Ju längre bort, desto närmare känns det
Vet du vad, min kära pojk? Om jag nu är ett så stort problem för er, finns det bara ett alternativ kvar. Jag tänker inte åka till döttrarna längre, och springa runt bland vänner och bekanta kommer jag inte heller att göra. Någon farbror ska jag inte leta efter heller. Tänk att ni hittat på att gifta bort mig på gamla dagar!
Mormor, det är ju precis det jag försökt säga till dig! Mamma tycker likadant! Flytta in på äldreboendet. Du kan skriva över huset till mig, då fixar mamma ett rum åt dig där, och du får grannar och slipper störa mig. Vi kan bara komma överens allihop.
Jag tänker inte lämna mitt hus någonstans. Så här är det, Simon. Om jag stör dig så mycket, så är tröskeln där borta ge dig ut och hitta en lägenhet, och lev som du vill. Du vill inte plugga? Gå och jobba istället. Ta hem nya flickvänner varje dag, det rör inte mig. Jag är ändå snart 65, jag vill bara ha lugn och ro.
Det räcker nu, jag har sprungit omkring i flera år, det är dags att komma hem. Det är inte rätt att ni driver bort mig ur mitt eget hus och lever på min pension tillsammans med era flickvänner. Den är inte oändlig, pensionen. Så här får du en vecka på dig. Hittar du ingenstans att bo gå till vännerna, eller till din där vad hon nu heter, jag glömmer alltid. Men ni ska inte vara hemma hos mig idag. Snart ska jag bli bortgift eller ut på äldreboende, är det så?
Den upprörde Simon försökte säga något till, men Lidia Johansson hade redan lämnat rummet och stängt dörren om sig. Huvudet värkte riktigt illa.
Tabletter vore på sin plats, men att gå ut i köket för att möta Simon kändes övermäktigt. Hon granskade sitt lilla rum och fick syn på en plastflaska med lite kolsyrat vatten kvar det skulle duga.
***
Lidia förvånades över sin egen bestämdhet. Upprördheten hade liksom bubblat över.
Två långa år hade hon hållit tyst, åkt mellan den ena dottern och den andra på första rop, och när en antydan om att det kanske var dags att åka hem kom smet hon snällt iväg. Nu hade barnbarnet Simon, tjugo bast och full av energi, lagt beslag på hennes lilla stuga. Nya flickvänner hela tiden först var det Lisa, sedan Anna, ibland någon Emma och alltid var mormor i vägen, snarkande bakom väggen och störde romantiken.
Mormor, det vore väl trevligt om du åkte bort ett tag, så kunde jag och Sofia få lite tid tillsammans eller Tina, eller Klara (vem det är varierar ofta).
Och Lidia åkte till sin kusin, sin gamla arbetskamrat eller grannen Barbro, och blev kvar över kvällen för att inte störa de unga. Första tiden blev alla glada, men när det blev flera gånger i veckan sjönk entusiasmen, och till slut insåg Lidia att hon var en belastning även där.
***
När hon inte längre hade någonstans att åka födde äldsta dottern, Maria, ett barn. Livet i Stockholm, bolån, och en skolpojke redan hemma, gjorde att det blev svårt för Maria att vara föräldraledig länge, och mormors hjälp behövdes mer än någonsin.
Lidia flyttade in hos Maria. I början fungerade allt varm mat på bordet, rent och snyggt och barnen omhändertagna, men efter några månader började svärsonen, Olof, som bara var tio år yngre än Lidia själv, klaga.
Lidia, kan du sluta köpa de där korvarna, vi kan bli sjuka. Du är ju ändå hemma hela dagen, kan du inte laga riktig mat, som köttbullar, till exempel?
Lidia, det är bra med köttbullar, men allvarligt talat, du gör av med mycket pengar på mat! Lite mer sparsam får du vara!
Lidia, är jag en ko, eller? Ska jag tugga gräs hela dagarna? Kan vi få lite mer kött?
Så där höll det på. Du sitter ju hemma med barnen, kan du inte hjälpa storasyster med läxorna? Varför behöver vi dyr privatlärare när vi har mormor i huset?
Och ibland fick hon sig en känga för att hon pratade i telefon för mycket. Den äldsta barnbarnet, Tove, var också kaxig. Trots att hon gick i fjärde klass tyckte hon mormor var pinsam eftersom hon klädde sig omodernt, tvingade henne att plugga och pratade för mycket. Varför är du här? Du har ju ett eget hus på landet, stick dit och bestäm över dig själv!
Lidia teg och försökte göra alla till viljes köpte kött med sina pengar, lade undan till barnbarnen och till och med till Simon, den odågan som inte pluggade eller jobbade, men ändå behövde hjälp att betala elen och vattnet.
Dottern gick inte att prata med. Hon vågade inte säga emot sin man han var ändå mannen hon tog från en annan familj och fått två barn med på äldre dar. Ibland, när han inte var hemma, sa hon bara: Ha tålamod, mamma, det är för min skull.
När lilla barnbarnet började på förskolan behövdes mormor plötsligt inte längre. Svärsonen klargjorde: Tack, Lidia, nu räcker det. Du kan åka hem.
Glad återvände Lidia till sitt hus. Äntligen skulle hon få bestämma själv över sitt liv igen. Ville hon sova, så gjorde hon det, ville hon gå upp tidigt, så gjorde hon det. Men där i stugan hade Simon redan tagit över. Och inte ensam flickvännen bodde också där. Det var stökigt och skulder på el och vatten, och snart skulle det bli avstängt. Lidia tog ett konsumtionslån, betalade skulderna och städade upp. Och ändå var Simon missnöjd. Stugan var för liten två rum och ett kök och någon privatliv blev det inte, särskilt inte när mormor hostade i rummet bredvid.
Lyckan log plötsligt igen: yngsta dottern, Helena, väntade barn och ville att mamma skulle hjälpa till. Vad skulle Lidia göra? Hon packade väskan, bodde hos dottern i tre månader och insåg sen att hon återigen blivit överflödig. Denna gång väntade hon inte på att bli ombedd utan åkte hem själv. Och Simon ogillade läget igen.
Så här skulle det kanske ha fortsatt om det inte varit för en särskild händelse efter hemkomsten.
***
Återigen hade Lidia städat huset dock fanns inga skulder denna gång, hon höll ordning själv men hon var ändå återigen i vägen för Simon.
Simon, idag ska jag till Barbro och fira hennes födelsedag. Kommer hem sent. Ni får låsa dörren, jag går in via bakdörren sen.
Kan du inte sova över där då? Du ska väl inte ränna in mitt i natten och störa vila hos henne i några dagar, så kan vi få andas lite.
Hur kan du vara trött på mig redan? Jag har bara varit hemma en vecka.
Tro mig, en vecka räcker. Stannar du inte över?
Nej, jag kommer hem.
Festen blev riktigt trevlig. Först samlades de på ett café, sen gick de närmaste hem till Barbro och pratade om gamla tider. Problem försökte de undvika. Lidia skulle precis gå när Barbro fick ett samtal. Hon gick ut på verandan, kom tillbaka och sa att det var dottern, Maria, som ringt.
Maria? Vad har hänt? Varför ringer hon inte till mig? Har de det bra hemma? Lidia tog fram mobilen, men Barbro hejdade henne.
Nej, ring inte, vännen. Allt är okej. Hon bad mig bara att hålla dig kvar här över natten.
Va? Varför det? Jag har ju sagt till Simon att jag ska hem!
Han ringde henne. Han och flickvännen vill ha lite tid för sig själva och tycker du är i vägen. Så hon bad mig ringa dig. Och varför inte, stanna du. Berätta vad som egentligen pågår.
Det är inget, allt är i sin ordning.
Fast du vet, Lidia, när allt verkligen är bra så ringer inte barn till utomstående och ber dem ta hand om mamman. Vet du förra veckan frågade Maria mig om jag kände nån lämplig man med bostad. Hon sa att Simon borde gifta sig nu, men du står i vägen. Hittar jag nån farbror kunde du flytta till honom, om nu äldreboende inte passar.
Lidia berättade hela historien. Om hur det var hos äldsta dottern och hur hon hamnade i vägen, om hur hon hjälpt yngsta och stört även där, om Simon som inte fick sitt liv att gå ihop. Redan andra året kändes det som om hon inte riktigt hörde hemma någonstans, trots att huset är hennes.
Jag är liksom inte ens värd att vara hemma hos mig själv. När Simon slutade gymnasiet stack han till Maria i Stockholm, men hennes man visade ganska snabbt att han inte ville ha honom där. Så Simon kom tillbaka till mig. Ingen militärtjänst, ingen utbildning. Medan han gick i skolan hjälpte Maria till med pengar, men när han fyllde arton tog det slut, och nu sitter han på min rygg.
Lidia valde att åka hem ändå. Och hemma sade hon äntligen ifrån till Simon.
Han ringde genast sin mamma och klagade på galen mormor som hyrde honom från huset. Maria ringde, ville skälla, men fick höra samma sak som Simon.
Simon flyttade ut tillslut, och sa att hjälpen nu var slut han skulle aldrig sätta sin fot där igen.
Lidia blev ensam kvar. Men istället för att känna sig övergiven var det en lättnad. Äntligen kunde hon andas. Hon hade ju alltid anpassat sig efter andra. När döttrarna växte upp blev de arga om hon företrädde dem. När maken dog, slet hon ensam med allt. Hon hade bara velat väl, men det slutade med att hon fostrade personer som bara ville ha mer.
Det är inte rätt att man på gamla dagar blir bortjagad ur sitt eget hem. Vad är det för liv när man är överflödig i sitt eget hus?
Simon ångrade sig så småningom, kom och bad om förlåtelse. Lidia hade för länge sedan förlåtit honom, men bjöd honom aldrig att flytta in igen. I gästrummet får du komma, Simon, varje dag om du vill men bo ihop gör vi inte. Du är ung, har flickvänner, jag behöver lugn och ro.
Döttrarna vill att hon hälsar på, de behöver hjälp med barnen. Men dit tänker Lidia inte åka mer.
Ta hit barnen, då passar jag dem gärna. Här är luften frisk och jag mår bäst i mitt hus. Här är jag husets herre, ingen annan säger åt mig vad jag ska göra.
Ju längre bort, desto närmare säger Lidia. Och jag tror hon har rätt.
