Valet “Jaså, Fredrik visade sig vara ordentligt gift…” suckade Siv, där hon satt på en bänk i Stadsträdgården och krampaktigt höll i ett remisspapper till kliniken i fickan. Rumsgrannarna på studenthemmet hade varit avundsjuka när de sett henne ihop med den stilige, mörkhårige och bländande blåögde Fredrik – sån gentleman! Vilken tur hon haft, tyckte de. Fast det fanns ingenting att avundas, visade det sig. Siv rös till när hon tänkte på första och sista mötet med Fredriks fru, som väntat vid fabriksgrinden för att förklara sakernas tillstånd. “Hej! Du är Siv, va?” började kvinnan. “Och du är…?”, stammade Siv, obekväm under den vassa blicken från en lång, välklädd blondin med askblont hår. “Och jag är Olga – Fredriks hustru.” “Va?” “Du hörde mig!” “Ytterligare en naiv tjej”, sade Olga lugnt. “Hur många som du finns det egentligen? Ni tar visst aldrig slut, ni som jagar andras lycka.” “Vad menar du egentligen—?” “Du, det är du som ska tänka efter! Jag är hans lagliga fru, såg dig med min man, och ändå spelar du stursk nu när du borde be om ursäkt och helst sjunka genom jorden. Men du verkar inte vara en av de där hyfsade människorna… Sådana som du har han haft fler än man kan räkna på fingrarna.” “Du visste att han var gift! Skamlösa människa! Han är bara på jakt efter snabb bekräftelse, för dig var det bara en flyktig affär. Håll dig borta från honom. Men förresten, vi har två döttrar – vill du se familjebilden?” Olga räckte fram ett semesterfoto: “Här har du beviset på vår kärlek. Vi var i Varberg för två månader sen…” “Vad vill du mig egentligen? Ta det med din man!” “Det tänker jag, men han har ju precis börjat här på fabriken och nu dyker du upp. Släpp taget om honom. Han tänker inte skilja sig, han bara snackar. Hur gammal är du ens? Trettio?” “Tjugofem”, pep Siv. “Precis. Du har hela livet på dig att hitta någon bättre och skaffa barn. Låt Fredrik vara.” Siv orkade inte lyssna mer. På skakiga ben klev hon undan kvinnan som så plötsligt krossat hennes framtidsdrömmar. “Förrädare…” mumlade Siv, med gråten i halsen men hon vägrade visa känslorna mitt bland folk. Hon ville inte att ryktet skulle gå på jobbet. Senare samma kväll dök Fredrik upp med blommor. Siv, med röda ögon, körde ut honom trots eviga kärleksförklaringar och löften om att “vi är ju redan främlingar, min fru och jag”. Två veckor tog det för Siv att återhämta sig. Fredrik lät henne vara och låtsades inte känna henne. Som om inte det räckte började Siv må illa och snurra till. Hon skyllde på stress, men insåg snabbt att hennes passionerade kärlekshistoria med Fredrik fått konsekvenser. “Sex veckor” löd beskedet, en dom. Siv blev rädd. Hon ville inte bli ensamstående mamma. Hon var övertygad om att alla visste vad som hänt och dömde henne – hur kunde hon vara så godtrogen mot någon hon knappt kände? Fredrik hade dolt sitt äktenskap. Hur kunde hon ha anat, utan ring? Borde hon anat oråd när han ville hålla sambandet hemligt på jobbet? Han hade lurat henne, men det hjälpte föga. Dessutom skvallrades det öppet om Olgas besök hos rivalen. “Jag är gravid”, sa Siv en lunchrast till sin forne älskare. “Jag kan ge dig pengar, men ta bort det”, muttrade han. Nästa dag hade Fredrik sagt upp sig. Försvunnen för alltid. Siv förstod att hon inte kunde vänta. Trots läkarens varningar tog hon remissen till abort. Och här sitter hon nu på bänken, rädd om papperslappen i handen. “Bråttom?”, frågar en kille i kostym, med en reslig bukett mörkröda krysantemum, och slår sig ner bredvid henne. “Vad?” tomt stirrade hon på främlingen. “Dina klockor går fort”, nickade han och tittade på hennes armbandsur. “De går alltid tio minuter för tidigt… Jag ställer dem jämt, men det hjälper aldrig”, sa Siv likgiltigt och vände sig bort. “Vilket fantastiskt höstväder idag! Riktigt brittsommar. Min mamma älskar det här – hon säger att hon en sån här varm dag i oktober gjorde sitt livs val och har aldrig ångrat det. Och vet du? Min mamma är världsbäst”, log han och visade tummen upp. “Jag är henne evigt tacksam.” “Din pappa då?” undslapp det Siv. “Mamma pratar aldrig om honom. Jag frågar inte heller, märker att det är känsligt…” “Jag är på väg från en anställningsintervju. Förstår du, av tio sökande tog de mig – fast jag knappt har erfarenhet! Jag kan knappt tro det själv… Det var tack vare mammas pepp. Och vet du vad jag ska göra med första lönen? Unna mamma en resa till havet. Hon har aldrig sett havet.” “Har du varit där?” “Nej.” Siv fastnade med blicken på hans vinröda slips. Söt kille, full av glädje. “Det är mammas present”, sa han stolt. “Jag har väl tjatat nog nu, men jag behövde dela min lycka med någon. Du ser så ledsen ut, och jag tänkte att du kanske behöver prata med någon…” Hon skakade på huvudet. Den här killen irriterade henne inte, han hade tvärtom hejdat de dystra tankarna. Hans kärlek till mamman imponerade. “Sådan hängiven kärlek…”, tänkte Siv, plötsligt ivrigt lyssnande. “Tänk om jag fick en sån son…” “Nu måste jag rusa hem – mamma väntar och oroar sig… Och du, ta det lugnt.” “Va?” “Jag menar dina klockor”, log han. “Aha”, log hon svagt tillbaka. Några minuter senare var han borta. Siv tog remissen ur fickan – den hon nyss varit så rädd att tappa bort – och rev den i små bitar. Hon satt kvar länge på bänken, andades in höstluften och det blev mjukt och varmt inom henne, efter mötet med denne okände men så påtagligt närvarande pratkvarn. Hon var inte ensam. Den kvinnan hade själv uppfostrat en fantastisk son – synd bara att Siv aldrig fått veta hans namn… men det spelade ingen roll. Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… “Mamma, jag kommer för sent!” ropade Stellan vid hall­spegeln, där mamma Siv kämpade med att knyta den nya vinröda slipsen inför Stans viktiga jobbintervju. “Strunt i den, då?” “Den ger självförtroende, lita på mig. Allt kommer gå bra – de måste ta dig… Sådärja!” utbrast Siv, klev bakåt och beundrade sin son. “Det känns pirrigt ändå… tänk om—” “Det är din plats! Var tydlig, lyssna, glöm inte le. Du är oemotståndlig.” “Okej mamma.” Stellan pussade henne, och försvann iväg till bussen. Siv såg efter honom genom fönstret – hennes allra käraste människa promenerade självsäkert iväg. Plötsligt ryckte Siv till, som om hon chockades av en blixt. Hade hon inte redan sett allt det här någon gång…? Den där killen på parkbänken för mer än 20 år sen… Nu påminde Stellan henne om honom, där i kostym… Och hon hade glömt det där mötet i så många år – men nu var det tillbaka, starkt och levande i minnet. Vad var det som hände egentligen? Var det kanske ödet som då gav henne en glimt av vad hon var på väg att offra (ett hemskt ord) och hjälpte henne välja rätt väg? Varför tog hon inte reda på vad han hette – han som var hennes jämnåriga – eller vad hans mamma hette? Men nu spelade det ingen roll… Allt hade blivit precis så bra. Efter lunch kom Stellan hem med en jättebukett mörkröda krysantemum, perfekt till slipsen, och berättade att jobbet var hans. Han lovade också att de äntligen skulle resa till havet tillsammans – mamma Siv hade ju aldrig sett havet. Nu var det hans tur att ta hand om henne – han skulle kunna flytta ett berg. Vilken son hon fått! Vad de än gått igenom genom åren – ibland föll hon mot hans doftande kalufs och allt kändes lättare. De klarade allt, höll ut och gav aldrig upp hoppet. Och aldrig ångrade Siv sitt val att bli mamma – hon hade gjort sitt bästa val. Precis så skulle det vara!

Valet

Och så visar det sig att Fredrik är både djupt och komplett gift suckade Svea där hon satt på en parkbänk och kramade remissen till kvinnokliniken i jackfickan.

Rumskompisarna på studenthemmet brukade vara avundsjuka när de såg henne tillsammans med den snygga, slätrakade, blåögda mörkhåriga killen. De tyckte hon haft himla flax med en sådan hovsam och stilig kavaljer. Tja, det fanns verkligen inget att vara avundsjuk på rent ut sagt.

Svea rös till när hon erinrade sig sitt första och sista möte med Fredriks fru, Ylva, som på klassiskt vis hade väntat ut henne vid grindarna till fabriken bara för att sätta ned foten, klargöra spelreglerna och så vidare.

Jaha, där är du! Svea Nilsson, va? började hon korthugget.

Eh, förlåt, och vem är du? Svea blev stel av den långbenta kvinnans granskande isblick, håret blekt iskallt blont.

Ylva Johansson, Fredriks lagvigda hustru.

Ursäkta?

Du hörde nog vad jag sa.

Ytterligare en naiv själ, sa Ylva lugnt Hur många är ni egentligen? Det verkar aldrig ta slut, ni lyckojägare som snor andras lycka

Vet du vad, nu tycker jag du går över gränsen

Hörru, Ylva lade lätt handen på Sveas armbåge som för att påpeka allvaret det är du som gått över gränsen. Jag har sett dig med min man. Nu tycker jag du borde be om ursäkt, eller ännu hellre skämmas ögonen ur dig och försvinna. Men det kräver anständighet, och det verkar inte riktigt ligga för dig.

Hon mönstrade Svea uppifrån och ned, blev tyst en sekund.

Såna som du har han haft otaliga av, det räcker inte ens med fingrarna på händer och fötter för att räkna ihop.

En affär med en gift man skam på torra land!

Han är man, en jägare, du förstår väl?

För honom är du bara en snabb roadtrip. När han har fått nog är du glömd. Håll dig borta från honom.

Förresten, vi har två döttrar, vill du se ett familjefoto? Ylva fiskade upp en bild ur handväskan och höll upp den mot den chockade Svea. Titta, ren och skär lycka. Det här togs i Båstad i somras.

Nå, varför står du bara där? är du klar nu?

Vad vill du av mig? Ta itu med din man själv.

Det gör jag också var inte orolig. Han fick jobb på fabriken nyligen. Lönen är toppen. Och så dyker du upp som gubben ur lådan.

Släpp honom. Låt bli att tro på hans tomma ord. Fredrik har absolut inga planer på att skilja sig. Sluta slösa bort din tid. Hur gammal är du? Tretti?

Tjugofem, tack så mycket, pep Svea förnärmad.

Nåväl, då har du all tid i världen att både gifta dig och skaffa barn. Men Fredrik, han får du lämna i fred.

Svea lyssnade inte längre. Hon tog sig därifrån, benen kändes som av al dente-pasta. Plötsligt hade hela hennes rosa drömvärld rämnat, allt raderat av en hastig visit från älskarens fru.

Förrädare mumlade Svea för sig själv, kände klumpen i halsen, men hon behärskade sig. Tårar offentligt var verkligen inte hennes melodi särskilt inte med tanke på snacket garanterat skulle börja på jobbet.

På kvällen dök Fredrik ändå upp, som om ingenting hade hänt, med blommor och ett fånigt leende. Svea, med svullna ögon, visade honom rakt ut. Fina ord om evig kärlek och om att han tänkte skilja sig, för de var ändå bara främlingar, han och frun det räckte liksom inte.

Två veckor gick Svea försökte plocka ihop sig själv i småbitar. Fredrik slutade höra av sig. Han vände bort blicken på avstånd, låtsades helt enkelt inte om henne.

En olycka kommer sällan ensam Illamåendet och yrseln på morgnarna skyllde Svea först på stress, men det blev ganska snart klart att hennes passionerade romanserande med Fredrik faktiskt gett frukt. Sex veckor det lät som en dom.

Svea fick panik. Att bli ensamstående mamma var det sista hon ville. Det kändes som om alla visste. Blickar. Tissel och tassel. Hon var så dum, som litade på en man hon egentligen inte visste något om.

Att Fredrik dolt sitt dubbla liv Men vad skulle hon ha gjort? Krävt legitimation? Han hade ju ändå ingen ring.

Och ändå borde hon kanske ha anat ugglor i mossen när han ville hålla deras dejtande hemligt på jobbet.

Han blåste henne. Och att vara ovetande hjälpte föga när hela avdelningen visste, särskilt efter Ylvas dramatiska entré.

Jag är gravid, pep Svea under lunchrasten till Fredrik när hon tog mod till sig.

Jag kan ge dig lite pengar, men du fixar det där va? morrade Fredrik, undvek hennes blick.

Dagen därpå sa han upp sig. Ut genom fabriksgrinden och bort för alltid.

Svea förstod att hon inte kunde dra ut på det hela. Läkaren hade redan varnat henne angående ingreppet, och hon höll hårt i remissen på bänken, nästan rädd att den skulle blåsa iväg.

Har du bråttom? hördes plötsligt en röst och en kille slog sig ned bredvid henne med en bamsig bukett mörkröda krysantemum och businesskostym.

Ursäkta? Hon såg på honom med trötta, tomma ögon.

Dina klockor går fort, log han, pekade på hennes guldfärgade damur.

De går alltid tio minuter före. Jag försöker justera dem, men det hjälper ju aldrig, konstaterade Svea med lätt axelryckning.

Fantastiskt väder idag, eller hur? Riktig brittsommar! Morsan älskar den här tiden på året. Hon säger att det var en sån där lagom varm oktoberdag när hon gjorde sitt bästa val i livet och aldrig ångrat sig.

Vet du, fortsatte han, bubblande som en sodavatten, min mamma är en sån där riktig klippa! Han höll upp tummen. Jag är så tacksam för henne.

Och din pappa då? frågade Svea, förvånad över att det slank ur henne.

Min mamma nämner honom aldrig. Och jag har aldrig frågat, man ser ju att det gör henne illa.

Jag har precis varit på anställningsintervju. Gissa de valde mig av tio personer! Mitt första riktiga jobb! Jag tror knappast det är sant

Det är morsan som fått mig att tro på mig själv.

Vet du vad jag ska göra med min första lön? Jag ska köpa en resa till havet åt henne. Hon har aldrig varit vid havet.

Har du varit vid havet?

Nej, svarade Svea, nu nyfiken och fastnaglad vid killens vinröda slips.

Killen sken som Stockholms slott i majsolen.

Mamma köpte den. Han smekte slipsen stolt när han såg hur Svea sneglade dit.

Jag har väl babblat sönder dina öron nu, men ibland vill man bara dela glädjen. Du verkar lite ledsen Tänkte du kanske ville ha någon som lyssnar. Tröttnade du på mitt snack?

Svea skakade långsamt på huvudet. Han störde henne faktiskt inte alls. Hans babbel fick mörka tankar att tystna för en stund. Dessutom han älskade sin mamma så lojalt att man bara måste respektera det.

Vilken varm kärlek, tänkte Svea och sneglade på killen som blev mer och mer bekant i hennes ögon. Tänk om jag fick sådan son.

Nu ska jag kila. Morsan är hemma och följer minsta minut. Men du, ta det lugnt!

Vadå för något?

Jag menade dina klockor! Han log sin gladaste.

Aa, log Svea tillbaka, nästan omedvetet.

Efter ett tag försvann han bland björkarna och Svea tog fram remissen hon så krampaktigt hållit fast vid nyss och rev den i små små bitar.

Sen satt hon där länge, andades in höstluften och kände livet värma sig inuti igen. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade själv fostrat en fantastisk son lite synd att Svea aldrig hann fråga vad han hette. Fast viktigast var förstås själva valet.

Valet var gjort.

***

Tjugotre år senare

Mamma, nu blir jag sen! ropade Staffan, medan mamma Svea koncentrerat kämpade med hans nya mörkröda slips inför den viktiga jobbintervjun.

Kanske du ska skippa den ändå?

Det är för självförtroendet, vet du. Lita på mig, det kommer gå jättebra. De tar dig direkt, Svea log nöjt, backade några steg och betraktade sin son, nu vuxen och stilig.

Spännande Men tänk om

Det här är din plats. Svara rakt, le, du är charmig som få. Klart du fixar det här.

Okej, mamma, Staffan pussade henne snabbt på kinden och rusade ut på gatan.

Svea stod i fönstret och såg honom trippa iväg på lätta steg mot busshållplatsen hennes allt, hennes Staffan.

Plötsligt slog det till som blixten. Hon mindes, plötsligt så klart: killen på bänken, över tjugo år sedan Staffan i kavaj nu påminde så kusligt mycket om honom.

Hur kunde det verkligen vara möjligt?

Var det så att ödet låtit henne själv se med egna ögon vem hon egentligen spart livet för? Och varför hade hon inte då frågat vem han var?

Men det spelade ingen roll. Allt hade blivit helt rätt ändå.

Efter lunchen klev Staffan in, lycklig, med en jättebukett mörkröda krysantemum i famnen, matchande slipsen och berättade att han fått jobbet.

Och så lovade han henne nästa sommar åker de till havet. För mamma hade ju faktiskt aldrig varit där.

Nu var det hans tur att ta hand om Svea. Flytta på berg, vända älvar, om så behövdes för att göra henne glad så stark var hans kärlek.

Vad de än mött genom åren när det varit tungt har Svea bara kunnat trycka näsan mot hans toviga kalufs och allt har känts lite lättare.

De hade klarat allt. Inget kunde knäcka dem.

Svea hade aldrig, aldrig ångrat sitt val att bli mamma. Hon hade gjort rätt.

Precis så skulle det vara.