KUBB PÅ BERG
Min kära moster (hädanefter Ulrika) gifte sig i princip under pliktens tryck. Hennes äldre systrar pushade, föräldrarna stressade på.
Deras argument var orubbliga:
Hur länge ska du hoppa över gärdesgårn, Ulrika? Tills du sitter där gråhårig och ensam? Ingen i vår släkt har förblivit ogift! Vem ska ge dig ett glas vatten när du blir gammal och skröplig…?
Ulrika hade som ung bestämt sig, efter att ha sett sin far dricka sig genom livet, att aldrig gifta sig. Hon ville satsa på sin karriär. Men på sin 28-årsdag fick hon så många goda råd och gliringar att hon till slut gav efter för släkten och valde att bilda familj.
Brudgummen, Henrik, dök upp rätt snabbt. Släkten hade redan pratat gott om honom. Två veckor efter första mötet friade han till Ulrika. Hon nickade svalt, tänkte nåväl, kanske kommer kärleken med tiden.
Henrik var 33 och van att få sin vilja igenom. Det blev ett hastigt bröllop ute på landet. Jag minns fortfarande toastmasterns skål: Är du kär så till altaret, är du inte så hem till far! Ulrika skulle så småningom förstå visheten i de orden till fullo.
Vardagen blev snabbt grå. Efter en månad ville Ulrika skiljas. Hon kände sig tom och besviken. Henrik var envis, snarstucken och ovillig att kompromissa. Ulrika var likadan. Två marshuvuden möttes kubb på berg, tänkte jag ibland.
Ett år in i äktenskapet kom en son, Emil. Ulrika gick upp i mammarollen. Hon började ignorera Henrik, bäddade åt honom i gästsängen med en ursäkt om att hon inte fick sova nog annars. Jag är så trött, och du du varken syr eller rensar.
När sommaren kom åkte Ulrika och Emil till föräldrarna i Småland. Hon grät ut hos sin mamma.
Mamma, jag vill skiljas. Jag klarar mig själv. Äktenskap är inte för mig! Ibland vill jag bara blunda och skjuta bort allt. Jag klarar inte rollen som hustru. Jag hatar redan Henrik. Varför hålla ut?
Mamma svarade:
Stanna ett tag här. Saknar du din man så märker du det. Skilj dig inte! Håll ut! Man och hustru är som vatten och mjöl blandar du, får du inte isär.
Ulrikas mamma hade själv alltid burit på tyst tålamod. Hennes pappa var hemmasittande, pinnade på med sin brännvinspanna medan mamma mjölkade kor, kokade potatis till smågrisar, skar hö och slet på åkern. Till och med vintern gav ingen ro då lagade hon mat, la in ved och passade kaniner. Lantlivets slit tog aldrig paus
Alla tre systrar flydde till Stockholm eller Göteborg, undan landsbygdens lockrop. Kvar blev sonen, Ulrikas bror, som aldrig blivit riktigt vuxen. Ulrika förstod aldrig varför hennes mor, med vetskap om pappa drack, ändå valde att skaffa ett fjärde barn. På mammas svar, Din pappa ville ha en son tjejer hade vi ju redan, fann hon inget lugn.
Föräldrarna tog hand om lillebror tills de dog. Han dog straxt efteråt, oförmög att klara sig själv.
Ulrika bestämde sig efter många tankar att göra mamma till viljes och åkte tillbaka till Henrik. Två år senare föddes lillebror, Albin.
Ulrika hoppades att familjelyckan med två pojkar skulle infinna sig, men blev svårt besviken. Henrik brydde sig inte om Albin pojken påminde för mycket om farfar. Ulrika grät i smyg, men hon ångrade aldrig sina barn. Hon tänkte: All min kärlek går nu till Emil och Albin. Till Henrik får han inget.
Så fortsatte åren
Barnen växte upp till vresiga tonåringar. Sprit, cigaretter, hårda ord. Fadern och sönerna gaddade ihop sig mot Ulrika. Hon önskade så innerligt att de skulle vara lydiga och vänliga. Istället drack Henrik med sönerna, och familjen rasade samman. Ulrika kunde inget göra.
Till slut brast det. Ulrika flyttade in hos de gamla föräldrarna igen. De tog emot henne och mamma försökte trösta:
Ulrika, du ser äldre ut än mig. Livet har varit hårt mot dig, det syns. Karlar, alltså
Ulrika kunde inte låta bli att skälla på sin mamma för hennes ömhet mot brodern:
Sluta dalta! Han måste faktiskt lära sig stå på egna ben, snart sitter han på din hals för gott!
Men det är ju min son, Ulrika. Oavsett, är han ju kött och blod
Ulrika var aldrig särskilt förtjust i sin bror men visste att hans olyckliga lott inte var självvald. Kunde han ha blivit annorlunda med en nykter far? Troligen inte. Ulrika och hennes systrar hade trots allt haft tur.
Så kom telefonsamtalet Albin berättade att Henrik dött. Supit ihjäl sig.
Ulrika grät inte, bara suckade tungt.
Det var väntat. Man planerar för långt liv, men ibland tar det abrupt slut. Låt honom vila i frid.
Hon återvände till staden, men trivdes aldrig med sina vuxna söner. Till slut köpte hon ett litet rött torp utanför Uppsala för att få ro på ålderns höst. Emil och Albin bodde kvar i lägenheten. Emil hann gifta och få barn, men även det äktenskapet sprack snabbt. Albin och Emil slogs så illa en kväll att Albin till slut hamnade hos Ulrika igen.
Åren gick.
Emil gifte om sig, men även det tog slut. Hans tredje äktenskap slutade med att frun dog oväntat i fyrtioårsåldern. Döden kommer som en röksky, obehindrad, sade Emil sedan. Därefter ville han leva ensam. Ulrika brukade ibland åka in, hjälpa honom att städa och laga mat.
Albin förblev ogift, men supandet fortsatte. Ibland försvann han i flera veckor och Ulrika, nu 75, gick omkring i kvarteren, visade hans bild och frågade:
Har ni sett min Albin?
Det var en känd historia i byn. Till slut dök Albin alltid upp igen, skitig men vid liv. Ulrika skrubbade honom, slängde hans urtvättade kläder och serverade mat. På frågan Var har du varit? fick hon bara otydliga muttranden till svar. Hon nöjde sig nu med att han ändå kom hem.
Alla andra visste att Albin underhöll sig hos en kvinna som gladeligen delade både stark öl och söt likör. När hon tröttnade fick Albin återvända till Ulrika.
Hon försörjde sonen på sin pension, försökte ordna jobb åt honom, men utan framgång. Så fort han fick ut en lön försvann både han och pengarna.
Ulrika tänkte ofta på sin mamma, och först nu förstod hon hennes förtvivlan. Blod är tjockare än vatten, brukade de säga. Inget kan ändra på det.
Lycka räcker inte åt alla. Och när Ulrika summerar sitt liv så inser hon att det där snabba bröllopet och glättiga bröllopssångerna kanske inte var något för henne.
