Jag är nu 47 år gammal, och det har redan gått en tid sedan det som hände då. I femton år arbetade jag som personlig chaufför åt en hög chef på ett stort teknikföretag här i Stockholm. Under alla de åren behandlade han mig schysst lönen var bra, jag fick de bonusar och förmåner som hörde till, och ibland dök det även upp extra ersättningar. Jag körde honom till möten, ut till Arlanda, till representationsmiddagar och familjehögtider.
Tack vare det här jobbet levde min familj ett tryggt liv. Jag kunde ge mina tre barn en ordentlig skolgång, lyckades köpa ett litet radhus i Tumba med lån, och vi saknade egentligen aldrig någonting.
Jag minns särskilt en tisdag, då jag skulle köra honom till ett viktigt möte på ett hotell inne i stan. Som brukligt var kostymen nystruken, bilen putsad och jag var ute i god tid.
På vägen berättade han att detta möte var exceptionellt viktigt gäster hade kommit från utlandet. Han bad mig vänta på parkeringen eftersom samtalen kunde dra ut på tiden.
Jag sa naturligtvis att det var inga problem alls, att jag väntade så länge det behövdes.
Mötet började tidigt på morgonen. Jag satt kvar i bilen. Lunchen passerade, eftermiddagen likaså, men han syntes inte till. Jag skickade ett sms för att försäkra mig om att allt var okej eller om han behövde något. Han svarade att allt gick utmärkt och att han gärna ville ha en timme till.
Kvällen kom. Magen kurrade, men jag lämnade inte min plats. Ville inte riskera att han plötsligt kom ut och inte hittade mig där.
Vid halv nio tiden på kvällen såg jag honom äntligen komma ut ur hotellet, skrattandes tillsammans med sina utländska gäster alla såg väldigt nöjda ut. Jag var snabbt ute för att öppna dörrarna åt dem.
Han bad mig köra dem till en restaurang. Jag svarade artigt och körde iväg.
Under färden talade gästerna engelska med varandra. Under många år hade jag tragglat engelska på nätterna, när barnen somnat, även om jag aldrig sagt det på jobbet. Jag förstod varje ord.
Plötsligt frågade en av gästerna om chauffören verkligen väntat hela dagen, och att det visade på stor lojalitet.
Min chef skrattade till och svarade något som sved inombords:
Det är ju det jag betalar honom för. Han är ju bara en chaufför, vad skulle han annars ha att göra?
De andra skrattade till.
Jag kände klumpen i halsen, men höll masken och körde vidare som om inget hänt.
Väl framme sa han att de skulle bli kvar på middagen en bra stund och att jag gärna fick gå och äta något under tiden, komma tillbaka om två timmar. Jag nickade lugnt.
Jag gick till en närliggande korvkiosk, men hans ord ekade fortfarande i mig: Bara en chaufför.
Femton år av lojalitet, alla tidiga morgnar, allt väntande Var det verkligen så han såg på mig?
Två timmar senare körde jag dem tillbaka. Han var nöjd mötet hade gått väldigt bra.
Nästa dag hämtade jag honom som vanligt. Han steg in i bilen, hälsade och bad mig köra till kontoret.
Jag hade lagt mitt uppsägningsbrev på sätet bredvid honom.
Han såg det, blev förvånad och frågade vad det betydde.
Jag förklarade lugnt att jag sade upp mig, med respekt men bestämdhet.
Han blev ställd, undrade om jag ville ha högre lön, om något hänt.
Jag svarade att det inte handlade om pengarna, utan att det var dags att söka nya möjligheter.
Han insisterade på att få veta den verkliga orsaken. Vid ett rödljus vände jag mig mot honom och berättade om det han sagt kvällen innan att jag var bara en chaufför som inte hade något viktigare för mig. Och att han kanske hade rätt, för sig. Men jag ville jobba någonstans där man respekterade mig.
Han blev alldeles blek.
Han försökte förklara att det blivit fel sagt, att han inte menat så.
Jag sa att jag förstår, men efter femton år var det tydligt nog. Jag sa att även jag förtjänade att arbeta någonstans där jag blev uppskattad.
Vid kontoret bad han mig tänka över beslutet, erbjöd mig rejält högre lön. Jag tackade nej. Jag sa att jag skulle jobba tiden ut och sedan gå vidare.
Sista dagen var tung. Han försökte in i det sista hålla kvar mig, erbjöd ännu bättre villkor, men mitt beslut stod fast.
Nu jobbar jag på ett nytt ställe. En dag ringde en man som erbjöd mig ett jobb inte som chaufför, utan som koordinator. Bättre lön, eget kontor på Södermalm, och fasta arbetstider. Han sa att han uppskattade trogna och flitiga medarbetare.
Jag tackade ja utan tvekan.
Lite senare fick jag ett meddelande från min gamla chef. Han skrev att han hade fel, att jag varit mycket mer än en chaufför att jag var någon han verkligen litade på. Han bad om förlåtelse.
Jag har ännu inte svarat.
Här sitter jag på min nya arbetsplats och känner mig uppskattad. Men ibland undrar jag gjorde jag rätt? Borde jag ha gett honom en till chans?
Ibland förändrar ett enda yttrande, sagt på några sekunder, allt man byggt upp under femton år.
Vad tycker du var det rätt av mig, eller gick jag för långt?..
