Jag saknar honom. Jag har aldrig saknat någon på det här sättet förut – och jag förstår inte varför, med tanke på att jag inte kände mig helt trygg med honom och det fanns saker jag verkligen inte gillade. Vi lärde känna varandra på Facebook. Vi började skriva och en dag bjöd han mig på kaffe. Vi gick till en park. Den dagen mådde jag dåligt, både känslomässigt och fysiskt: jag var nedstämd och hade träningsvärk i benen efter ett hårt pass på gymmet. Vi satt i parken på kvällen – det var kallt och stjärnklart. Vi pratade om personliga saker, livet, om vilka vi är. När vi skulle gå kramade jag honom. En lång kram, som kändes som “hemma”, trots att han verkade avståndstagande och kall. Jag kände att han egentligen inte var sån innerst inne. Om han var obekväm vet jag inte – lika lite som jag var bekväm. Men jag märkte att han heller inte mådde bra, och kramen spelade roll för honom. Vi sa hej då med ännu en, kortare kram. Vi fortsatte att skriva till varandra långt in på nätterna. Dag efter dag var det “god morgon” från honom, samtal hela dagen, meddelanden utan uppehåll. Vi började träffas. Pratade om stora drömmar, olika scenarion i livet. Han berättade att han bodde med en vän. Han berättade om sitt ex. Sa att han gillade att skriva med tjejer och vänner han haft tidigare. Sedan flyttade han hem till sina föräldrar igen. Vi blev tillsammans och då erkände han sanningen: han hade bott med sitt ex. Han menade att de inte haft något på gång ens innan, men de jobbade ihop. Han la upp en bild på dem tillsammans. På hans födelsedag ville jag överraska honom med en middag på en restaurang i medeltidsstil. Men på dagen fick jag ett meddelande på Instagram från en kvinna som förolämpade mig. Jag svarade inte. Jag frågade honom bara vad det betydde. Då sa han att det var hans ex, att hon brukade skicka folk att trakassera andra. Jag väntade med att svara tills jag pratat med honom. Han sa att det var löst, men meddelandena fortsatte. Till slut svarade jag bara det jag behövde och blockade. Vi kom över det och fortsatte framåt. Vårt förhållande blev starkare. Jag var arbetslös och han stöttade mig att söka nytt jobb. Ibland hjälpte han mig ekonomiskt även om jag skämdes. Jag bad aldrig om något, han gjorde det självmant. När han åkte på semester sa han att jag skulle bo hos honom. Jag stannade där, men borde nog inte varit där i två veckor. Han “testade” mig – ville se hur jag var hemma. Han lade massor med pengar på mat ute – sa att om vi lagar mat hemma slösar vi bara tid, vi kan alltid köpa färdig mat. Semestern tog slut och massor med pengar var borta. Jag rådde honom att spara men han lyssnade inte. Sen sa han att jag inte hjälpt honom att spara, att om han slösar är det mitt fel för att jag tillåter det – trots att jag föreslagit att vi skulle vara mer ekonomiska. Efter det sa han att räkningarna stressade honom, och det fick mig att må dåligt. När jag fått ett jobb sa han att nu skulle han “testa” mig. Testet var om jag skulle bidra ekonomiskt för det jag bodde hos honom och för allt han spenderat. Han påstod att det kändes som att han försörjde mig. Jag visste inte vad jag skulle säga – för jag försökte lära mig leva i ett förhållande. Han sa att allt skulle förändras – och det gjorde det. Knappast några planer och träffar. Korta meddelanden. Han hävdade att han måste ta igen pengar, att han var ekonomiskt pressad, att han inte ens åt ordentligt. Allt började falla sönder. En dag sa han att jag “kostat honom pengar”, att jag ruinerat honom – trots att jag aldrig krävt något av honom. Jag jobbade redan. Ibland var det jag som betalade, ibland han. Men inga planer längre. Allt annorlunda. Vi bestämde oss för att sluta där. Vi gick isär på ett fint sätt – tacksamma för det som varit bra och för lärdomarna. Vi stängde dörren med värdighet. Sedan försökte vi igen. Pratade. Men jag gillade inte att komma hem till honom efter jobbet och inte bli erbjuden mat. Han bjöd mig sällan att äta. Jag undrade om jag borde ta med mig egen lunch eller äta ordentligt innan. Jag sa hur jag kände mig, han sa inget och erbjöd inget förslag. Jag kände att jag blev ensam om att sköta mig. Det tog död på förhållandet. En dag svimmade jag nästan på tunnelbanan när jag var med honom. Satt mig ner på golvet för att inte falla. Han reagerade inte. Det blev droppen. Jag drog mig undan. Djupt inne ville jag fortfarande vara med honom, men visste att han inte var mannen jag ville dela livet med – trots drömmarna och målen vi pratat om. Jag bad honom många gånger att vi inte skulle somna osams. Men till slut somnade jag gråtandes bredvid honom – tills jag bestämde mig för att inte ta mer. Jag gick upp tidigt, packade och gick. Vi pratade. Jag sa hur jag kände. Jag hade ritat en teckning till honom som han älskade, men jag tog ner den från väggen och tog med mig. Det borde jag inte gjort. Något gick sönder i mig – och i honom. Veckor senare hördes vi igen. Han sa att när jag tog teckningen tog jag ifrån honom känslan av lycka den gav och att något gått sönder för gott. Vi stängde dörren igen. Ibland skickade jag honom tacksamma meddelanden eller videos, men han svarade aldrig. Allt kändes tomt. En natt runt midnatt fick jag ett meddelande fullt av förolämpningar – att jag varit kvinnan som skilt honom från hans familj. Jag raderade chatten och blockade. Då började de kontakta mig i sociala medier från företaget där han jobbade. Jag visste att det var exet eller den nya. Jag svarade inte. Jag pratade med ledningen och satte en gräns – sa att om det fortsätter agerar jag lagligt. Då slutade det. Jag var ledsnare än någonsin. Jag förändrades. Jag insåg att han inte var rätt man för mig. Vi gick skilda vägar på bra sätt, men att se honom igen med någon som orsakat honom så mycket kaos gjorde ont. Ibland saknar jag honom. Jag saknar vissa fina stunder. Men det är allt. En sak vet jag säkert: Med mig kände han lugn och stolthet. Jag tror inte han får samma med henne – och jag tror inte han kommer vara den mannen han skulle vilja visa upp för världen.

Jag saknar honom. Jag har aldrig saknat någon på det här sättet förut. Och ändå vet jag inte varför med honom kände jag mig aldrig riktigt hel, och det fanns saker jag inte tyckte om.

Vi träffades på Facebook. Vi började skriva till varandra och en dag bjöd han ut mig på kaffe. Vi gick till en park i Stockholm. Den dagen mådde jag inte bra känslomässigt jag var nedstämd, och dessutom hade jag ont i benen eftersom jag hade tränat hårt på gymmet dagen innan. Vi promenerade runt i parken det var kväll, himlen var klar och det var isande kallt. Vi pratade om personliga saker, om våra liv, om vilka vi var innerst inne.

När vi skulle skiljas åt gav jag honom en lång kram. Den varade flera minuter. Kramen kändes som hemma, trots att den kom från en man som utåt sett verkade kall, allvarlig och avståndstagande. Men i den där kramen förstod jag att han inte alls var som han verkade. Jag vet inte om han tyckte det var stelt kanske kände han sig lika obekväm som jag. Men jag kände att han också hade det jobbigt, och att kramen gjorde honom gott. När vi tog farväl igen blev det en kortare kram.

Vi fortsatte skriva till varandra varje kväll. Så passerade dagarna god morgon från honom, samtal hela dagarna, konstant kontakt på Messenger. Vi började träffas mer och mer. Vi pratade om allt om drömmar, om livet, om framtiden. Han berättade att han bodde med en vän. Han berättade om sitt ex. Han sa att han ofta skrev med tjejer och kvinnliga vänner som han varit ute med tidigare. Sen flyttade han hem till sina föräldrar igen.

Vi blev tillsammans, och då berättade han sanningen: Han hade egentligen bott med sitt ex fortfarande. Han försäkrade att det inte var något mellan dem längre, inte ens innan, men de jobbade tillsammans.

Han lade upp en bild på dem båda. På hans födelsedag ville jag överraska honom och tog med honom till en vacker restaurang i Gamla stan, med medeltidstema. Men mitt på dagen fick jag ett meddelande på Instagram från en kvinna som förolämpade mig. Jag svarade inte. Jag frågade bara honom vad det handlade om. Då berättade han åter om sitt ex att hon brukade skicka folk att trakassera andra och skriva elaka meddelanden. Jag väntade på att prata med honom innan jag gjorde något. Han sade att han löst det, men meddelandena fortsatte. Till slut svarade jag bara så mycket som behövdes. Jag är inte en kvinna som förnedrar mig eller sjunker till någon annans nivå av arrogans. Sen blockerade jag.

Vi tog oss förbi det hindret. Vi gick vidare. Vår relation blev till och med starkare. Vi delade mer. Jag var arbetslös, han peppade mig att hitta ett jobb. Ibland hjälpte han mig ekonomiskt, även om det kändes obekvämt för mig. Jag bad honom aldrig om något han erbjöd själv. När han skulle på semester bad han mig stanna i hans lägenhet i Uppsala. Jag stannade, men det var ett misstag att vara där alla två veckorna.

Han testade mig ville se hur jag var hemma. Han slösade mycket pengar på hämtmat, för han tyckte att det var slöseri med tid att laga mat själva, när man alltid kan köpa färdiglagat. Semestern tog slut och pengarna rann iväg. Jag sa till honom att han borde spara, men han lyssnade inte. Sen sade han att jag inte hade hjälpt honom att hålla i pengarna, att jag tillät honom att slösa trots att jag föreslagit att vi skulle laga mat och vara försiktiga.

Efteråt sa han att han var tvungen att betala räkningar, att det gjorde honom stressad vilket fick mig att må dåligt. Jag hittade jobb, och då sa han att han skulle testa mig igen. Det provet innebar att se om jag skulle börja betala för att jag bodde hos honom och för allt han spenderat. Han sa att han kände att han försörjde mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag höll fortfarande på att lära mig hur man lever i en relation.

Han sa att allt skulle förändras och det gjorde det. Färre planer, kortare meddelanden. Han sade att han måste spara ihop pengarna igen, att hans ekonomi nu var osäker, att han knappt åt ordentligt längre. Allt började falla isär.

En dag sa han att jag hade grävt i hans fickor, att jag förstört hans ekonomi fast jag aldrig bett om något av honom. Nu hade jag ju jobb. Ibland betalade jag, ibland han. Men planerna försvann. Allt förändrades. Vi beslöt oss för att gå skilda vägar. Vi skiljdes åt på ett fint sätt tacksamma för det goda och för lärdomarna. Vi stängde dörren värdigt.

Sedan försökte vi igen. Vi pratade, men jag kände mig inte välkommen hos honom efter jobbet om det inte fanns mat. Ibland bjöd han mig inte ens på middag. Jag visste aldrig om jag borde ta med egen lunch eller äta något ordentligt innan. Jag berättade för honom hur jag kände, men han sa ingenting och föreslog ingen lösning. Jag blev tvungen att ta hand om allt själv, och det tog långsamt död på relationen.

En dag, när vi åkte tunnelbana i Göteborg, höll jag på att svimma. Jag satte mig på golvet för att inte falla. Han gjorde ingenting. Det fjärmade mig slutgiltigt. Jag drog mig undan på insidan. Djupt i mig ville jag fortfarande ha honom, men visste att det här inte var mannen jag ville dela livet med trots alla våra gemensamma drömmar och mål.

Jag bad honom många gånger att vi aldrig skulle somna osams. Men till slut började jag somna bredvid honom gråtandes. Till sist bestämde jag mig: Jag skulle inte kämpa mer. Jag gick upp tidigt, packade mina saker och lämnade. Vi pratade. Jag berättade hur jag kände. Jag hade gett honom en av mina teckningar som han älskade, men jag tog ner den från väggen och tog med den hem. Jag borde inte ha gjort det. Något brast i mig och i honom.

Några veckor senare hördes vi igen. Han berättade att när jag tagit med mig teckningen hade jag tagit med mig lyckan den gav honom, och att något var oåterkalleligt förstört. Vi stängde dörren igen. Ibland skickade jag tacksamma meddelanden eller videor, men han svarade aldrig. Allt var tomt.

En natt, runt midnatt, fick jag ett meddelande fullt av förolämpningar att jag hade förstört hans relation till familjen. Jag raderade konversationen och blockerade. Sedan började någon från företaget där han jobbade söka efter mig på sociala medier. Jag visste att det var hans ex, eller kanske den nya relationen. Jag svarade inte. Istället kontaktade jag ledningen och satte en gräns meddelade att om det fortsatte skulle jag gå vidare juridiskt. Då upphörde allt.

Jag kände sorg. Jag förändrades. Jag insåg att han inte var mannen jag sökte. Vi hade gått skilda vägar på ett respektfullt sätt, men att se honom med någon som gett upphov till så mycket kaos kändes smärtsamt.

Ibland saknar jag honom. Jag saknar vissa fina ögonblick. Men inte mer än så. En sak vet jag säkert: Med mig fann han ro och stolthet. Jag tror inte han kommer finna samma sak med henne eller att han kommer kunna visa den versionen av sig själv han drömde om, inför världen.

Livet lärde mig att självrespekt och ärlighet är viktigare än att försöka passa in i andras liv, och att man förtjänar någon som väcker ens bästa sidor och får en att känna sig hemma på riktigt.