Tant Sonja, ursäkta att jag stör, men skulle du kunna passa mitt barn en stund? På tröskeln stod en ung kvinna med en min som närmast bad om ursäkt för att hon existerade.
Va? Lägenhetsinnehavaren lät som om hon aldrig i sitt liv hade hört talas om barnvakt.
Grannarna berättade att du ibland kan passa andras barn en kort stund när man har ärenden… tjejen försökte sig på ett svagt leende.
Kom ihåg, gumman, det finns inga andras barn. Alla barn är våra deklarerade tant Sonja högtidligt.
Eh, ja mamman log nu desto bredare. Så kan du passa honom då?
Hur länge tänkte du dumpa av honom här?
Bara ett par timmar.
Ett par, säkert?
Eller kanske tre nu lät mamman osäker.
Nej du, lilla vän sa den äldre damen bestämt, här gäller det exakta tider, inskrivna och undertecknade.
Undertecknade? Varför då?
För att för varje minuts försening så tar jag ut en avgift på hundra kronor.
Hundra kronor per minut?! Nu skojar du?
Jajamen. Så sextio extra minuter blir 6 000 kronor. Du kan tänka dig.
Hm. Vad tar du själva barnpassningen för, om vi säger tre timmar?
Vad är det för kön på barnet?
Är det så noga, då?
Men självklart! En flicka i tre timmar kostar tusen kronor, men en pojke blir två tusen.
Men varför dubbelt för pojke?
Vadå, ser du inte skillnaden mellan en pojke och en flicka?
Nja rent praktiskt nej, utom några detaljer.
Och det är just detaljerna! Om det är en pojke
Det är en pojke.
Just det. Då måste jag först göra mig presentabel: stryka morgonrocken, fixa manikyr, måla ögonen, lägga en riktig svensk skugga, lite läppstift och smink är minsann inte gratis nu för tiden.
Men snälla nån! utbrast mamman. Min Emil är fem år! Han bryr sig väl ändå inte om sminkade tanter?
Vad menar du? En pojkas känsla för skönhet börjar tidigt!
Men flickor då?
Flickor lär sig ändå. Men pojken måste få förstå skillnaden mellan vackra och ovackra tanter. Vill du få hem honom med en taskig smak och sen presentera dig för hans flickvän som ser ut som ett skogsrå? Jag hoppas väl att du går omkring hemma i rena kläder och med någorlunda hyfsad frisyr?
Ehh Mamman såg fundersam ut, sedan generad. Ska man det?
Lilla gumman! utropade tant Sonja. Kom ihåg: pojkar väljer oftast fruar som påminner om mamma. Vill du ha en slashas till svärdotter?
Nej! Så kan jag lämna honom nu?
När då?
Nu på stört. Sade ju, det är bara ett par timmar jag är borta.
Utan att komma sent?
Jo, jag lovar. Exakt tre timmar.
Okej, lämna honom om femton minuter. Och förresten, vad gillar din pojke att göra?
Alltså, hur menar du?
Vad pratar han om? Teknik, vetenskap, eller bara babblar om konst och kultur?
Men snälla nån, han är bara fem!
Därför frågar jag ju, det är nu hans intressen formas.
Jaså?
Absolut. Min Olle skruvade isär sin första cykel och en halvmotor till bil när han var fem.
Vid fem?!
Jajamen. Hans pappa var bästa bilmekanikern i hela Eskilstuna. Och min andre son spelade fiol. Vi försökte få honom på andra tankar, eftersom hans pappa heter inte Johan, utan Sven, och musikgenerna lyser med sin frånvaro. Men envis var han, och nu undervisar han musik på folkhögskolan. Så du ser allt är möjligt! Och min tredje
Den tredje, är det han som är sportkillen? ynglingens mamma avbröt Sonja.
Just det! Därför har vi fortfarande en ribbstol hemma. Om Emil vill hänga i den kan jag visa några fantastiska övningar.
Du? unga mamman såg skeptisk ut.
Varför inte? Jag har dessutom klaviatur, fiol och böcker om teknik, fiske och musik. Säg vad din kille gillar jag håller honom sysselsatt tre timmar utan problem.
Han har inga intressen, erkände mamman sorgset.
Vad drömmer han om då?
Han drömmer inte om nåt, tror jag.
Vad säger du?! Sonja såg ut som om någon slagit henne i huvudet med en limpa prästost. En riktig pojke på fem år ska drömma om att ha ett trollspö, flyga som fågel, bli utomjording, krypa in i tvättmaskinen och få någon att starta den, slita isär tv:n eller klappa en riktigt levande tiger på Skansen. Men inget av det, alltså?
Han vill bara ha en mobil som vuxna har mamman lät uttråkad.
Aha, då förstår jag Sonja nickade. Styr hit din pojke då! Nej, om femton minuter. Och jag tar bara tusen kronor, som för en flicka.
Men varför då?! nu var mamman nästan upprörd. Han är ju pojke!
Äsch, om det finns snopp eller inte har ingen större betydelse. Men jag lovar dig jag gör honom till en riktig grabb.
Gör du?! mamman lät nu orolig. Hur då?
Oroa dig inte, det är mitt lilla hemliga knep. Men nästa gång, när han frivilligt vill komma tillbaka, tar jag som för pojke, okej?
Eh, okej mamman såg uppgiven ut. Jag har inget val.
Bra! Hämta pojken, så ska jag göra mig vacker.
Nästa morgon, knappt hade Emil slagit upp ögonen förrän han frågade:
Mamma, får jag gå till tant Sonja idag?
Varför det? undrade mamman, ganska svartsjukt.
Det är ju så kul där! utbrast hennes son.
Tant Sonja, förlåt att jag stör, men kan du passa mitt barn en stund? – På tröskeln stod en ung kvinna med ursäktande min. – Vad sa du? – Lägenhetsvärdinnan låtsades inte förstå. – Grannarna sa att du ibland passar andras barn när föräldrar måste iväg, – försökte flickan le. – Kom ihåg, lilla vän, det finns inga främmande barn. De är allas våra, – svarade tant Sonja högtidligt. – Så… då kan du passa honom? – log mamman glatt. – Och hur länge lämnar du honom till mig? – Några timmar bara. – Några… hur många exakt? – Kanske tre… – svarade mamman osäkert. – Nej, lilla vän, så funkar det inte, – sa den äldre kvinnan bestämt. – Jag tar emot barn endast för exakt antal timmar, och du måste skriva på. – Skriva på? Varför det? – För att du får betala hundra kronor för varje minut du kommer för sent. – Va? Hundra kronor?! – Jajamän. Så en timmes försening kostar dig sextusen kronor. – Oj. Vad tar du då för tre timmar? – Är det en pojke eller flicka? – Spelar det någon roll? – Absolut. Att passa en flicka i tre timmar kostar tusen kronor, en pojke kostar tvåtusen. – Varför så stor skillnad? – Ser du verkligen ingen skillnad mellan pojkar och flickor? – Nej, förutom småsaker är de lika. – Just där sitter det! För om du har pojke… – Ja, det är min son. – Då måste jag göra mig extra fin. – Vad menar du? – Allvarligt. Stryka morgonrock, manikyr, dra kajal, ögonskugga, läppar – hela paketet. Smink är inte billigt. – Men varför? Min Mårten är fem år, han bryr sig väl inte? – Visst bryr han sig! Smak formas tidigt. – Och flickor? – Flickor får smak ändå. Men pojkar bör tidigt lära känna skillnaden på fina och mindre fina tanter. Eller vill du att han växer upp och tar hem en slashas till dig? Ser du till att alltid se fin ut inför din son? – Jag? – Mamman blev ställd. – Måste man? – Min lilla vän! – ropade tant Sonja. – Kom ihåg: pojkar väljer fru som sin mamma. Vill du ha en slarvmaja till svärdotter…? – Nej! Kan jag lämna Mårten nu? – När? – Nu. Jag behöver bara några timmar. – Ingen försening? – Okej… Exakt tre timmar. – Då så. Men om femton minuter. Vad gillar han att göra? – Hur menar du? – Ja, teknik, konst? Pratar han om nåt särskilt? – Han är bara fem! – Just därför frågar jag. Min Per kunde skruva isär en cykel – och bilmotor – när han var fem. Deras pappa var stadens bästa bilmekaniker. – Oj! – Min andre son spelade fiol vid fem. Ville vi inte, men nu undervisar han på musikhögskolan. Allt går, bara man vill! Och min tredje… – Är ju idrottare! – fyllde mamman i. – Precis. Därför har vi fortfarande ribbstol hemma. Vill Mårten klättra visar jag övningar. – Du? – Mamman blev paff. – Visst. Och piano, fiol, teknikböcker, musik, fiske – allt finns. Säg vad han gillar så ordnar jag tre fullspäckade timmar. – Han gillar inget särskilt… – Mamman lät sorgsen. – Vad drömmer han om då? – Inget, tror jag. – Vad? – sa tant Sonja förvånad. – Vid fem vill man väl ha trollspö, bli fågel, alien, krypa in i tvättmaskinen! Eller ta isär tv:n, klappa en tiger på zoo. Han vill inget sånt? – Bara en mobiltelefon, som vuxna… – sa mamman olyckligt. – Jag förstår, – nickade tant Sonja. – Ta med honom hit! Om femton minuter. Och jag tar bara tusen, som för en flicka. – Men varför? Han är ju pojke. – Det syns tydligt. Men jag lovar, jag ska göra honom till en riktig kille. – Hur då? – Oroa dig inte. Men nästa gång han vill hit – och det kommer han – tar jag betalt som för pojkar. Okej? – Okej, – suckade mamman. – Jag har inget val. – Bra. Hämta sonen. Jag fixar mitt ansikte. Nästa morgon, knappt vaken, frågade Mårten: – Mamma, får jag gå till tant Sonja idag? – Varför då? – frågade mamman svartsjukt. – Hon har det så spännande! – utbrast sonen.
