LIVET, SOM MÅNEN: IBAND ÄR DEN FULL, IBAND HALVERAD
Jag trodde att vårt äktenskap var lika orubbligt och evigt som universum självt. Men tyvärr hade jag fel.
Jag och min blivande fru träffades på Karolinska Institutet, där vi båda pluggade medicin. Det var på femte året vi gifte oss. Som bröllopsgåva gav svärmor oss en resa till gamla Jugoslavien (idag Slovenien) och nycklarna till en lägenhet i Stockholm. Och det var bara början.
Som nygifta flyttade vi direkt in i en rymlig trea på Södermalm. Svärfar och svärmor hjälpte oss på alla sätt de kunde. Varje år bilade jag och min fru genom Europa tack vare deras generositet. Vi var unga, lyckliga livet låg framför oss. Jag blev virolog, hon allmänläkare. Jobba, bota, älska. Snart fick vi två söner: Einar och Valdemar.
När jag tittar tillbaka idag, många år senare, inser jag hur fullt mitt liv var då. Jag skulle säga att jag frossade i överflöd i tio år av äktenskapet. Men allt rasade på en enda dag.
Det ringde på dörren. Jag öppnade där stod en söt, men bekymrad, ung kvinna.
Vem söker du? frågade jag lugnt.
Är det Elisabet? Då har jag kommit rätt. Får jag komma in? tvekade hon.
Jag släppte in henne, redan lite nyfiken. När jag såg henne närmare, märkte jag att hon var smått gravid.
Elisabet, jag heter Juni. Jag skäms att säga det, men jag älskar din man. Mattias älskar också mig. Vi ska ha barn, utbrast hon.
Jaså, det var oväntat. Är du klar nu? kände jag ilskan sjuda.
Inte riktigt, sa Juni och tog fram en liten vacker ask ur kappfickan. Varsågod, Elisabet. Den är till dig.
Jag öppnade asken. Ett guldigt litet ring låg där.
Vad betyder det här? Tror du att du kan köpa min man? Mattias är inget man kan köpa! Ta tillbaka den! Jag slog igen asken och blev rasande.
Jag vill verkligen inte såra dig, Elisabet! Jag förstår inte vad jag ska göra. Jag vet att du och dina barn kommer lida. Mamma sa alltid: Lilla gumman, ger du dig på någon annans man går det dig illa. Men jag kan inte leva utan Mattias! Ta ringen, snälla, kanske känns det lite lättare för mig! Juni grät uppriktigt.
För ett ögonblick tyckte jag synd om henne. Men vem skulle tycka synd om mig? Den här kvinnan stjäl min lycka och jag ska ömka henne? Jag tryckte ringen i hennes hand och körde ut rivalen.
Det var just då mitt liv började rasa.
Svärmor ringde och berättade att Mattias lämnar familjen. Hon kom hem till oss, bad mig packa hans saker. Hon sorterade allt i resväskan hon hade med sig.
Elisabet, vi kommer alltid vara familj, vad som än händer. Mattias och Juni är som kalvar, där de stannar, slickar de sig rena! försökte hon trösta.
Ett halvår senare fick Mattias och Juni en dotter. Jag hörde att Mattias dessutom adopterat Junis dotter från ett tidigare förhållande. På den tiden såg han aldrig våra söner. Genom svärmor lämnade han någon femtiolapp till barnen ibland; det skulle räcka som underhållsbidrag. Tiderna var tuffa på nittiotalet.
Jag hamnade på sjukhus med en nervös kollaps. Einar och Valdemar togs om hand av svärmor. Hon älskade dem och skämde bort dem. Efter sjukhusvistelsen skyndade jag genast till henne för att hämta dem, men mina pojkar ville inte följa med mig hem. Farmor lagar god mat, blir aldrig arg och bjuder på godis, sa de. Vad kunde jag säga emot?
När svärmor höll om barnen, vädjade hon:
Elisabet, låt pojkarna bo kvar ett tag. Du ska ändå byta din trea mot något mindre. Det är besvärligt, och pojkarna behöver trygghet. Vi har bestämt, Mattias och jag, att du inte klarar att betala för lägenheten själv. Ett rum och kök räcker väl?
Så gick jag hem ensam, förlorat både make och just nu även mina barn.
Jag tvingades byta till en liten etta i förorten, med slitna tapeter, gammal köksutrustning och knarrande trägolv. Mina pojkar bodde kvar hos farmor. Jag fick bara träffa dem vid julafton och stora högtider.
Elisabet, du ska inte störa grabbarnas harmoni med dina besök, sa svärmor med en suck. Ta hand om dig själv nu och hitta din egen lycka.
Mina söner fjärmade sig sakta. Förbindelsen mellan oss blev bruten i flera år. Jag ville helst krypa ihop i min kalla lilla koja och försvinna. Livslusten försvann.
Min mormor brukade säga: Livet är som månen, ibland är den full, ibland halverad. Jag insåg att det inte kunde fortsätta så här, annars skulle jag bli galen. Något måste göras. Jag var färdig med att vara duktig flicka som alla trampade på, jag var ändå utexaminerad från Karolinska med toppbetyg.
Jag blev skickad på en konferens i Frankrike. Där träffade jag en man, Jovan, en serbisk läkare. Vi förstod knappt varandra, men vi behövde aldrig ord. En vild romans blossade upp.
Efter tio dagar på konferensen var det slut. Jag ville inte åka hem. Den tillfälliga romansen väckte mig till liv igen. Jag glödde. Efter det följde fler möten och avsked, men inget allvar bara tillfälliga förbindelser.
Min svärmor noterade en dag:
Elisabet, vad du blommar! Du är som våren själv.
Trots allt var jag ensam. När min bästa vän flyttade till Grekland bjöd hon mig på avskedsbesök. Märta var ogift och barnlös.
Elisabet, nu gifter jag mig med en grek. Jag är trött på svenska fyllon, jag vill leva som en riktig kvinna, utbrast Märta och torkade tårarna.
Men varför gråta? Livet börjar ju vid fyrtio! sade jag förvånat.
Lyssna nu, Elisabet! Min gamle Alex vet inget. Jag vill att du träffar honom. Kanske kan du trösta honom. Varsågod, ta honom! Han är din nu!
Så blev det så. Jag tog emot Alex, en övergiven man, som gåva från min vän.
Och så blev Alex min laglige man. Men han hade en brist. En sådan brist som överskuggade allt annat gott med honom. Som man säger även den finaste hermelinen kan vara fläckig. Alex var ständigt full. Men kärleken är blind. Jag kunde inte tänka mig livet utan min alkoholiserade karl. Och så började det
Narkologer, behandlingshem, mina tårar. Allt var förgäves. Jag vakade över honom dag och natt. Men Alex sa bara:
Elisabet, det är du som vill att jag ska vara nykter. Jag vill inte.
Trots det kunde jag inte tänka mig att lämna honom. Tänkte, bättre än att vara ensam och bitter. Jag beslutade att kämpa för min man, som Juni så enkelt tog min förste ifrån mig. Jag kämpade i sju år
Till slut vände det. Alex fick jobb som bårhuschaufför. Det han ser dagligen har satt sina spår men nu är han tyst, eftertänksam och, viktigast av allt, nykter! Jag vet att det låter märkligt, men äntligen fick jag en pålitlig make!
Märta, när hon då och då kom hem från Grekland, kunde inte tro det.
Alex, nykter? Aldrig i livet!
Jag bara skrattade:
Inget öppet köp eller bytesrätt gäller!
Mina söner har vuxit upp och är drygt trettio nu. Båda ogifta. De såg för mycket som barn av de vuxnas draman. Några försök att bilda familj har de gjort, men jag anar att barnbarn kommer dröja.
Lite om mitt ex: Hans andra, snälla fru Juni, drack ihjäl sig. Deras gemensamma dotter är ensamstående mamma nu. Mattias har gift sig för tredje gången, med sin praktiksköterska från vårdcentralen. Inför det försökte han försiktigt fråga våra söner:
Tror ni, mamma skulle börja om med mig?
Jag svarade bestämt: Bara på påskdagen det aldrig snöar! Det vill säga aldrig.
Idag ser jag livet precis som mormor sa ibland fullt, ibland tilltygat. Men nu vet jag: det är jag själv som sätter värdet på mitt liv.
