Vintern 1987 var en sån där vinter i Stockholm när folk slutade prata om hur kallt det var, och började prata om hur långa köerna var till Konsum. Snön låg tjock, men ändå var staden uppe innan den. Redan klockan fem på morgonen samlades folk, huttrande i dunklet utanför matbutiken i Södermalm. Lamporna var släckta, men kön ringlade sig redan lång utmed väggen.
Ingen visste riktigt vad som väntade. Någon hade hört att det skulle komma in kött och mjölk. Alla hade med tomflaskorna i tygkassar, långkalsonger under de tjocka vinterkapporna och grusgråa ansikten. Ingen skyndade, det var liksom rutin nästan lika självklart som kaffe på morgonen.
Majken, 38 år, fabriksarbetare vid Textilbolaget, hade ställt väckarklockan på 04:30. Hon drack sitt snabbkaffe i mörkret och smög ut ur hyreshuset utan att väcka mannen, som låg kvar med hoppet om att kanske, kanske skulle det bli något extra på frukostbordet den dagen.
Kön växte snabbt, förstås. Någon kluddade namn på en bit hushållspapper, någon annan höll reda på nummer. Det var alltid någon som smet hem och tillbaka. Termosarna vandrade från hand till hand, fyllda med ljummet te. Ironiska kommentarer haglade torra som knäckebröd och alla förstod, klagan var meningslös.
Mitt i kön fick Majken syn på henne: längre bak, i skydd mot den råkalla betongväggen, stod en liten dam. Liten som en fågel, tunn yllehalsduk knuten under hakan och vårjacka, hopplöst otillräcklig mot vintervinden. Hon skakade, med tygkassen släpande vid sidan.
Det var Vera, förstås. Vera bodde två portar bort, nybliven änka sedan två månader tillbaka. Majken hade inte sett henne ute på länge, och nu stod hon där ensam, blickande ned mot marken.
Vera! ropade Majken.
Den lilla damen lyfte långsamt blicken, som om hon inte väntat sig att någon skulle ropa på henne. När hon såg Majken log hon svagt.
Majken sneglade på sin plats i kön sjätte, Vera var på femtonde. Hon tvekade knappt:
Kom, Vera! Ta min plats. Det här är inget väder för dig att frysa bak i kön.
Vera försökte förstås protestera, men Majken hade redan flyttat på sig. Ingen sa emot någon mumlade släpp fram tanten, du. Vera tog Majkens plats och därmed dansade Majken bakåt i ledet.
Det gick en trekvart till. Kön kröp sakta framåt. Till slut öppnades dörren med den klassiska trumpna Konsum-minen: mjölken och äggen räcker bara för de tolv första, sorry.
Majken räknade snabbt ingen chans att det skulle bli något kvar just till henne. Men det var ändå värt det, tänkte hon. I alla fall skulle Vera inte gå hem tomhänt.
Men Majken! Kom hit, det var din plats! Jag är gammal, jag klarar mig, du måste ha mat, ropade Vera högt plötsligt.
Ingen fara, Vera. Jag gav dig platsen, det var meningen. Jag reder mig.
Tös, kom hit, för jag går nu! envisades Vera.
Människorna i kön såg förundrat och uppskattande på dem. Det var inte direkt vardagsmat att någon gjorde något sådant när man själv var hungrig sådana gesters tid kändes förbi.
Majken gick tveksamt tillbaka. De höll varandra om armarna, mest för att inte frysa ihjäl. Och så stod de där, två små kvinnor, ihopkurade, medan kön sakta masade sig fram.
Vid disken fanns bara EN enda portion kvar: lite mjölk, ett par ägg och en bit kött. Inget att trängas om direkt.
Vi delar, sa Majken, självsäkert.
Kassörskan betraktade dem deras röda händer, hur Vera lutade sig mot Majken, sättet de väntade lugnt på tur. Hon sa inget. Kassörskan tystnade några sekunder, ställde undan vågen och drog för en bit av tyget vid sidan för att ingen bak i kön skulle se. Så rotade hon fram sin reservflaska mjölk under disken den där som fanns för “nödfall”, och la den i Veras kasse.
Hon delade köttbiten i två och lade äggen försiktigt i varsin påse.
Sådär, det blir bättre så här, sa hon. Till båda.
Majken ville säga något men fick bara fram ett litet leende. Vera sänkte huvudet och mumlade ett må Gud ge dig hälsa, som drunknade i sorlet.
Kassörskan vinkade trött:
Gå hem med er nu, ni har frusit nog.
De gick ut i snöyran, utan att titta bakåt. Fler i kön såg dem, men ingen sa något. Minnet fastnade ändå.
Den här historien blev aldrig nån stor snackis, men de som var där minns. Sådana mornar och köer var ändå något mer än bara jakt på mjölk. Det var om att känna igen varandra, hjälpa dem som hasade på sista versen, och att en liten rest av normalitet höll ihop världen.
Majken och Veras köäventyr var bara ett av många. Liknande saker hände sannolikt över hela landet, i varenda Coop, ICA eller Konsum, under kalla gryningar. Alla slutade inte lika bra. Men det fanns tillräckligt många lyckliga slut för att ge hopp.
För ibland även mitt i bristen var mänskligheten det sista som tog slut.
Får du en egen köanekdot i huvudet av den här berättelsen? Skriv en rad! Sånt här ska berättas vidare.
