Men är jag verkligen ensam? brukade jag svara skämtsamt. Nej, ni skojar, jag har en stor familj!
Tematiska souvenirer
Jag, Agneta, har bott ensam i flera år nu, i en liten stuga strax utanför ett litet samhälle i Småland. Ändå måste jag le åt allas frågor och kommentarer.
Men är jag ensam? Nej, ni är för roliga, jag har ju min stora familj, sa jag, och såg hur de andra kvinnorna i byn log mot mig, medan de utbytte blickar bakom min rygg. De snurrade fingret vid tinningen, som för att visa, “den där är lite tokig, en ‘familj’ säger hon hon har ju ingen man, inga barn, bor ensam med sina djur…”
Men just dessa djur är min familj. Jag struntade i vad folk tänkte. På landet sågs djur mest som nyttodjur en ko för mjölk, en hund för att vakta, och kanske en katt för att ta möss.
Men hos mig bor fem katter och fyra hundar, alla inomhus till grannarnas stora förtret. De förstod aldrig hur vi alla kunde samsas under samma tak.
Nej hör ni, gatan har de fått nog av vi har det som bäst hemma tillsammans, brukade jag le.
För fem år sedan förlorade jag min man och son i en trafikolycka. De hade varit ute och fiskat vid en av Smålands sjöar, men en lastbil körde över på fel sida.
När chocken till slut släppte tog jag ett beslut. Jag kunde inte fortsätta leva i lägenheten i Jönköping där allt påminde om dem. Samma gator, samma affärer, och välmenande men ömmande blickar från grannarna. Efter ett halvår sålde jag lägenheten, tog med mig katten Maja, och flyttade till en liten stuga långt utanför byn. Somrarna odlade jag potatis och jordgubbar, och på vintrarna började jag arbeta i skolmatsalen i Vetlanda.
Djurfamiljen samlade jag ihop efter hand någon hungrig katt vid stationen, en hund som letat sig till matsalen för mat.
Så blev min lilla “familj” större och bestod till slut av själar som också varit ensamma eller farit illa. Mitt hjärta försökte hela deras sår, och i gengäld gav de mig sin kärlek.
Det fanns alltid värme i huset. Och mat även om det ibland var knapert. Jag visste att jag inte kunde ta hem djur i all oändlighet och gav mig själv ständigt nya löften: Inga fler nu!
En marsvecka, efter att våren hade tittat fram, slog plötsligt vintern till igen. Hård blåst och snö begravde landskapet och tvingade folk att springa hem med rockkragarna uppdragna.
Jag skyndade till sjubussen, sista kvällen hem till min by. I händerna bar jag tunga kassar med mat till mig och djuren.
Jag försökte minnas mitt löfte att inte rädda fler huset var redan fullt. Men, som man säger, “det är hjärtat som ser”, och jag stannade knappt tio meter från bussen och vände mig om.
Där under en bänk låg en utmärglad hund. Hon tittade på mig med en tom blick, nästan glansig, halvt begravd i snön. Ingen stannade folk skyndade förbi med halsdukar och luvor. Så många människor såg ingen henne?
Hjärtat drog ihop sig och plötsligt glömde jag allt bussen, löften. Jag släppte kassarna och kröp ner mot henne. Hon blinkade till.
Tack och lov, du lever! viskade jag. Kom nu, lilla vän.
Hon orkade knappt röra sig när jag drog henne ut från snön. Hon hade nästan slutat kämpa.
Hur jag tog mig in i vänthallen med både hund och kassar minns jag knappt. Jag satte mig i ett hörn och gnuggade de magra tassarna i mina händer.
Kom igen nu, lilla vän, vi ska hem. Du får bli min femte hund, det jämnar ut antalet, pratade jag på.
Jag tog fram en köttbulle ur väskan och erbjöd henne. Hon tackade först nej, men när hon tinat lite, och kanske insett att livet inte var slut, tog hon emot maten ändå.
En timme senare stod vi med tummen ute vid vägen bussen hade ju gått. Jag gjorde ett halsband av bältet, men egentligen behövdes det inte, för den, som jag genast döpte till Snövit, tryckte sig mot mina ben hela vägen.
Efter ytterligare tio minuter stannade en bil. Förvånad lyckades vi ta oss in i den varma kupén.
Tusen tack, sa jag snabbt. Oroa dig inte, hunden sitter i mitt knä, hon smutsar inte ner.
Det är lugnt, sa föraren, hon kan sitta på sätet, det går bra.
Men Snövit tryckte sig mot mig, fortfarande darrig, och satt på mina ben.
Det är bara så mycket varmare, log jag.
Han sa inget mer, bara vred på värmen och kastade då och då en blick på mitt provisoriska koppel. Vi åkte tysta genom natten, där snöflingorna dansade i strålkastarljuset.
Jag höll Snövit intill mig och tänkte på hur märkligt familjen kan växa av de osannolikaste möten.
När vi kom fram hjälpte han mig med kassarna. Snön låg så djup att han fick knuffa till grinden, som gick sönder gångjärnet brast och den föll omkull.
Åh, bry dig inte om det, suckade jag, den behöver ändå lagas.
Inifrån hördes ett kor av skall och jamande. Hela min pälsfamilj sprang ut när jag öppnade dörren.
Nä men titta, saknade ni mig? Nu är jag hemma och vi har fått ny familjemedlem!
Snövit tittade försiktigt fram bakom mina ben. Hundarna viftade på svansen och katterna nosade på kassarna som min chaufför fortfarande höll.
Men stå inte här ute, sa jag plötsligt, kom in om du vill, om du inte är rädd för mitt lilla zoo. Vill du ha en kopp te?
Han ställde in kassarna men tackade nej till att stanna:
Det är sent, jag åker. Mata nu din familj de längtar efter dig.
Nästa dag, strax före lunch, hörde jag plötsligt någon knacka på porten. Jag drog på mig jackan och gick ut där stod samma man från igår.
Han spikade upp nya gångjärn på grinden och hade verktyg utspridda omkring sig. När han såg mig log han varmt.
Hej! Det var jag som sabbade grinden igår, så jag tänkte laga den Jag heter Jonas förresten, och du?
Agneta.
Hela flocken nosade nyfiket på gästen där han satt på huk och klappade dem.
Gå in du Agneta, frys inte. Jag är snart klar och säger inte nej till lite te. Det står förresten en tårta i bilen. Och några godsaker till din stora familj!
Så blev vi flera i mitt lilla hus. Kanske var vi alla räddade på vårt sätt, jag och mina djur.
Om du vill läsa mer berättelser kan du gärna följa och lämna en kommentar. Alla tankar och känslor är välkomna!
