Hos en bekant dam är det sorg: sonen vill gifta sig med en tjej som inte alls passar in i vår krets. Jag lider med henne – jag har ju egna barn, skulle oroa mig på samma sätt… Men då tänker jag på en gammal bekant, fru Karlsson. Hennes son ställde henne inför fakta: ”Här är Marina, vi har gift oss.” I fru Karlssons släkt fanns professorer, docenter, en balettmästare, en chefsingenjör, litteraturkritiker, ledande hjärtläkare och så vidare. Men här dök upp en flicka med tveksam bakgrund, definitivt dålig uppfostran, pappan okänd, mamman korbondräng (korrarbetsledare!), utbildning som målare och murare, varken det ena eller det andra. Det känns som ödet blundade, spottade och träffade rätt. Målartjejen höll sig dock i bakgrunden, syntes knappt, hördes inte, smög mest runt i hallen. ”Vänta bara,” sa väninnan Agneta till Karlsson, ”hon kommer snart tillrätta och då kommer du få gråta ännu mer.” På hösten skickades sonen till USA i jobb. Tanken på att den där figurinen smög omkring hemma fick Karlsson att helst vilja undvika sin egen bostad. Till nyår kom sonen hem, och i mars berättade han: 1) Han hade erbjudits ett kontrakt i USA, 2) där träffade han Nicole, 3) på torsdag skulle han och målartjejen skilja sig, och på fredag flög han tillbaka – ”oroa dig inte mamma, jag ringer sen.” Tårar, hejdå, vinka av. Målartjejen packade sina saker: resväska och en ICA-kasse – hela tillgången. Såg ut som en slagen byracka. Karlsson bet ihop och frågade: – Har du någonstans att ta vägen? Hon viskade: – Om en månad får jag en säng i studentkorridoren, fram till dess får jag bo på en tältsäng hos tjejkompisar. Karlsson tänkte efter och sa: – Stanna här tills vidare, packa upp igen. Kallade sig själv idiot, vilket väninnan Agneta höll med om. Målartjejen gick tidigt till jobbet, kom hem sent, blek av trötthet. Försökte betala för hushållet, men Karlsson vägrade ta emot. Efter tre veckor blev Karlsson plötsligt sjuk, länge på sjukhus. Sonen ringde några gånger, skickade bilder på sig och Nicole vid Niagarafallen. Agneta hälsade på ibland, men mest tog målartjejen hand om henne: lagade buljonger, bärdrycker, kycklingfärsbiffar, matade sked för sked. ”Jag litar inte på sånt där samaritbeteende,” sa Agneta, ”tänk om hon skrivit sig här? Eller länsat halva lägenheten?” Men när Karlsson kom hem var allt prydligt och rent, en lapp på bordet: ”Tack, Svetlana/Karlsson, maten står i kylen, krya på dig. M.” Inga pengar saknades, ingen röra. Snart gick Karlsson till målartjejens korridor, såg röran där och sa: – Du flyttar först när du fått egen lägenhet, packa nu, taxin väntar. I september åkte de och köpte höstkappa, det var pinsamt att se vad tjejen hade på sig – skor behövdes också. På vägen mötte de Agneta. ”Bra tjänstefolk är omöjligt att få tag på nuförtiden, och du har fått en gratis, Karlsson!” sa Agneta. ”Det är inte tjänstefolk, det är min svärdotter”, svarade Karlsson, ”Kom nu, vi ska hitta väska till Marisha och byxor också.” Karlsson fortsatte: ”Hon sparade själv till insatsen på lägenheten, har knappt varit hemma, jobbar dag och natt. Häromdagen somnade hon sittande vid matbordet.” Karlsson säger: ”Jag oroar mig – hon är ju ung, fin, klok och duktig och har egen bostad dessutom, men ändå tänker jag, det är så lätt att bli lurad av någon slarver eller skitstövel – någon utanför vår krets…”

En bekant till mig har sorg: hennes son har beslutat att gifta sig med en flicka som absolut inte är från vårt umgänge. Jag förstår henne, jag har ju själv barn och skulle nog också vara orolig

Men så minns jag en viss Johansson.
Sonens besked till Johansson var rakt på sak här är Malin, vi har gift oss.
I släkten Johansson: professor, två doktorander, balettpedagog, chefsingenjör, litteraturkritiker, framstående kardiolog, och så vidare.
Och så dyker hon upp, en tjej utan tydlig bakgrund och definitivt utan väluppfostran, fadern försvunnen, modern mjölkbonde (mjölkbonde!), utbildning som målare och murare, varken prydlig eller vacker. Det kändes som om ödet blinkat förbi och slängt henne rakt in i livet.
Målaren, det ska erkännas, var tyst och diskret, hördes aldrig, syntes knappt mer än när hon tassade runt i hallen.
Du får se, sa väninnan Annika till Johansson, det kommer nog snart, du kommer att få lida.

På hösten åkte sonen ut på tjänsteresa till USA.
Så fort jag tänkte på att detta fruntimmer tasslade runt därhemma kände jag inte för att gå hem, sa Johansson till Annika.
Till jul återvände sonen, och i mars meddelade han: för det första, i USA har han fått jobbkontrakt,
för det andra, han har träffat Nicole där, för det tredje, skilsmässan med målarmästaren går igenom på torsdag och på fredag flyger han, du behöver inte vara orolig, mamma, jag ringer.

Hon grät, vinkade farväl.
Målaren packade sina tillhörigheter: en resväska och en påse från ICA hela hennes egendom.
Och såg ut som en väderbiten gatuhund.
Johansson övervann sig själv och frågade:
Har du någonstans att ta vägen?
Målaren viskade:
Om en månad får jag en säng på vandrarhemmet, men tills vidare låter tjejerna mig bo på en tältsäng i deras rum.
Johansson såg noga på henne och sa:
Då bor du här en månad till, packa upp igen.

Och kallade sig själv idiot.
Vilket Annika också bekräftade.
På morgonen försvann målaren till bygget, kom hem sent, nästan livlös, grå av trötthet. Hon försökte lämna pengar för uppehållet och hävdade stolt att hon tjänade tillräckligt.
Tre veckor gick så, och då blev Johansson plötsligt dålig, riktigt illa, hon låg en och en halv månad på sjukhus, klarade sig knappt därifrån.

Sonen ringde ibland:
Håll ut, mamma, jag skickar kort på mig och Nicole vid Niagarafallen.
Nicole var så där, inget särskilt, var det ens värt det?
Annika tittade in ibland, men med familj och vardag hann hon inte ofta.
Målaren kokade buljong, gjorde nyponsoppa, ångade kycklingbiffar, tjatade på att Johansson skulle ta bara en sked till.
Jag litar inte riktigt på det här hjältemodet, sa Annika, är du säker på att hon inte skrivit sig där? Eller burit ut halva lägenheten? Ska du ha lite biff? Nej? Är du säker? För jag har inte hunnit äta än.

Johansson blev utskriven, målaren skjutsade hem henne, hjälpte upp för trapporna, sprang direkt vidare, hon fick bara ledigt snabbt.
Det var skinande rent, inte ett dammkorn. Johansson hasade in i köket, på bordet låg en lapp.
Siv Johansson, tack. Maten är i kylen. Krya på dig. /M.
Hon kollade om något saknades allt var kvar.
Kikade in i sonens rum, som om målaren aldrig funnits där.

En vecka senare gick Johansson genom den långa ekande korridoren, knackade på. Tre sängar, ett bord, och en tältsäng intryckt under.
Hon sa:
När du har råd och kan köpa egen lägenhet får du flytta, packa ihop nu och snabbt, taxametern tickar.
I september åkte de för att köpa höstkappa, det var pinsamt att se vad flickan gick omkring i, och nya stövlar behövdes också. På köpcentrumet sprang de på Annika igen.
Annika sa:
Bra hemhjälp växer inte på träd nuförtiden, jag vet, och du har fått det helt gratis, fiffigt löst, Johansson!
Du har hjälp, men jag har faktiskt en svärdotter, kom, Malin, vi har fler saker att köpa en väska och byxor, och jag skulle vilja ha en schal.

Johansson berättade:
Hon sparade ihop till egeninsatsen själv, inte en krona tog hon av mig, snart står huset klart, jag letar bra tapeter, men hon har aldrig tid, jobbar jämt, nyligen släpade hon sig hem, jag vände bort mig för att hälla upp te, och när jag tittade igen satt hon och sov.
Johansson sa:
Jag är alltid orolig, tänker att hon är ung, vacker, duktig och snart med egen lägenhet, Malin är ingen dum flicka men ändå ibland lurar även de smarta, du skulle inte tro det men jag kan inte sova, är så rädd att någon tomfigur eller usling från fel krets ska få tag i henneEn dag, många månader senare och oväntat varm för årstiden, kom Malin förbi med en bukett rufsiga lupiner och en påse bullar. De satt på balkongen i eftermiddagssolen, tysta först, men lugna på ett sätt Johansson aldrig trott hon skulle känna med någon utanför sin egen värld.

Tänk, sa Malin och såg ut över gårdens gulnande träd, ibland visste jag inte om jag skulle stå ut. Men ändå blev det hem. Här, hos dig.

Johansson svarade ingenting. Hon tänkte på alla vägar som tagit de två hit, på väninnors blickar, på sonens nya amerikanska liv ett hav bort. Så släppte hon taget om allt det, lät Malin fylla kopparna, lät värmen av bullar och oväntad vänskap sprida sig mjukt genom den lilla lägenheten. Och för första gången på länge kände Johansson att det kanske inte var så farligt ändå om livet kom och skakade om bland tapeterna.

Det var bara så det var tänkt.