Jag heter Algot och är 61 år gammal. I dag bor jag inte längre i Sverige, men minnena av mitt gamla liv i landet finns alltid kvar hos mig.
Det är tre år sedan min fru Märta gick bort. När hon försvann, bodde jag kvar i vårt gamla hus i Västerås huset där vi hade uppfostrat våra barn. Plötsligt blev allting så stort och tyst. Barnen hade för länge sen flyttat till andra städer, skapat egna familjer. De ringde alltid på söndagarna, besökte mig till jul, men resten av året var det bara jag och tystnaden som bodde där.
Jag jobbade i 38 år som lågstadielärare och när jag gick i pension tänkte jag att nu skulle jag få vila. Men sanningen var att jag inte visste vad jag skulle göra med all tid. De första månaderna satt jag mest framför TV:n dagarna i ända, åt dåligt och slutade ta hand om mig själv.
När min dotter Frida var på besök en gång, såg hon rakt på mig och jag kunde se att hon var nära att börja gråta.
Pappa, du ser ut som en skugga av dig själv, sa hon.
Och hon hade rätt.
För ett halvår sedan bestämde jag mig för att det inte kunde fortsätta så här. Jag började ta morgonpromenader varje dag i Vasaparken, inte långt från huset. Där finns en bänk under en gammal ek, alldeles intill en liten damm där änderna simmar omkring. Där sitter jag varje morgon. Det är stilla, men levande.
Det var ungefär två månader senare som jag la märke till henne: kort, vitt hår, stora glasögon, alltid en färgglad kofta oavsett väder. Vi satte oss på bänkar mittemot varandra, bara nickade artigt till en början.
Tills en dag då hon valde att sätta sig på min bänk.
Är det här din bänk? frågade hon med ett leende.
Nej, men jag brukar sitta här, svarade jag.
Då får du gärna slå dig ner här med mig. Det finns plats för två.
Och så började alltihop.
Jag berättade om Märta, om hur hon älskade änderna, hur hon sa att de var fria men ändå stannade, eftersom någon pysslade om dem.
Kvinnan såg på mig med den där sorgsna blicken som bara finns hos någon som själv förlorat.
Fem år är det för mig, sa hon tyst. Min make gick bort i cancer.
Sedan dess delade vi bänk varje morgon.
Ibland pratade vi, ibland bara satt vi i tystnad. En dag hade hon med sig varmt kaffe i termos åt oss båda.
En annan gång tog jag med bröd åt änderna. Hon skrattade som ett barn medan vi matade dem.
Hon heter Siv.
En dag gav hon mig en handstickad blå tröja. Blått är min favoritfärg, fastän jag aldrig sagt något.
Jag ser dig här varje dag, sa hon och log. Man lär sig att lägga märke till annat.
Vi talade om livet, om förluster, om nuet. Om att kärlek inte kan bytas ut, men att hjärtat är större än vi tror.
Igår, för första gången på tre år, bjöd jag hem någon till mitt hus. Jag lagade middag efter ett av Märtas recept. Det blev inte perfekt, men det var äkta.
Vi pratade länge den kvällen. Skrattade. Delade minnen. När hon gick hem gav hon mig en lång kram en sådan som får en att minnas hur det känns att leva.
I morse gick jag till parken igen. Hon väntade där, med två böcker.
En till dig, sa hon. Ska vi läsa tillsammans?
Jag satte mig lite närmare än vanligt.
För första gången på tre år kände jag hopp.
Jag vet inte vad jag och Siv är, och jag har ingen brådska att ta reda på det.
Jag vet bara att jag inte längre är rädd för morgondagen.
Jag heter Algot.
Och en främling i parken gav mig tillbaka lusten att leva.
Tror du på andra chanser?
Har det hänt dig att någon okänd blivit viktig för dig?
Vad saknar du mest när du inte har någon att dela livet med?
