Anneli! ropade en till förväxling bekant mansröst bakom henne.
Anneli ryckte till, drog upp axlarna mot öronen och fortsatte skynda vidare längs Sveavägen, med blicken fäst vid trottoaren.
Anneli, men stanna nu! Det är ju du, det hör ju vem som helst!
Trots att hon ökade takten kände hon snart en varm men bestämd hand på sin axel.
Har du fått lock för öronen, eller? Det är ju jag, Viktor.
Anneli tog ett djupt andetag, vände sig hastigt om och flämtade:
Herregud, Viktor… Jag trodde för ett ögonblick att jag hallucinerade din röst Men Hur det kan ju inte stämma
Vadå kan inte stämma? Viktor log precis som när de var unga soligt och med glimten i ögat. Har jag ingen rätt att komma tillbaka till min gamla hemstad?
Men varifrån kommer du tillbaka? Anneli stirrade förvirrat. Du du var ju död. Det sa de till mig.
Död?! Viktor grimaserade så att läpparna krökte sig i en skeptisk båge. Jag?
Ja. Sivert, din kompis, berättade Han sa att du efter skilsmässan drog till Göteborg och gick bort där Han sa, rent ut, att du söp ner dig och dog under en parkbänk.
Vem har fått dig att tro på sån rappakalja?
Det var Larsson. Din bästa polare. Han började svansa kring mig så fort du drog, snackade om middag och biobiljetter. När han väl fick nobben så släppte han bomben om dig.
Fy vilken typ, skrattade Viktor. Då var det alltså inte bara grabbhumor när vi sågs sista gången innan jag drog.
Vad menar du?
Han skämtade om att nu när du lämnat Anneli så kan jag ta vid. Jag trodde det var ploj, men han försvann ur mitt liv direkt och svarade aldrig på brev eller telefon. Då hade vi ju bara trådtelefoner och brev; Facebook fanns ju verkligen inte. Ingen aning om han lever eller har gått med i kören ovan heller.
Han är död, sa Anneli och ryckte på axlarna. Begravdes för fem år sen.
Jaha ja… Viktor blev plötsligt allvarlig. Död Han som ändå kunde fått några år till, om du frågar mig. Vi börjar kanske bli gamla, du och jag Men du ser då precis ut som du gjorde på åttiotalet. En riktig raring.
Ja ja, sluta nu Anneli skrattade och viftade bort komplimangen. Jag ser ut som folk gör mest.
Har hört att du gift om dig, sa Viktor mjukt, blicken riktigt varm som om han inte kunde sluta titta på sin exfru. Och ungar blev det visst också? Två?
Jajamensan. Stora nu, har egna liv och lägenheter i Solna och Farsta. Själv är jag farmor. Två gånger om till och med.
Nämen på det viset! Och gubben då, hur har han det?
Jo, han har det bra i ett annat äktenskap. Jag är fri som fågeln numera.
Så kan det gå. Viktor nickade. Män är allt bra tokiga ibland. Letar och letar, men fattar aldrig att allt finns där framför näsan. Tillgängligt, som ett välfyllt smörgåsbord.
Vad för dig hit, då? frågade Anneli.
Jag har flyttat hem igen. För gott. Han drog efter andan och såg bort. Min fru gick bort nyligen, så jag tänkte nä, nu orkar jag inte mer av Västerhavet. Läkarna säger att klimatet är fel för min astma, åldern tar ut sin rätt. Min hustru hade samma problem, men hon vägrade lämna Göteborg aldrig kan jag leva utan min allra finaste stad, sa hon alltid. Och så Tårar blänkte till i Viktors ögon. Så nu spatserar jag här på gatorna jag minns bäst, funderar på var jag ska slå mig ner. Det har hänt så mycket på trettio år att jag knappt känner igen mig. Kan du ge något tips på var man ska bo nuförtiden?
Var håller du till nu då? undrade Anneli.
På hotell förstås. Vart annars?
Har du inga släktingar att bo hos?
Skulle inte falla mig in, rynkade Viktor på näsan. Jag gillar inte att vara i vägen. Folk har sitt och det är inte min stil att falla in som gubben i lådan. Det är för övrigt inte särskilt manligt.
Skulle du vilja bo hos mig, kanske? kom hon plötsligt på sig att fråga, och skyndade sig tillägga: Som inneboende, förstås.
Viktor såg först förvånad ut, nästan lite vilsen, och suckade sedan tungt.
Det vore kanske trevligt, men jag har ett dåligt samvete gentemot dig.
Vad för samvete?
Ja, du vet, sa Viktor och suckade, Efter allt jag utsatte dig för för trettio år sedan Det blir en livslång skuld.
Men snälla nån, log Anneli plötsligt brett. Det var ju jag som satte eld på bägaren den där kvällen, mitt fel alltihop. Det var väl inget att lämna nån för.
Det minns jag då inte muttrade Viktor och skakade på huvudet bara min egen dumhet.
Vad minns du då?
Att jag i protest och allmän förvirring rafsade ihop en väska, sparkade igen dörren och drog ut i natten. Ångrade mig redan på tunnelbanan, men då var det för sent.
Jag minns att jag nästan hoppade av lycka när du gått skrattade Anneli och tänkte: Nu, nu börjar ett nytt kapitel! Det gjorde det fast med efterföljande ånger.
På riktigt? Viktor tittade osäkert på henne. Så du är inte sur på mig längre?
Nej då sa Anneli, mjukt och varmt plötsligt, hela hjärtat öppnade sig som på 1980-talet. Du är då densamme, Viktor. Möjligen är det mer silver i håret. Men annars Flytta hem till mig du. Det finns ett rum ledigt för en själ på drift. Du förtjänar bättre än hotellfrukost och vattnig köttbullssås på restaurang. Vi är ju ändå släkt på sätt och vis.
Men blir inte det jobbigt för dig?
Om du vore en börda, varför skulle jag då bjuda hem dig? Ensam hemma på kvällarna är inte ett dugg roligare än såpa på TV4.
Jaha, men om du säger det då… Viktor tog hennes hand, försiktigt men beslutsamt. Ska vi hämta min väska på hotellet då?
Samma väska som du försvann med natten för trettio år sen?
De skrattade båda två, och vandrade sedan bort längs Stockholmsgatan, med den märkliga känslan av att de aldrig varit ifrån varandra.
Före detta maken – Annika! – utbrast en till smärtgränsen välbekant mansröst bakom henne. Anna ryckte till, drog in huvudet mellan axlarna och skyndade sig vidare längs trottoaren, rädd för att vända sig om. – Annika, men stanna nu! Det är ju du, det ser jag! Anna ökade takten, men en manshand, inte hårt men bestämt, tog henne vid axeln. – Annika, vad är det med dig, har du blivit döv eller? Det är ju jag, Viktor. Anna samlade mod, vände sig hastigt om och viskade, misstroget: – Herregud, Viktor… Jag trodde jag inbillade mig din röst… Men… Hur är det möjligt? Det här kan väl ändå inte hända… – Vadå, vad kan inte hända? – Den före detta maken log mot henne, nästan som i ungdomen, med ett glatt och livfullt leende. – Har jag inte rätt att komma tillbaka till min hemstad? – Tillbaka? – Anna såg frågande ut. – Men du… du var ju död. Det var vad de sa till mig. – Död? – Viktors ansikte skrynklades till av förvåning. – Jag? – Ja. Ett halvt år efter att vi skildes och du flyttade till Göteborg, sa din vän till mig att du… – Hon pausade och avslutade meningen: – att du supert ihjäl dig i en främmande stad och dog på gatan. – Vem har sagt dig något sånt? – Karlsson. Din bästa vän. När du drog, började han svansa omkring mig, försökte charma mig. Men jag satte honom snabbt på plats. Då sa han så där om dig. – Vilken usling, – skrattade Viktor. – Så han skojade alltså inte när vi tog farväl. – Vad menar du med att han skojade? – Han sa, typ: “Du lämnar ju Annika, så jag kanske tar över.” Det lät som ett skämt, men han svarade aldrig på mina brev eller samtal efter det heller, trots att jag gav honom min adress. Det fanns ju inga sociala medier då, det var bara brev och stadstelefoner. Jag vet inte ens var han är nu, eller hur det är med honom. – Han är död, – sa Anna och ryckte på axlarna. – Länge sen nu. Fem år har det gått sen vi begravde honom. – Jaså… – Viktors ansikte blev allvarligt. – Död… Han hade kunnat leva ännu… Ja… – Sedan log han igen. – Så många år har gått sedan vi skildes och du är likadan än, lika vacker. – Äh sluta nu! – skrattade Anna och viftade bort det. – Jag är bara vanlig, jag. – Jag har hört att du gifte om dig, – Viktor såg varmt på henne, som om han aldrig kunnat se sig mätt på sin före detta fru. – Och så har du barn? Två, eller hur? – Ja, två – nickade Anna. – De har vuxit upp och flyttat ut. Jag är farmor nu. Två gånger. – Oj! Hur är det med din man då? – Jodå, han mår bra, – skrattade hon. – Men bor i en annan familj nu. Jag är fri. – Så det är så. – Viktor nickade. – Vi män är ändå ibland rätt korkade, letar jämt efter något istället för att se vad vi haft mitt framför oss hela tiden. – Varför har du kommit tillbaka? – frågade Anna. – Är det jobb, eller bara så där? – För gott. Jag har flyttat hem för gott, Annika. – Han suckade tungt. – Min fru gick bort nyligen och då bestämde jag mig för att återvända hem. Till Sverige. För att vara ärlig – jag kvävs där. Läkarna säger att klimatet inte passar mig nu, i min ålder och allt det där. Förresten, min fru hade också problem. Astma. Jag försökte få henne att flytta, förstod att vi måste iväg, men hon var stockholmare i blodet, klarade sig inte en dag utan sin stad… Så… – Viktors ögon tårades. – Ja… Nu går jag här på ungdomens gator, drömmer och funderar på var jag ska köpa lägenhet. Här har allt förändrats på trettio år. Kanske har du något tips om vilket område jag ska slå mig ner i? – Var bor du nu då? – undrade Anna. – På hotell, var annars. – Inte hos någon släkting? – Nej, du vet ju att jag inte vill vara i vägen. De har väl sitt. Och det känns fel som man att bara ramla in sådär. – Vill du bo hos mig då? – sa Anna plötsligt, och blev själv förskräckt av sitt eget förslag, så hon la snabbt till: – Som inneboende förstås. Viktor såg överraskad ut, nästan generad, och suckade tungt. – Jag skulle kanske vilja, Annika, men… Jag har alltid haft så dåligt samvete mot dig. – Samvete? – förvånades Anna. – Ja, det vanliga. Jag övergav ju dig för trettio år sedan och kommer alltid bära skuld för det. – Men snälla du! – Anna log sitt mest förunderliga leende. – Det var ju jag som tvingade dig att lämna mig. Det var mitt fel. Jag sa så elaka saker då, vem som helst hade gått sin väg. – Jag minns inget sånt från dig, – skakade Viktor envist på huvudet. – Bara från mig själv. – Vad minns du då? – Hur jag i ren idioti slängde ner allt i resväskan och bara försvann ut i natten. Jag ångrade mig direkt, men då var det för sent. – Jag blev faktiskt glad då att du gick, – skrattade Anna. – Tänkte att jag skulle börja leva på nytt… Och det gjorde jag väl… Ett tag… Sen ångrade jag mig. – På riktigt? – frågade Viktor försiktigt. – Så du är inte arg på mig? – Absolut inte. – Anna såg ömt på sin före detta make, för i hjärtat var det plötsligt så ljust, nästan som på den gamla goda tiden. – Du har faktiskt inte förändrats alls, Viktor… Kanske bara blivit lite grå. Flytta in till mig. Redan idag. Jag har ett rum ledigt. Varför ska du sitta och äta hemsk mat på hotellet? Du är ju, även om du är före detta, ändå min familj. – Kommer jag inte vara till besvär? – Om du skulle vara det, skulle jag aldrig bjuda in dig. Det är allt annat än roligt att sitta ensam om kvällarna. – Ja, i så fall… – Viktor tog försiktigt hennes hand. – Ska vi hämta min resväska på hotellet? – Den där? Som du stack med för trettio år sedan? Båda skrattade högt, och gick med lätta steg nedför trottoaren, med känslan av att aldrig riktigt ha varit ifrån varandra…
