Mamma, jag har tagit med Linnea, hördes Tamaras röst från hallen, och jag lyfte blicken från anteckningarna. Jag hämtar henne i kväll, nu måste jag sticka.
Ytterdörren slog igen. Jag lutade mig tillbaka på stolen och gnuggade näsroten. Någon minut senare kom mamma in i rummet, med min brorsdotter på armen. Treåriga Linnea blinkade sömnigt.
Igen? frågade jag lågt.
Karin bara nickade och satte ner flickan på golvet. Linnea skyndade genast bort till sängen, klättrade upp med van hand och började rota efter sin målarbok och lådan med kritor som låg på nattduksbordet. Hon satte sig bekvämt, drog upp benen under sig och började färglägga, utan ett enda ord, som om det vore ett inövat vardagsmoment.
Jag reste mig och gick ut i vardagsrummet efter mamma. Karin höll redan på att packa sin jobbväska, kollade innehållet.
Mamma, sa jag. Jag går sista terminen nu. Om tre månader är det examensdags. Jag måste plugga, inte…
Du måste hjälpa Tamara, avbröt Karin. Du vet ju hur hennes äktenskap blev. Nu försöker hon få ordning på livet. Du måste förstå det.
Hon får väl ordna det som hon vill! Jag väste för att Linnea inte skulle höra från rummet. Men varför ska hon lägga ansvaret på oss andra? Det är ju hennes barn, mamma. Hennes!
Karin såg äntligen upp.
Nu räcker det jag måste till jobbet, sa hon och drog igen dragkedjan på väskan. Linnea är ditt ansvar.
Jag ville protestera. Säga att det är orättvist, att det inte fungerar, att jag har tenta i nationalekonomi i övermorgon och en uppsats som aldrig blir klar. Men jag mötte mammas blick, och förstod att det var lönlöst.
Så jag nickade bara.
Karin gick. Jag gick tillbaka till rummet. Linnea målade noggrant sin enhörning med den lila kritan, så ivrig att hon stack ut tungan.
Moster, titta, sa hon och höll upp målarboken. Fint va?
Väldigt fint, Linnéa, sa jag och satte mig på sängen bredvid henne, samtidigt som jag la undan anteckningarna till kanten av bordet.
Dagen segade sig fram. Vi målade, tittade på barnprogram på laptopen, sen ville Linnea ha mat och jag kokade makaroner åt henne medan jag försökte läsa kurslitteraturen på köksbordet. Bokstäverna gled ihop, vägrade bilda mening. Linnea spillde saft över duken. Sedan blev hon kinkig, vägrade sova men orkade inte leka. Jag bar henne fram och tillbaka genom lägenheten och nynnade något tills hon slutligen slumrade till mot min axel.
Framåt kvällen kände jag mig helt utslagen. Litteraturen låg fortfarande uppslagen på samma ställe.
Tamara dök upp runt sju. Jag öppnade och stod med sömniga Linnea i famnen.
Kom lilla vän, sa Tamara och tog dottern. Vi drar.
Hon gick sin väg. Inget tack. Hon frågade inte ens hur det gått.
Jag var så trött på allt det där.
Två månader gick i samma takt: Linnea dök upp oannonserad, Tamara försvann på sina ärenden och jag försökte jonglera studier och rollen som barnvakt. Jag lyckades ta examen till slut, och många nätter satt jag uppe tills ögonen sved medan Linnea sov i rummet bredvid.
Sen träffade Tamara Erik. Allt gick fort, och efter tre månader stod jag i stadshuset och såg min syster stråla i vit klänning bredvid en bredaxlad man som såg på henne med beundran. Karin torkade tårarna. Linnea snurrade runt benen på oss i sin rosa klänning. Jag applåderade med de andra och hoppades att kanske nu skulle Tamara lugna ner sig, ta ansvar för sin familj.
Snart fick Tamara en son, som döptes till Oskar. Jag besökte BB med blommor och blå ballonger, höll det lilla knytet i famnen och tänkte att nu hade systern äntligen fått sitt lyckliga liv. Erik såg ut som en stolt pappa, Linnea deklarerade högtidligt att hon nu var storasyster.
Lyckan varade i åtta månader.
Samtalet från mamma kom mitt under kvartalsrapporten på jobbet. Karin pratade osammanhängande. Erik hade skaffat älskarinna. Tamara hade hittat sms:en. Bråk. Skilsmässa.
Jag satt vid skrivbordet, telefonen tryckt mot örat, knådade tinningarna. Historien upprepades och den här gången var barnen två.
Tamara hanterade det ännu värre än förra gången. Hon kom till mamma gråtande, lämnade barnen och stack iväg för att “hämta sig”. Ibland var hon borta i timmar, ibland hela dagen.
Jag såg bara att min egen tillvaro långsamt togs ifrån mig.
Ett år gick. Jag fick en befordran, men hann knappt glädja mig. Tamara träffade Anders och allt satte igång igen: blommor, restauranger, lyriska berättelser om hur underbar han var, att han var helt annorlunda. Tredje bröllopet var enkelt, bara i familjen. Jag drack ett glas bubbel och tänkte att nu blir allt nog ännu värre.
Karin ringde under lunchrasten. Jag satt på ett café mittemot kontoret och petade i salladen, tänkte att jag måste handla mat på vägen hem.
Nina, sa mamma med en röst som darrade mellan nervositet och förväntan. Sitter du?
Ja, jag sitter. Vad är det?
Tamara är gravid.
Tystnad mellan oss, blandat med kaffeånga och sorlet av främmande röster.
Tvillingar, tillade Karin. En dubbelchock.
Jag såg ner på salladen. Rucolan flöt ut i ett grönt sudd. Fyra barn. Tamara skulle ha fyra barn med tre olika män. Och när nästa äktenskap spricker för det kommer det att göra, varför skulle det inte så skulle alla barnen på nytt landa hos oss.
Nina, hör du mig? Mamma lät plötsligt ihärdig. Hallå?
Ja, mamma, sa jag och gnuggade näsroten mellan tummen och pekfingret. Hälsa Tamara att jag gratulerar.
Jag la på innan mamma hann säga mer och satt länge tyst och såg på den svarta skärmen. Hungern ströp magen, borta sedan länge.
Jag kom hem vid åtta, trött och urblåst. Karin satt i köket med händerna omslutande en sval tekopp, och började genast prata snabbt och hackigt, nästan rädd att bli avbruten.
Jag har tänkt sönder huvudet, Nina, hur ska det gå, tvillingar nu, det blir fyra barn, och om det kraschar igen, som det brukar, du ser ju själv hur hon är. Männen är alltid viktigare än barnen, och hur ska vi orka? Jag blir ju inte yngre, trycket i huvudet går upp och ner, du jobbar mycket hur ska vi klara det?
Utan ett ord hängde jag upp väskan och stannade sedan vid bordet, men satte mig inte. Jag såg ner på henne, såg de yviga hårtestarna med grå slingor, de mörka ringarna under hennes ögon, nervösa fingrarna kring koppens öra.
Mamma, sa jag och Karin tystnade direkt. Jag vill flytta. Till en annan stad.
Mamma frös till, såg på mig som om jag plötsligt bytt språk.
Jag orkar inte mer, fortsatte jag, trött i hela kroppen. Jag kan inte leva hela mitt liv baserat på Tamaras problem. Jag har gjort nog för henne, mamma. Offrat nog tid, studier, relationer, karriär. Nu räcker det.
Karin öppnade munnen för att svara, men jag höjde handen.
Jag tar gärna med dig. Om du också vill bryta dig loss, kan vi åka tillsammans och börja om. Om inte, så förstår jag dig. Men då åker jag själv. För jag orkar helt enkelt inte längre uppfostra min systers barn. Ja, de är mina syskonbarn och jag älskar dem. Men de är inte mina barn. Det är inte mitt ansvar.
Jag andades ut, som om en ryggsäck full av sten äntligen lyfts av efter alla dessa år. Karin sade inget. Hon såg rakt igenom mig mot en punkt på väggen. Det gick inte att läsa hennes ansikte.
Jag väntade någon minut, men mamma förblev tyst. Då gick jag in på mitt rum, la mig rakt ovanpå sängen i kläderna och stirrade mot taket. Hjärtat dunkade så högt att jag trodde det skulle brista. Handflatorna svettades. Jag hade sagt det. Slutligen uttalat det som malt i mig i månader.
Jag somnade först mot morgonen.
När jag vaknade låg en mapp på köksbordet. Jag kände igen den mamma förvarade papperen på lägenheten vi ärvt av mormor när jag var tonåring. Jag bläddrade igenom, fattade först inte varför hon tagit fram dem.
Vi säljer, hördes en röst vid dörren, och jag ryckte till.
Karin stod i dörröppningen, blek efter en sömnlös natt men med en målmedvetenhet i hela sitt väsen.
En tredjedel går till Tamara, det är lagligt hennes. För resten köper vi något nytt i en annan stad. Vi behöver inte stort.
Jag såg på mamma, trodde knappt det var sant. Ville fråga om jag verkligen förstått. Men när jag mötte hennes blick såg jag samma trötthet som gnagt i mig. Bara att hon dolt det bättre. Eller så ville jag inte se.
Jag omfamnade henne hårt, blundade och gömde ansiktet vid hennes axel. Karin tog om mig och strök mig över håret, som när jag var barn.
Vi åker, dotter, sa hon tyst. Nu räcker det.
Vi ordnade allt på två månader, lugnt och metodiskt. Hittade en köpare till lägenheten, letade nytt boende i en stad 40 mil bort. En liten tvåa i ett grått höghus, inget särskilt. Jag fick tjänstledigt för övergång till vårt filialkontor. Under hela tiden sa vi inget till Tamara.
Vi berättade först sista dagen, när kartongerna redan var packade och tågbiljetter låg i väskan. Tamara kom stormande en halvtimme efter samtalet, gravid i sjunde månaden, magen putande, ansiktet förvridet av ilska.
Vad håller ni på med? skrek hon i dörren, utan att ens ta av sig skorna. Ni överger mig? Nu? När jag snart får tvillingar?
Jag räckte henne ett kuvert med pengar, hennes andel från lägenhetsförsäljningen. Tamara slet åt sig det, kikade in och blev än mer upprörd.
Vad ska jag göra med det här då? Hon kastade kuvertet på golvet, sedlarna spreds över mattan. Jag behöver hjälp, inte almosor! Det är tufft för mig nu, förstår ni inte?
Det har varit “tufft” för dig i fem år nu, Tami, sa jag. Vi är utmattade.
Utmattade? Hon flämtade av ilska. Och jag, tror ni jag ligger på soffan och vilar, eller? Med två barn och ännu ett på väg?
Du har valt det här livet, Tami, rättade jag henne. Nu är det vår tur.
Tamara kastade blicken mot mamma för stöd, men Karin vred bara undan och började fippla med dragkedjan på väskan.
Ni är inte min familj längre, väste Tamara med skakande händer medan hon plockade upp pengarna. Bägge två.
Hon rusade ut och jag och mamma bytte blickar. Ingen av oss sa något. Jag tog min väska på axeln. Karin lyfte sin resväska. Vi gick ut och låste dörren för sista gången.
Tåget gick om en timme. Jag satt vid fönstret, såg perrongen glida förbi, lyktstolpar, garage, och gråa miljonprogramshus. Karin slumrade bredvid, utmattad mentalt och av sista samtalet med Tamara.
Staden försvann bakom oss, och tog med sig alla gräl, alla andras barn på mina armar, all skuld, all plikt. Jag lutade mig tillbaka och andades ut för första gången på flera år. Nu väntade det okända.
Tåget förde oss långt bort. Jag slöt ögonen.
