Alltså, du skulle ha sett hur det var när jag och Anders var gifta. Jag trodde ju verkligen att vår relation byggde på kärlek och respekt, men med åren blev han bara mer och mer nedlåtande. Till slut slutade han uppskatta allt jag gjorde det spelade ingen roll om jag lagat värsta söndagsmiddagen, fixat mysigt hemma eller tagit hand om allting han bara fällde syrliga kommentarer eller skojade på min bekostnad.
Särskilt illa var släktmiddagarna. Där satt han alltid i centrum, och varje liten miss jag gjort blev till stor komik inför släkten alla skrattade åt historierna, men jag blev mest generad.
Jag bet ihop. Jag höll masken i flera år, intalade mig själv att sån är han bara. Men på vår 20-årsdag hela familjen, alla vänner, alla samlade runt bordet i villan utanför Uppsala, god mat och tända ljus då gick han så långt att han sa, halvt på skämt, men ändå: Eva hade aldrig klarat sig utan mina kloka råd hon kan ju knappt koka kaffe själv. Alla skrattade. Och då brast det för mig inombords.
Den natten när jag låg där vaken och stirrade i taket, bestämde jag mig: Anders skulle minsann få känna på att bli satt på plats. Men jag tänkte inte göra någon större scen eller något drama. Jag ville att det skulle märkas utan att någon pekade och sa där, nu hämnas hon.
Så jag började med att verkligen ta hand om mig själv. Jag anmälde mig till en keramikkurs i stan, tog tag i träningen och det här är nästan roligast lagade fortfarande hans favoriträtter, men nu blev köttbullarna oförklarligt torra, köttsoppan något för pepprig och till och med hans kaffe var plötsligt väldigt blaskigt. Varje gång klagade han, och jag svarade bara leende: Oj, jag är nog bara lite trött, förlåt älskling.
Sen fortsatte jag. Hittade på saker efter jobbet, gick ut och fikade med väninnorna på Waynes, tog promenader i Stadsskogen. Anders, som alltid tagit för givet att jag fanns hemma, började märka att han hade mindre kontroll. Jag blev mer självsäker, gladare och plötsligt märkte han att han inte längre var universums medelpunkt för mig.
Men det bästa kom på hans födelsedag. Jag ordnade stor fest, bjöd in hans kompisar och kollegor, bokade bord på en fin restaurang vid Stureplan. När det väl var dags för tal, istället för att säga hur fantastisk han är, berättade jag på ett skämtsamt men lite genant sätt om alla gånger han klantat till det eller glömt viktiga saker. Alla skrattade men Anders blev alldeles röd i ansiktet och satt och spände käkarna under bordet.
Efter festen gick han och surade i flera dagar. Jag såg verkligen på honom att han började fatta jag var inte längre hans lilla hushållerska och åskmål. Han försökte styra upp saker som förut, men det gick inte. Jag hade förändrat mig. Hans kaxiga kommentarer bet liksom inte längre. Jag hade lärt mig ta hand om mig själv och respektera mitt eget värde.
Det roliga är, han slutade dra skämt om mig inför släkten, började plocka ur diskmaskinen ibland och till och med, en gång, sa han: Du har blivit annorlunda jag vet inte ens hur jag ska hantera det. Jag bara log och levde vidare, med ny energi. Ibland handlar hämnd inte om att förstöra, utan om att förändra sig själv. Och det gör en både starkare och lyckligare och människor runt omkring lär sig faktiskt att uppskatta en på riktigt.
