Mina mamma och pappa Min mamma var verkligen vacker. Jag skriver “var”, för för ett halvår sedan gick hon bort, bara två veckor efter pappa. Och även om de båda hade passerat åttio med råge känns det ändå som om de inte hann leva färdigt. För det var ju mina f ö r ä l d r a r, min mamma och min pappa. Så, min mamma var en riktig skönhet. Det har jag själv sett – jag är ju trots allt inte bara son, utan också man. Och pappa påminde mig ofta om hur vacker mamma var. Till och med när mamma kunde bli arg på mig för mina skolbetyg eller något annat, brukade pappa komma in till mig, sucka, sätta sig bredvid mig med händerna på samma sätt mellan knäna, sucka igen och sitta tyst en lång stund. Sedan brukade han avsluta vårt tysta samtal så här: – Jaja, grabben, bli inte arg på mamma… Hon skällde ju bara lite, och visst, vi är ju inte alltid några änglar precis. Men hon är ju… en tjej. Och vi behöver henne, både du och jag, lika mycket som vi behöver luft. Du borde gå och be om ursäkt. Jag brukade fylla lungorna och vara på väg att säga något ilsket, men pappa, som alltid förutsåg min reaktion, höjde handen mot mig som för att stoppa orden, och sa, allvarligt men bestämt: – Och ge dig inte på min fru… Då backade jag, för jag älskade min pappa mycket. Och min mamma med. Väldigt mycket. För jag visste hur de blev ett par. Pappa hade berättat det – i hemlighet för mig, och mamma, ja, hon berättade också – i hemlighet för pappa. Mamma pluggade på universitetet. Första året. Hon skulle gifta sig med en kille som hette Edvin. En dag kom Edvin till en dejt med sin kompis Börje, som just flyttat till stan och inte visste vad han skulle göra själv en hel kväll. Edvin bjöd med sig Börje på träffen med mammas blivande fästman. Edvin presenterade Börje för min då blivande mamma. Ni kan nog gissa att Börje var min framtida pappa. De tre promenerade hela kvällen. De var i stadens park och smög sig upp på taket till en paviljong för att tjuvtitta gratis på en jättekul film som visades på den utomhusbiografen. Det var pappas idé, Edvin hade aldrig kommit på det själv. Och det var pappa som hjälpte mamma upp, redan då stark och bredaxlad. Inte som denne Edvin, som jag aldrig träffade men som jag ändå föreställer mig som en riktigt klen kille, långt från min pappa. Edvin drog vitsar, läste dikter och pratade om hur han och mamma skulle bo när de pluggat klart. Pappa sa inte mycket, utan lyssnade och mumlade mest (sa mamma). När de skulle skiljas åt tog pappa min mammas lilla, varma hand i sina stora, heta händer och sa: – Viktoria! Du behöver honom inte. Gift dig med mig istället. Mamma blev förstås förskräckt och svarade: – När då? Pappa var beredd och svarade direkt: – I morgon… Och för att verkligen överraska både mamma (och Edvin!) tillade han: – Vi kommer få en son, och vi kommer älska honom så innerligt. Och av det kommer vi älska varandra ännu mer. Vi ska kalla honom Erik, som gamle svenske kungar… – Okej, svarade mamma genast, och så gifte de sig. Edvin var bestman på bröllopet. Sedan tog mamma och pappa examen och flyttade till Kiruna, för båda hade “geolog-geodesist” i examensbeviset. Där i norr fick de sin första lägenhet – som egentligen var ett förråd bakom ett folkets hus som ledningen rensade för unge lovande specialister. Efter en tid föddes deras efterlängtade son Erik. Det var jag. Och de älskade mig, precis sådär innerligt som pappa lovat mamma. Han lånade en gammal häst från stallet så han kunde hämta mamma och mig från BB. Vi tre red hem till vårt lilla förråd (det har jag hört pappa berätta), och fick syn på Edvin på trappan, kramandes ett zinkbadkar för spädbarn han hade fått tag på genom någon kontakt. Det badkaret blev både min badbalja och, i början (sa mamma), min säng. Hon la en stor dunpuff i som hon fått i hemgift av sin mamma och bäddade med ett lakan där. Där låg jag. När det var dags för bad lades kudden över på föräldrasängen, och jag tvättades. Pappa skyndade från jobbet för att inte missa badstunden med… nej, inte med någon röd häst – utan med sin son. Han höll mitt huvud (berättade mamma) och mamma tvättade “prinsen”. Någon prins blev det kanske inte av mig, men en rätt hygglig geolog, precis som föräldrarna, det blev jag nog. Det märkliga är dessutom att min fru, Tanja, också är geolog. Vi träffades på jobbet. Min mamma älskade henne direkt. Och pappa likaså. När de kom till oss eller vi till dem, och jag och pappa gick ut på balkongen och rökte, brukade han säga: – Jadu… Jag tror jag hade tur två gånger i livet: när jag träffade din mamma, och när du gifte dig med Tanja. Ta hand om henne, hon är också, precis som vår mamma – en flicka… Pappa gick bort en natt. Mamma förstod direkt och vaknade… Efter hans död blev mamma snabbt äldre och började glömma mycket. Hon, till exempel, glömde att pappa inte fanns längre. Även när vi tog hem henne till oss brukade hon sitta vid fönstret och vänta på att pappa skulle komma hem från jobbet. Ända till sin sista dag stod hon i köket och lagade sina klassiska köttbullar, “så som Börje tycker om”…

Mina mamma och pappa

Mamma var verkligen vacker. Jag säger var, för för ett halvår sedan gick hon bort, två veckor efter att pappa också lämnat oss. Fast båda passerat åttio för länge sedan, känns det ändå som att de fick för lite tid tillsammans. För det var ju mina mamma och pappa. Mina.

Mamma var som sagt en skönhet, det kan jag intyga även om jag bara var hennes son man har ju ändå ett öga för sådant. Pappa påminde mig ofta om det, nästan hela livet ut. Och när mamma blev arg på mig för betygen eller nåt annat, då brukade pappa smyga in till mig på rummet, satte sig bredvid mig, suckade tungt och gömde händerna mellan knäna precis som jag. Efter en lång tystnad avslutade han alltid ärendet så här:

Jaha, grabben, var nu inte arg på mamma Ja, hon skällde, ja, hon blev förbannad, men vi är ju inget vidare vi heller. Hon är ju vår flicka. Och vi behöver henne båda som luften vi andas. Du kunde kanske gå och be henne om förlåtelse.

Jag, förstås! Andades in djupt, redo att protestera och blängde ilsket på pappa. Men han förutsåg det som alltid, sträckte ut handen, handflatan vänd mot mig som för att tysta mig, och sa lugnt men bestämt:

Tänk inte ens tanken att säga något dumt om min fru!

Då kröp jag alltid ihop och vågade inget. Jag älskade ju pappa. Och mamma älskade jag förstås också. Väldigt mycket.

Jag visste ju hur de blev ett par. Pappa berättade ibland, sådär i hemlighet från mamma. Och mamma brukade också berätta, fast då på sitt hemliga sätt, från pappa.

Mamma gick på universitetet, första året redan, och var förlovad med någon Edvin. En kväll kom Edvin på dejt tillsammans med sin kompis Birger, som just flyttat till Stockholm och inte hade någon att vara med om kvällarna. Så Edvin bjöd med honom på dejten med sin blivande fästmö!

Edvin presenterade Birger för min framtida mamma. Som du förstås redan förstått var Birger blivande min pappa.

De promenerade i timmar, gick runt på Södermalm, hoppade över staketet till sommarsalongen och såg en knäpp svensk komedi gratis från taket det var pappas idé (Edvin hade aldrig vågat!). Pappa, stark och bredaxlad redan då, bar upp mamma på taket. Edvin som jag aldrig har träffat men ändå föreställer mig som en riktig vekling höll sig mest till prat och berättade dikter om framtiden.

Pappa var tyst, lyssnade bara och snusade (sa mamma). När kvällen led mot sitt slut, tog pappa mammas lilla hand mellan sina varma, stora labbar och sa:

Märta! Han är inget för dig. Gift dig med mig istället.

Mamma blev jätterädd och hann bara viska:

När då?

Pappa tänkte snabbt och sa:

Imorgon

Och för att verkligen sätta punkt för både mamma och Edvin sa han:

Vi kommer få en son. Vi kommer älska honom nästan för mycket. Och därför kommer vi älska varandra ännu mer. Han ska heta Algot, efter vikingarna.

Okej, sa mamma direkt, och de gifte sig.

Edvin var best man på bröllopet.

Sedan tog både mamma och pappa examen, och flyttade till Kiruna, för de var båda bergtekniker enligt sina examensbevis. Där uppe, bland fjällen, fick de sin första egna lägenhet, som gruvchefen upplät åt dem det var egentligen ett förråd i Folkets hus, fullt av skräp, men det blev deras hem.

Efter några år kom efterlängtade Algot det vill säga jag. De älskade mig verkligen nästan för mycket, precis som pappa lovat mamma.

Pappa lyckades också övertala stallet att låna ut gamla stoet Hulda, så han skulle kunna hämta hem mamma och mig från BB.

När vi tre kom fram till vårt lilla förråd, stod Edvin på trappan med ett galvat badkar under armen han hade fixat det genom kontakter. Badkaret blev både mitt första badkar och, enligt mamma, min första säng. Hon la i en stor dunkudde från sin mamma som hemgift, täckte över med ett lakan, så låg jag där och sov. När det var dags för bad, fick kudden bo i föräldrarnas säng ett tag och jag togs omhand i badet. Pappa brukade komma rusande från jobbet, så han inte skulle missa röda hästens förlåt! sonens bad. Han höll mitt huvud över vattnet (berättade mamma), medan mamma själv tvättade av sin lilla viking.

Någon viking blev det kanske inte av mig, men jag blev åtminstone bergtekniker, precis som mina föräldrar.

Och det mest lustiga min fru är också bergtekniker. Efter universitetet träffades vi på nya jobbet i Borlänge, och mamma tyckte genast om Anna, min fru. Pappa också. När vi hälsade på varann, och jag och pappa tog en rök på balkongen, brukade han säga:

Jaså du, vet du Jag tror jag har haft tur två gånger i livet: första när jag träffade din mamma, andra när du gifte dig med Anna. Ta hand om henne, hon är också vår flicka, precis som mamma.

Pappa dog plötsligt en natt. Mamma märkte det direkt och vaknade

Efter pappa blev mamma snabbt gammal och glömsk. Hon glömde till och med att pappa inte fanns längre. Fast när vi tog hem henne till oss, satt hon vid fönstret och väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet. Ända till sista dagen lagade hon sina berömda pannbiffar, precis som Birger tyckte om

Det är svårt att förstå att de faktiskt är borta nu båda två. Jag har lärt mig en sak: det är kärleken mellan människor som skapar riktiga hem. Inte platser, inte saker. Bara kärleken och minnena av dem som gett oss allt.