men vad exakt är fel? Det var ju du som ville dela. Jag är bara noga.
Det var ju… inte så jag menade!
Då menade du egentligen att bara mina utgifter ska bantas, inte dina?
Viktor teg. Elin såg att han letade efter nåt att invända med, men hittade inget.
Förresten, hon tog ett glas vatten, hur mycket la du på bensin idag?
Vad har det med saken att göra?
Bara undrar. Hur mycket?
Han tvekade, räknade lite i huvudet.
Typ… två hundra kronor kanske.
Bra, säger vi två hundra. Elin reste sig. Vänta lite.
Hon gick ut i hallen, Viktor hörde hur garderoben öppnades, papper prasslade. Elin kom tillbaka med hans plånbok.
Vad gör du? Viktor halvreste sig från stolen.
Hämtar min halva.
Hon öppnade plånboken iskallt, tog ut två hundralappar i svenska kronor, vek dem snyggt och stoppade i fickan på mjukisbyxorna.
Viktor bara gapade.
Elin, är du allvarlig nu?
Hundra procent. Hon ställde plånboken på bordet framför honom. Du brände två hundra på bensin, då får jag två hundra för mina behov. Helt rättvist. Som du ville.
Men det här är ju absurt!
Din idé, Viktor. Elin log och satte sig igen. Fortsätter det så här kanske jag har råd med en ny blus till slut.
Viktor sa ingenting. Käken arbetade, en åder bultade på halsen, men han fick inte ur sig ett ord. Elin återgick lugnt till maten.
Middagen avlöpte i kompakt tystnad.
Veckan masade sig fram. Varje kväll lagade Elin exakt rätt mängd mat för två, portionerna mättes med måttband. Viktor jämförde sina och hennes, rynkade pannan, men teg. Varje morgon frågade hon hur mycket han skulle tanka för. Varje kväll plockade hon ut sin halva ur plånboken.
På onsdagen började han ta tunnelbanan till jobbet.
På fredagen såg han ut som en svulten varg.
Till helgen hade Elin nästan tre tusen spänn i ett kuvert i lådan. Viktor köpte mackor och bullar på jobbet hemlagad mat räckte inte till. Elin visste exakt, hon hade redan på måndagskvällen räknat alla Viktors kontanter. Dela lika då delar vi lika.
På lördagsmorgonen satt Viktor i köket med en kopp te. När Elin kom in tittade han upp, mörka ringar under ögonen.
Elin han tvekade, gnuggade nacken. Jag hade fel. Förlåt.
Elin slog upp kaffe, satte sig mittemot och väntade. Höll händerna runt muggen, lät honom prata.
Det är bara så korkat, alltihop, Viktor suckade. Jag fick för mig massa grejor när jag läste nätforum och sånt. Kan vi inte bara glömma det här?
Absolut, sa Elin utan omsvep. Men vet du, jag har inte ens börjat räkna hushållsarbetet.
Vadå för jobb?
Laga mat, städa, tvätta, stryka. Om jag skulle ta marknadslön per timme skulle du vara skyldig mig minst tre tusen till. Minst.
Viktor satte teet i halsen, började hosta och letade efter en servett.
Men jag kommer inte räkna på det, Elin tog en klunk kaffe och mötte hans blick ovanför kanten. Så länge du slutar göra familjelivet till bokföring. Okej?
Okej, nickade han snabbt. Jag lovar. Inga mer kalkyler.
Perfekt.
Elin log, tog en kaka. Viktor tittade på henne med blicken hos en människa som klarat sig undan tågkraschen med livet i behåll.
Och Elin tänkte, ibland måste man bara se till att de där knäppa idéerna får spinna ut. Visa hur orimligt det är och vrida alltsammans till sin fördel. Då räddar man äktenskapet och vinner diskussionen. Ganska enkel matematik, ändå.
