Sjukhusrummet kändes kvävande och irriterande. Anna höll händerna för öronen för att slippa höra spädbarnens outhärdliga gråt i salen bredvid. Hon ville bara en sak: fly därifrån så fort som möjligt och glömma allt, som en ond dröm… – Annika, lilla vän, kan du åtminstone titta på henne! – bad den äldre barnmorskan, tant Nina. – Hon är ju så lik dig, som två bär från samma gren! – Nej! Försök inte övertala mig! Jag har redan skrivit under – ni har min underskrift! Vad mer vill ni ha? – snyftade den unga kvinnan. – Jag har ingenstans att ta henne! Förstår ni inte? – Sssch! Du skrämmer barnet. Ingenstans? Är du hemlös? – kisade barnmorskan. – Har du föräldrar? – Ja, en gammal mamma. Hon behöver själv hjälp! Jag kan inte komma hem till byn med ett barn. Folk skulle skratta ut mig! – Låt dem skratta bäst de vill! Det gör livet roligare! – log tant Nina. – Men på allvar, folk pratar ett tag och glömmer, men du kommer aldrig förlåta dig själv, du kommer minnas att du lämnade bort en sådan liten flicka. Anna gömde ansiktet i händerna och grät. Nina förstod att det nästan hade släppt för flickan, bara lite till… – Titta! Hon har din lilla näsa, så söt och knubbig. Och ögonen – man ser redan att det kommer bli en blåögd skönhet, precis som mamma. – Men… jag har inte ens några blöjor. Och hur skulle jag ha råd att ta henne hem? – började Annika ge upp. – Oroa dig inte över det… Vi hjälper till. Vi ordnar pengar från fonden och samlar ihop ett litet startpaket till flickan. Jag följer dig personligen till tågstationen. Nå, vad tänker du döpa flickan till? – Eva… – Ett fantastiskt namn! Det passar henne så bra. Ta lilla Eva nu och mata henne, jag kommer förbi lite senare. Tant Nina höll andan när hon räckte över babyn till mamman. Anna tog flickan försiktigt i famn. Hennes tårar rann ner för kinderna. När hon höll barnet tätt intill sig insåg hon att hon aldrig skulle kunna lämna henne. – Nå, gick det? – frågade läkaren. – Tar hon tillbaka sin underskrift? – Det gick! – log barnmorskan och torkade bort en tår. Väl på perrongen, när tåget skulle gå, kändes allt som en mardröm som höll på att blekna bort. Anna höll sin dotter tätt intill som om någon skulle rycka henne ifrån henne. Tant Nina stod bredvid och sa farväl, precis som hon hade lovat. – Tack! Det är pinsamt att ens tänka på att jag tänkte överge min dotter, – sa Anna. – Jag vet att du har det svårt. Men tuffa tider går över, en dotter kan man förlora för alltid… Själv gjorde jag mitt livs största misstag. Jag betalar än idag, – svarade Nina med gråten i halsen. – Vilket misstag då? – förvånas Anna. – Jag trodde du var en helig människa. – Jag hamnade en gång i samma situation som du. Jag hade ingen mamma, inget hem. Jag försökte bli av med ett oönskat barn – det gick så långt att jag fick hjälp av en klok gumma. Men sedan dess kunde jag inte få fler barn… – Åh nej… fanns det inget att göra? – Nej, – skakade hon på huvudet. – Min man var fin, men han lämnade mig när han fick veta att vi aldrig skulle få några barn… – Ninas tårar rann tyst. – Jag är så ledsen! Du som alltid tagit hand om andras barn och aldrig fått hålla i ditt eget. – Annika, ta hand om Eva, och kom ihåg om det någonsin blir för svårt, du vet var du hittar mig. Kvinnorna kramades som nära släktingar. När tåget åkte stod Anna kvar länge och vinkade till barnmorskan, som ensam stod kvar på perrongen och torkade tårarna. Resan hem blev lång och tung. Anna närmade sig gården, bärandes på sin dotter i ena armen och en stor kasse från BB i den andra. “Hur ska mamma ta emot oss? Vad ska hon säga?” – undrade hon oroligt. – Är det du, Annika? – ropade grannkärringen från grinden. – Ja. Tanten Nadja, är mamma hemma? – Vet du inte? Din mamma gick bort för ett halvår sedan. Kanske var det ändå bäst, muttrade grannen. Hade hon sett det här hade hon dött av skam. Är det din flicka? – Ja, det är min! – sade Anna med stolthet. Anna gick på skakiga ben in på gården. Hon ville gråta och skrika i smärta och förtvivlan, men hon höll sin dotter i famnen. Inget utrymme för egna känslor nu, allt handlade om barnet. “Det är vi två nu, lilla vän. Vi är starka och vi klarar det här!” *** Tio år senare. Julen närmar sig. Anna fixar i köket, Eva tittar ut på de snöiga stigarna i trädgården. – Mamma, varför har inte jag någon mormor? Mina kompisar berättar att de firar jul hos sina mor- och farföräldrar, får fina presenter… – Tyvärr finns din mormor inte längre. Hon hann aldrig lära känna dig, – säger Anna sorgset. – Men farmor då? – Vilken farmor? – Alla har ju två! – Men vet du, det har faktiskt du också. Ska vi åka och hälsa på henne, ta med lite bullar? Hon jobbar på BB och är världens snällaste, – Anna log vid tanken på tant Nina. Sagt och gjort – nästa dag begav sig Anna och Eva till stan. På BB bad de att få träffa barnmorskan. – Hon gick i pension för länge sen! – svarade sköterskan. – På grund av hälsan. – Oj, vi reste ända hit för att träffa henne. Har ni adress eller telefon? – Det får vi egentligen inte ge ut. Vem är du till henne? – frågade den äldre kvinnan misstänksamt. – Jag är hennes systerdotter, – ljög Anna, förstod att en främling aldrig får hennes adress. – Länge sen jag hälsade på, kommer inte ihåg var hon bor. Vi har tappat bort adressen… Snälla, hjälp oss! – Snälla, vi vill verkligen träffa farmor, – bad Eva. – Okej, jag ska försöka ordna det. En kvart senare hade Anna en lapp med adressen och sköterskan skickade med sina hälsningar till Nina. – Tack! Vi ska hälsa! – Anna lyste av tacksamhet. Med taxi åkte mor och dotter mot den angivna adressen. Anna gick med bultande hjärta upp till tredje våningen. “Bara vi inte är för sent ute…” Dörren öppnades nästan direkt. Nina stod där, lyckligtvis pigg och glad. – God kväll! – log Anna. Den äldre kvinnan granskade henne noga. – Anna?! – viskade hon. – Ja! Och du har inte förändrats alls! Det här är lilla Eva, kommer du ihåg? – Självklart! – skrattade Nina. – Och vi står här i hallen! Kom in, mina flickor. En halvtimme senare satt de i köket och samtalade om livet. Eva lekte med katten på soffan och tittade på sina favoritserier. – Annika, stanna hos mig. Jag är ju alldeles ensam, och ni också… – Jag vet inte… Hur blir det med mitt hus då? Jag vill inte överge det. Kan inte du komma till oss istället? Vi kanske skaffar ko! Luften är så frisk på landet och ån är så vacker på sommaren… – Kan tänka mig det! Jag har alltid velat ha en liten trädgård, men en ko har jag aldrig ens vågat drömma om! – Ninas ögon glänste av lycka och hopp. – Då bestämmer vi det! Vi åker hem till oss! – jublade Anna. – Farmor Nina, kommer du alltid att vara hos oss nu? – Eva kramade henne. – Ja, jag har alltid önskat mig just en sådan underbar barnbarn! Nästa dag reste de tillsammans ut på landet med stora väskor. Var och en av dem var lycklig på sitt sätt. Anna gladdes åt att inte längre vara ensam med sin dotter. Nina fann äntligen en familj i livets höst, och Eva var överlycklig – nu hade även hon en älskad mormor…