Jag hade varit i det här förhållandet i fem år. Vi var gifta i två år, och innan dess bodde vi ihop i tre. Under förlovningen hade vi nästan hela tiden ett distansförhållande. Vi sågs kanske en gång var tredje månad, och ett år såg vi bara varandra två gånger, eftersom han jobbade så mycket. Då tyckte jag inte att det var något problem. Tvärtom det kändes som den perfekta relationen. Vi saknade varandra, grät under våra samtal, överöste varandra med kärleksfulla sms och videosamtal. Vi bråkade aldrig. Han var inte svartsjuk, inte jag heller. Vi gav varandra mycket utrymme. Han gick ut med vänner på middag, jag kunde gå ut på fest, och det spelade ingen roll. Han hjälpte mig rentav med att välja kläder ibland. Det handlade inte om utmanande kläder; han kunde säga att en viss klänning satt för tajt, och föreslog hellre något som fick mig att känna mig finare. Han försökte aldrig kontrollera mig han verkade snarare stolt över mig, och över hur jag såg ut. Allt kändes sunt, harmoniskt, sådär svenskt lagom.
En december var särskilt tuff, för vi visste att vi inte skulle kunna träffas varken till jul eller nyår. Vi var nedstämda och besvikna. Det var då han föreslog att vi skulle flytta ihop att jag skulle komma till hans stad. Jag funderade, pratade med min familj, och de sa att om det var vad jag ville, så var det bara att köra. Jag sade upp mig från mitt jobb och flyttade till honom.
De första månaderna var bra. Det första året ihop handlade mest om att anpassa sig lära känna varandras egenheter, hur vi vaknade på morgonen, hur vi var när vi blev hungriga, vad som irriterade oss och vad som inte gjorde det. Eftersom jag var arbetslös tog jag hand om hemmet. Allt kändes lätt och smidigt.
Det andra året blev ännu bättre. Vi var ett riktigt team och blev nästan nykära på nytt. Vi ville alltid vara tillsammans. När han inte jobbade var vi oskiljaktiga. Vi såg säkert ut som ett nygift par. Det fungerade, och jag kände att jag tagit rätt beslut.
Men under det tredje året började något förändras. Han började komma hem sent. Vi delade alltid vår platsinformation med varandra, men en dag stängde han av det utan att säga något. Han kom hem vid fem eller sex på morgonen, trots att han började jobbet åtta. Han duschade bara, åt frukost och gick igen. Förklaringar uteblev. Grälen blev allt vanligare.
En dag hände något som jag aldrig glömmer. Jag hittade smink på hans vita skjorta foundation och läppstift, både på kragen och på ärmen. Det var inget litet märke, utan helt uppenbart. Jag krävde en förklaring. Då sa han något jag aldrig kommer glömma att han varit tvungen att leta efter det ute, som jag inte längre gav honom, för att jag bara tänkte på att städa och hålla rent hemma och var tråkig. Det var mer än nog. Han sa aldrig “ja, jag har varit otrogen”, men han förnekade det inte heller. Han bekräftade det utan att säga orden.
Jag var fullständigt knäckt. Grät hela tiden. Det gjorde fysiskt ont i bröstet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, eller hur jag skulle ta mig ur det. Så jag bestämde mig för att göra något för min egen skull. Började gå till gymmet igen det brukade jag göra förut, men hade slutat med när vi flyttade ihop. Där lärde jag känna en man. Vi började prata, det var trevligt. En dag föreslog han ett glas vin, och det var faktiskt jag som föreslog att vi kunde gå hem till honom. Han höll med. Vi skulle ses på eftermiddagen. Båda visste vad som skulle ske.
Samma dag, när jag kom hem efter att ha sett honom på gymmet, kunde jag inte skaka av mig tanken: “Det här går inte. Jag är på väg att vara otrogen. Han förtjänar det.” Men nästan genast tänkte jag: “Nej. Jag ska inte bli som honom.” Jag bestämde mig för att avsluta allting innan.
Jag väntade tills min man kom hem på lunch. Jag släppte inte ens in honom i sovrummet, utan vi satte oss i köket. Jag sa att förhållandet inte fungerar, att han varit otrogen, och att jag inte ville veta med vem eller hur länge. Att allt är slut här och nu. Han bad mig att inte överdriva, att kvinnan inte betydde något, att vi kunde lösa det. Jag sa att jag inte ville fortsätta.
Jag nämnde inget om att jag träffat någon eller att jag ville göra något med en annan. Jag sa bara att jag skulle gå. Väskorna var redan packade. Han frågade vart jag skulle ta vägen, om jag hade någon på den platsen. Jag sa bara att det inte spelade någon roll, jag skulle lösa det.
Jag lämnade vårt hem med mina väskor och gick till den andre mannen. När han såg mitt bagage blev han orolig. Jag förklarade att jag precis lämnat min man och att jag skulle åka tillbaka till min hemstad dagen därpå. Jag ville bara vara där den natten. Han gick med på det.
Den natten var kanske det starkaste jag har upplevt. Jag vet inte om det var ilskan, sorgen, allt som hade byggts upp men det var något helt annorlunda jämfört med allt jag tidigare känt, till och med med min före detta man.
Dagen därpå köpte jag en biljett hem till Uppsala. Jag hade ingenstans att bo, så jag flyttade in hos mina föräldrar igen. Jag ville inte längre veta någonting om min exman. Det är två år sedan nu. Idag är jag ensam, har nytt jobb, hyr en liten lägenhet och ångrar inte beslutet jag tog. Jag var nära att vara otrogen. Men jag visste när jag behövde dra gränsen, avsluta först och inte bli likadan som han blev mot mig.
