Familjerelationer – Mormor, får jag bo hos dig ett tag? – snyftade Dasha. – Jag klarar inte längre av att bo med honom. – Självklart får du det, stanna så länge du vill, – svarade Vera Ingridsson mjukt och kramade sitt barnbarn. – Har han varit dum mot dig igen? – Ja, – suckade Dasha. – Men mamma låter mig inte lämna honom, hon vill inte bli ovän med hans föräldrar. Jag orkar inte mer. Vera Ingridsson har aldrig varit förtjust i sin svärdotter, Dashas mamma – kall och beräknande, för vilken status och yta varit viktigare än känslor. Hon tvingade till och med Dasha att gifta sig med Nicolai bara för att hans pappa hade en hög position. – Slår Nicolai dig? – frågade Vera Ingridsson. – Han slår mig, – grät Dasha. – Vet din mamma och pappa om det? – undrade Vera Ingridsson vaksamt. – Ja, – svarade Dasha gråtande. – Och de låter dig inte lämna honom ändå? – utbrast mormor förvånat. – Nej, – sa Dasha. – De säger att jag skämmer ut dem om jag lämnar, och allt är mitt fel, jag borde vara mera foglig. Men hur ska man vara foglig när han är elak och grym? Jag orkar inte mer, mormor. – Orkar du inte, så behöver du inte, – sa mormor och smekte hennes hår. – Stanna här, så pratar jag med dina föräldrar. – Vadå har hon lämnat sin man?! – skrek Nelly när Vera Ingridsson ringde svärdottern. – Hon ska komma hem genast! – Skrik inte, – fräste Vera Ingridsson. – Dasha kommer ingenstans. – Vet du hur mycket vi la på bröllopet?! – väste Nelly. – Han kommer från en respekterad familj, nu gör hon oss till åtlöje! – Det är du som gör oss bort, men vi står ut, – svarade Vera Ingridsson. – Nu räcker det, du hörde vad jag sa. Vera Ingridsson lade på. Nelly slängde sin mobil mot väggen i raseri och svor grovt över sin svärmor. Direkt efter ringde Vera Ingridsson sin son: – Visste du att den där kanaljen slår Dasha? – frågade hon strängt Gleb. – Nja… har hört lite, men kanske hittar hon på, – började han. – Är du på riktigt nu, eller spelar du dum? – röt hon mot honom. – Din dotter blir slagen av sin man och du mumlar bara!? – Vad ska jag göra då? – svarade Gleb oförstående. – Han är ju hennes man… – Du borde klippa till honom! – skrek Vera Ingridsson. – Så han fattar att vår flicka inte är ensam! Någon ska försvara henne! – Lägg dig inte i, de får lösa det själva, – svarade Gleb irriterat. – Jag fattar, – fräste Vera Ingridsson. – Ni offrade dottern för ert eget bästa. Två dagar senare dök hela delegationer av Dashas man och föräldrar upp hos Vera Ingridsson. – Dasha ska omedelbart tillbaka till sin man! – dundrade Nelly när hon steg in. – Dasha ska ingenting! – svarade Vera Ingridsson. – Jag förstår er inte! Hon är ER dotter, ändå behandlar ni henne som om hon vore främmande. Vad är ni för sorgliga föräldrar! – Det är ditt dåliga inflytande! – anklagade svärdottern henne. – Jag tänker inte förstöra relationen med Gregor Ingersson på grund av hennes nycker. – Gregor kan börja med att lära sin son att inte slå försvarslösa tjejer, – svarade Vera Ingridsson strängt med blicken på Nicolai. Nicolai slog ner blicken, medan Nelly försvarade sin svärson: – Han slog inte så hårt! Och kära grälar bara för att bli sams. – Och du tycker det är okej, Gleb? – frågade Vera Ingridsson sin son. – Mamma, de får lösa det själva. Dasha måste nog ändra sig, hon är för känslig, – svarade han. Då gav Vera Ingridsson sin son en örfil, därefter två till Nelly och Nicolai. Alla blev chockade, men hon sa: – Det här är av kärlek. Jag bara ”gläds”. Vadå, blev ni ledsna? Ja, det kanske är ni som är för känsliga. Så gå hem och ändra på ert eget sätt att vara! Vera Ingridsson öppnade dörren och började mota ut delegationen: – Stick, stick – och ta den där skitstöveln med er. Och hälsa hans far att han får uppfostra honom bättre! Och du Nelly, vill du så gärna fjäska för Gregor så kan du själv gifta dig med hans son! – Jag sätter inte min fot här igen! – vrålade Nelly när hon sprang nerför trappan. – Toppen! – ropade Vera Ingridsson efter. – Som svärdotter duger du knappt, och som mor är du usel! Hon stängde dörren, gnuggade händerna, vände sig till Dasha, som suttit rädd på sitt rum hela tiden: – Nå Dasha, lär dig stå upp för dig själv. I livet får du försvara dig många gånger. Och lever du bara för andra, går du under ändå. Tack säger ingen. – Du måste få pli på din galna mamma så hon inte blandar sig i vårt liv! – skrek Nelly på sin man. – Tänk vad folk ska säga? Dashas äktenskap är ju biljetten uppåt, och om hon skiljer sig är allt kört! – Vad ska du dit för? – suckade Gleb. – Saknar du något? – Ja! – skrek Nelly. – Jag vill ha mer pengar, mer status! Jag vill att folk ska avundas mig! Gleb suckade tungt. Han hatade konflikter och gick hellre med på vad som helst än att säga emot. Nästa dag dök han upp hos sin mamma igen. – Be mig inte om det! – sa Vera Ingridsson direkt i dörren. – Jag hade inte tänkt det, – svarade Gleb lugnt. – Vad gör du här då? – frågade hon vaksamt. – Kan jag få bo här ett tag? – sa Gleb. – Har hon tröttat ut dig? – frågade hon medlidsamt. – Är trött på hennes skrikande. Hon har blivit galen, – suckade Gleb. – Du får skylla dig själv. Du måste lära dig hävda dina gränser. Du går bara med på allt, därför blir du trampad på, – sa Vera Ingridsson. Gleb nickade, och Dasha lutade sitt huvud mot hans axel – hon visste att mamma alltid kvävde pappa, och han kunde aldrig stå emot. – Tur Dasha kom ur det där förhållandet i tid, – sa Vera Ingridsson kärleksfullt och tittade på sitt barnbarn. – Ni är själva ansvariga för era liv, och kvaliteten beror på era egna beslut. Förstått? Dasha och Gleb nickade blygsamt. Vera Ingridsson skakade på huvudet: – Jag har mycket kvar att lära er. Gleb flyttade direkt samma dag, berättade för Nelly att han lämnar henne. Hennes reaktion blev som alltid: hysteriska utbrott, krossad porslin och saker i luften. Nicolai ringde varje dag till Dasha och bönade, sedan krävde – till slut hotade han. Men Dasha stod på sig och ville inte tillbaka till sitt gamla liv. Hon hade nya planer. En vecka senare stod Gregor Ingersson på tröskeln och skällde ut ”rymlingarna”: – Har ni alla blivit galna? Ena drar från sin man, andra från sin fru! Vad tänker ni med? Se till att ni kommer tillbaka till era familjer! Och Vera Ingridsson, sluta dalta med dem! Innan Dasha och Gleb hunnit svara satte Vera Ingridsson händerna i sidorna och svarade utmanande: – Vem är du att tala om för mig hur jag ska leva? Uppfostra din egen son! – Jag har redan pratat med honom, – sa Gregor lite tystare. – Han gör det inte igen. – Tale du borde haft för länge sedan, – sa Vera Ingridsson. – Då kanske han aldrig hade börjat. – Varför förstöra för flickan? – väste Gregor. – Vår pojke älskar henne. Skilsmässan skämmer ut oss inför alla. Jag kan också skada hennes rykte. Säger att han lämnat henne för att hon varit otrogen eller lat. – Hotar du? – sa Vera Ingridsson lugnt. – Akta dig, jag kan också berätta nyheter om dig. Till exempel hur du som liten kissade på dig i skolan. Vilken rubrik tror du folk pratar mest om: Att din son är värdelös make, eller att stadens höjdare var klassens olycksfågel? Gregor blev blek: – Du skulle väl inte säga så? Vera Ingridsson hade varit hans lågstadielärare, alla hade trott på henne. Hon log. – Vi får se, sa jag. Allt beror på hur du beter dig. Gregor tystnade, och som en smart man sa han bara: – Jag förstår, du vinner. – Bra! – log Vera Ingridsson. – Då vill jag ha en resa till SPA för mig och Dasha för att ”läka själen”. Och du säger till alla att Dasha tagit hand om mormor. Gregor funderade, men visste att han inte kunde vinna över Vera Ingridsson. Hon hade alltid ett sätt, med morot, piska – eller utpressning. – Okej, SPA-resa blir det. Ursäkta mig… och min son. Han blev inte färdigt fostrad. – Det märks, – sa Vera Ingridsson. – Gå nu och gör det bättre. Och mitt råd, Gregor: lev efter samvetet, inte vad folk ska tycka. Den som handlar rätt blir inte dömd. Gregor nickade och gick. Han uppfyllde sitt löfte om SPA-resan. Situationen förändrade inte hans respekt för Vera Ingridsson – tvärtom. Efter ett år gick Dashas skilsmässa från Nicolai lugnt och stilla. Båda hade nya relationer. Dasha gifte sig igen, blev lycklig, och tog sin mormor till sig, precis som mormorn hade tagit emot henne en gång. Gleb däremot – han skilde sig aldrig, men bodde ändå kvar hos sin mamma.

Familjerelationer

Mormor, får jag bo hos dig ett tag? snyftade Matilda. Jag står inte ut att bo med honom längre.
Självklart, lilla gumman, stanna så länge du vill, svarade Vera Ingridsson ömt och kramade sitt barnbarn. Trakasserar han dig igen?
Ja, suckade Matilda.
Men mamma vill inte att jag flyttar ifrån honom. Hon är rädd att det ska bli dålig stämning med hans föräldrar. Men jag orkar inte mer.
Vera Ingridsson hade aldrig tyckt särskilt mycket om sin svärdotter. Kall och beräknande, någon som alltid satte status och fasad före känslor. Andras känslor särskilt. Det var bara för att Rikards pappa hade ett välbetalt chefsjobb på banken som hon tvingade Matilda att gifta sig med honom.
Rikard slår dig, eller hur? frågade Vera Ingridsson, allvarlig.
Ja, tårarna rann nerför Matildas kinder.
Vet dina föräldrar om det? frågade Vera Ingridsson misstänksamt.
De vet, svarade Matilda dämpat.
De vet och förbjuder dig ändå att lämna honom? sa mormor upprört.
Ja. De säger att om jag skiljer mig får de skämmas inför vänner och släkt. Och att det är mitt eget fel, att jag inte är tillräckligt foglig. Men hur ska man kunna vara foglig mot någon som bara är kall och elak? Jag klarar inte mer, mormor.
Om du inte klarar av det, så ska du inte stanna där sa mormor, smekte hennes hår. Stanna här. Jag tar samtalet med din mamma och pappa.
Vad menas med att hon har lämnat sin man?! skrek Nilla när Vera Ingridsson ringde till svärdottern. Hon ska genast gå tillbaka!
Skrik inte åt mig, snäste Vera Ingridsson. Matilda kommer inte tillbaka.
Vet du hur mycket vi la på bröllopet!? tjoade Nilla. Hans familj har högt anseende, nu drar hon bara skam över oss.
Det är faktiskt du som är en skam för oss. Men vi har ändå stått ut svarade Vera Ingridsson. Jag orkar inte diskutera med dig längre. Du har hört mig.
Vera Ingridsson la på och Nilla slängde ilsket mobilen i väggen och svor högt över sin svärmor. Vera ringde omedelbart sin son:
Visste du om att den där idioten slår Matilda? frågade hon barskt.
Mjaa, svarade Gustav svävande har väl hört nåt, men vet inte om det stämmer. Matilda kanske överdriver.
Skojar du nu, eller försöker du spela dum? röt Vera Ingridsson i telefonluren. Din dotter får stryk av sin man, och du mumlar bara?
Men vad ska jag göra? undrade Gustav försiktigt. Det är ju hennes man.
Du skulle väl ge honom en rejäl omgång! skrek Vera Ingridsson. Så att han aldrig mer vågar röra Matilda! Han ska veta att vår flicka har folk bakom sig.
Försök inte lägga dig i, de löser det själva, svarade Gustav irriterat.
Jag fattar. Du lät din dotter betala priset för din trygghet och ditt välstånd, sa Vera besviket.
Två dagar senare dök hela gänget upp hemma hos Vera Matildas man och Matildas föräldrar.
Matilda måste genast tillbaka till Rikard! utbrast Nilla redan i hallen.
Matilda måste ingenting kontrade Vera Ingridsson. Jag förstår er inte! Det är er dotter, men ni behandlar henne som en främling. Vad är ni för föräldrar egentligen?
Det är ditt dåliga inflytande! röt svärdottern. Jag tänker inte låta henne förstöra vår relation till Sture Lindqvist!
Kanske Sture Lindqvist skulle börja med att uppfostra sin son att inte slå sin fru, sa Vera vasst och såg på Rikard.
Rikard slog ner blicken, medan Nilla genast försvarade honom:
Det var ju bara ett litet bråk. Gifta par grälar, liksom, menar inget illa.
Gustav, tycker du med så? frågade Vera sin son.
Mamma, de får lösa det själva. Matilda tar allting så personligt, det är hennes problem, svarade Gustav.
Då örfilade Vera sin son, gav en till Nilla och en till Rikard. Alla tre stod chockade medan Vera sa:
Sådär gör jag när jag skojbråkar. Vad då, blev ni ledsna nu? Kanske ni har ett känsligt temperament? Då får ni väl gå hem och jobba på det.
Hon öppnade dörren och föste ut sällskapet.
Stick hem nu, ta med er er gullegris också! Och säg till Sture att fostra sin son ordentligt. Och Nilla, om du så gärna vill vara närmare finfolket, så gifta dig själv med deras snorvalp!
Jag sätter aldrig min fot i ditt hus igen! skrek Nilla i trappan.
Det gör ingenting! ropade Vera efter. Du är inte mycket till svärdotter, och som mamma är du ett riktigt bottennapp.
När porten hade slagit igen lutade sig Vera mot väggen och sa till Matilda, som gömt sig på sitt rum:
Lär dig att stå upp för dig själv, Matilda. Det kommer alltid finnas folk du måste försvara dig mot. Att leva för andras skull, det dödar din egen själ. Tack får du ändå aldrig.
Se till att din galna mamma slutar lägga sig i vårt liv! skrek Nilla till sin man. Vad ska folk tro? Matildas giftermål var vår biljett in i högsta kretsen. Om hon skiljer sig, är allt förlorat!
Men behöver du verkligen högsta kretsen? undrade Gustav trött. Har du inte det du behöver?
Nej! ylade Nilla. Jag vill ha mer pengar, status, kunna stå över alla andra och bli avundad!
Gustav suckade djupt. Han stod inte ut med hennes skrik längre. Helst ville han bara försvinna. Aldrig gillat bråk eller konflikter. Det var enklare att säga ja än att stå för sitt.
Nästa dag kom Gustav hem till sin mamma.
Du behöver inte ens fråga sa Vera direkt i dörren.
Tänkte inte göra det heller, sa Gustav lugnt.
Vad vill du då?
Kan jag bo här ett tag? sa Gustav.
Har hon verkligen fått dig på fall nu? frågade Vera medlidsamt.
Jag orkar inte mer av hennes utbrott, suckade Gustav. Helt galen, känns det som.
Det är ditt eget fel, svarade Vera. Du har aldrig satt några gränser eller stått på dig. Därför trampar hon på dig.
Gustav nickade, och Matilda satte sig bredvid och lutade huvudet mot hans axel. Hon visste bättre än de flesta att mamma styrde över pappa, och att Gustav, lugn och timid, aldrig kunnat stå emot henne.
Tur att Matilda kom ut ur det där i tid, sa Vera, såg varmt på sitt barnbarn. Ni måste ta ansvar för era egna liv. Era beslut avgör hur ni kommer ha det. Förstår ni det, ungar?
Gustav och Matilda nickade, och Vera skakade på huvudet:
Jag får fortsätta lära upp er.
Samma dag hämtade Gustav sina saker och meddelade Nilla att nu flyttade han. Hon reagerade som alltid när något gick henne emot: skrek, kastade porslin och slängde saker efter honom.
Rikard ringde Matilda dagligen och bönade om att hon skulle komma tillbaka. Sen blev böner till krav, och krav till hot. Men Matilda stod på sig aldrig mer ville hon leva på det sättet. Dessutom hade hon planer för sitt nya liv.
Efter en vecka stod Sture Lindqvist själv på trappan och ställde sina krav:
Har ni blivit tokiga här inne? Den ena flyr från sin man, den andre från sin fru! Ska ni förstöra era familjer? Och du, Vera Ingridsson, sluta dalta med dem!
Innan Matilda eller Gustav hann öppna munnen svarade Vera med armarna i kors:
Vem är du att bestämma över oss? Fostra din egen son först!
Jag har pratat med honom, sa Sture med dämpad röst. Han lovar att aldrig göra om det.
Det borde du gjort långt tidigare, svarade Vera.
Du sätter hela familjen i dåligt ljus och förstör flickans liv, sneglade Sture på Matilda. Vår pojk älskar henne och gör bot. Om detta blir skilsmässa så kommer vi bära skammen. Jag kan sprida rykte om att Matilda var otrogen eller lat om det ska vara så.
Sture, skräm mig inte, sa Vera lugnt. Jag kan fortfarande berätta för folk att du kissade på dig i skolan. Vad tror du folk tycker är saftigast att din son blev dumpad, eller att den store Sture Lindqvist gick runt med kiss i byxan?
Sture bleknade:
Du skulle aldrig…?
Vera hade haft honom i småskolan om hon ville kunde folk utan tvekan tro på henne, även om det var lögn. Sanningen spelar mindre roll, svallvågorna blir kvar.
Vi får väl se, svarade Vera allvarligt. Det beror helt på hur du beter dig.
Sture skruvade på sig, men insåg snabbt att Vera inte är någon man bråkar med.
Jag förstår, sa han.
Bra! sa Vera muntert. Och nu får du köpa en vistelse på spa för mig och Matilda för att hela själsliga sår. Och du kan förklara för alla att Matilda åkte iväg för att ta hand om sin mormor.
Sture tvekade. Trots sin höga ställning var Vera fortfarande hans gamla lärare hon kunde nå alla, några med morot, andra med piska… och några med utpressning.
Jaja, ni får er spa-resa, sa han. Ursäkta mig. Ursäkta också min son. Jag har gjort för dåligt jobb.
Det har du. Gå nu och ta hand om det, och mitt råd, Sture: lev efter samvetet, inte efter vad folk säger. Då gör du rätt för dig och blir respekterad.
Sture nickade tyst och gick. Och mycket riktigt, spa-resan kom hem nästa dag. Hans inställning till Vera Ingridsson förändrades inte han respekterade henne fortfarande. Matilda gillade han också, det var synd att hans son inte lyckades bättre som make.
Skilsmässan mellan Matilda och Rikard var inte klar förrän året därpå. Då hade bägge gått vidare och allting skedde stilla och lugnt. Matilda gifte om sig och är idag lycklig med man och två barn och mormor bor numera hos dem, precis som Vera en gång tog hand om henne.
Gustav och Nilla skilde sig aldrig men Gustav bor fortfarande kvar hos sin mamma.