Jag heter Saga Pettersson, är 68 år och har länge trott att jag gjort det bästa jag kunnat för mina barn. Idag ser de det inte på samma sätt.
Jag var ensamstående mamma, fast det var aldrig mitt val. Min man gav sig av en helt vanlig dag och kom aldrig tillbaka. Inget farväl, inga förklaringar. Han bara försvann och lämnade mig ensam med våra barn. Senare, via andras prat, fick jag veta sanningen han åkte iväg med en annan kvinna. Jag fick aldrig det bekräftat av honom eftersom han aldrig dök upp för att möta barnens blickar. Han bara försvann ur våra liv.
Mina barn var sex och fyra då. Små och så beroende av mig, och jag helt ensam. Jag hade ingen familj som kunde stötta mig. Jag kom från en liten by i norra Sverige, en sån plats man lämnar för att hitta framtid, men där man alltid är utan nätverk, utan någon trygg axel att luta sig mot när allt rasar.
Mina barn anklagar mig inte för att de saknade mat eller tak över huvudet. De har aldrig formulerat att de saknat det nödvändigaste, och jag kämpade för att ge dem just det. Men de anklagar mig för det känslomässiga för det jag inte lyckades ge. Jag var en sträng mamma. Inte av grymhet, utan av rädsla. Jag växte upp med tron att kärlek visas genom uppoffring, inte genom ord. Genom disciplin, inte genom kramar.
För att försörja oss tog jag jobb på en textilfabrik i Borås. Jag valde det för att kunna vara med dem på eftermiddagarna se till att de åt och var trygga. När mörkret föll gick jag ut och sålde hembakat bröd på torget, trött i kropp och själ men driven av nödvändigheten. Med dubbla arbetspass lyckades jag hålla oss flytande.
Jag arbetade alldeles för mycket. Fysiskt fanns jag där, men känslomässigt var jag ofta borta. Det fanns kvällar när jag kom hem utmattad, utan ork att lyssna. När de grät sa jag åt dem att inte överdriva. När de ville ha min uppmärksamhet svarade jag med order. När de gjorde fel rättade jag mer än jag tröstade. Jag var aldrig den omhändertagande mamman, bara noggrann men kall.
En period rasade allt. Vi hyrde en liten lägenhet i Göteborg knappt plats nog för oss att sova. Utan pappa och på en inkomst räckte inte pengarna. Vissa månader fick jag välja ska jag betala hyran eller köpa mat? Jag valde alltid att mätta barnen. Jag halkade efter med hyran. En månad, sen en till, tills vi blev vräkta.
Den dagen minns jag än i dag. Jag hade ingenstans att ta vägen. Med två småbarn och några väskor fick vi sova på golvet hemma hos en vänlig granne. Barnen var för små för att förstå. Jag bar hela skammen, rädslan och tröttheten. Grannarna drog ihop några tusenlappar, och vi kunde flytta till ännu mindre rum, i en gammal huslänga utanför staden. Trångt, men vi var i trygghet.
Mina barn minns skrik där jag minns trötthet. De minns avstånd där jag minns kampen för överlevnad. De ser rädslan där jag minns all min styrka. Ändå växte de upp, gick i skola, tog examen. Idag är de utbildade, har egna familjer och framtid. Nu som vuxna möter de mig med nya frågor. Varför frågade du aldrig hur vi mådde? Varför skyddade du oss inte när någon sårade oss? Varför verkade alltid allt annat viktigare än oss?
Du tog hand om oss, mamma, men du kramade oss aldrig, sa en av dem till mig en gång. De orden krossade mig. För det handlar inte om brist på kärlek, utan brist på förmåga. Ingen lärde mig ömhet. Jag växte upp med att överleva, inte känna efter. Med tiden gled de ifrån mig. De kommer inte ofta. Har egna liv, barn, krav. Säger att de är upptagna, och det stämmer men det är inte hela sanningen.
En dag sa båda, utan att förstå hur ont det gjorde: att deras fruar är annorlunda. Mer tålmodiga, ömsinta, närvarande med barnen. Inte med ilska, bara som en förklaring. Men för mig blev det till ett stilla straff att de valt för sina barn det de själva saknat.
Jag inser att livet gjort mig bittrare. Att hårdheten satt sig i rösten och i mina gester. Idag är barnen mina domare, för nu har de orden för det de tvingades svälja i tystnad som barn. Jag lyssnar på dem, även när det gör ont. När det tvingar mig att se mig själv i spegeln. Jag skriver inte detta för att ursäkta mig. Nej, jag var en mamma som inte kunde visa ömhet, som gjorde fel. Idag förstår jag det, fast sent.
Jag vet också jag gjorde mitt bästa med den kvinna jag var då. Älskade på det sätt jag visste. Ingen kan ge det den aldrig fått. Kanske ser de en dag hela mamman, inte bara hennes misstag. Kanske inte.
Att vara mamma handlar inte om att vara felfri. Det handlar om att älska även när man inte vet hur. Och även om mina barn nu ser på mig med granskande ögon, hoppas jag att livet eller Gud ser på mig med den kärlek som inte dömer, utan helar. För någonstans handlar livet om att förstå: kärlek är aldrig perfekt, men kampen att försöka är det viktigaste av allt.
