Föräldrakärlek.
Märta suckade trött men lyckligt medan hon spände fast barnen i baksätet på taxin. Tyra var fyra år, lille Sixten ett och ett halvt. De hade haft det fantastiskt hos mormor och morfar på landet: hembakta småkakor, varma kramar, sagor vid brasan och sådana där extra tillåtna godsaker som man bara får när man är på besök hos släkten.
Själv hade Märta också verkligen njutit av resan hem. Föräldrar, systrar, brorsdöttrar det gamla huset omfamnade henne utan krav, utan ord. Mammas doftande köttbullar och sill, omöjliga att avstå från. Granen gnistrade med ljus och märkliga, åldrade prydnader i all sin sentimentalitet. Pappas skålar, lite för långa men så fulla av hjärta. Omsorgsfulla julklappar från mamma alltid så omtänksamma, alltid rätt.
Ett ögonblick kändes det för Märta som om hon var liten igen. Allt hon ville var att säga: “Mamma, pappa tack för att ni finns!”
Taxiresan hem var stillsam. Barnen blev snabbt sömniga och somnade tätt intill varandra i baksätet mätta, trygga, överlyckliga.
Halvvägs hem bad Märta chauffören stanna vid en liten butik längs landsvägen.
Jag ska bara springa in en minut. Behöver blöjor och lite vatten, sa hon.
Efter fem minuter kom Märta ut igen, satte sig i bilen och hjärtat frös till is.
Barnen var borta!
Framme satt chauffören och småpratade avslappnat med en främmande ung kvinna.
Va vad är det här? viskade Märta chockat.
Kvinnan vände sig ilsket om:
Vem tusan är du? Vad sysslar du med?!
Chauffören ryckte på axlarna:
Ingen aning, och vände sig till Märta: Ursäkta, vem är du? Vad vill du?
Är ni galna?! Var är mina barn?!
Kvinnan slängde ur sig, högröd i ansiktet:
Jaså! Du har barn också?! Och började banka chauffören med sin väska.
Du kan ju inte bara plocka upp vemsomhelst! skrek Märta tillbaka. Var är mina barn, svara!
I flera långa, kaotiska minuter fylldes kupén av skrik, anklagelser, viftande armar och gränslös förvirring, hela världen uppochnervänd.
Plötsligt knarrade en dörr. En främmande man stack in huvudet och sade lugnt:
Ursäkta, fröken… din bil står längre fram.
Allting stannade till. Märta slängde igen dörren med ursinne, sprang några meter fram och såg en helt identisk, ljus bil.
Hon slängde upp bakdörren.
Där låg Tyra och Sixten och sov fridfullt, två små änglar orörliga i sömnens värld.
Märta andades ut, som om hon just undkommit ett stup. Klämde sig ner, stängde dörren och muttrade högt:
Kör…
Och då kom det skrattet. Riktigt, vilt, frigörande. Chauffören började också skratta så tårarna rann och lättnaden guppade i magen ingen tragedi, men en historia för resten av livet.
Märta såg på sina sovande barn och insåg plötsligt något enkelt och sant: Föräldrar är ofta trötta, milda, glada och ibland lite virriga. Men så fort faran ens andas i närheten så vaknar lejonet i dem!
Utan tvekan, utan tanke på sig själv. Bara en känsla: att skydda.
Sådan är kärleken. Tyst när allt är väl och orubblig när det gäller barnen.
