Jag förstod att min före detta man var otrogen mot mig för att han plötsligt började sopa gatan.
Det låter osannolikt, men så var det. Han arbetade som elektriker i vårt röda garage här i utkanten av Uppsala. Han höll alltid på med kablar, skruvmejslar, och kunder som kom förbi. Han avskydde hushållsarbete inte för att han tyckte det var ovärdigt, utan för att han helt enkelt inte gillade det. När han var ledig ville han bara koppla av slå sig ner framför TV:n, dricka öl med vänner, eller slänga några korvar på grillen. Han var lugn, aldrig en festprisse, aldrig högljudd, aldrig någon som gav tvivel anledning att växa.
Vår väg var som många svenska villagator en grusväg, bred och kantad av gamla björkar. Det låg alltid löv, damm och sand över asfalten. Att sopa var ett ständigt pågående projekt. Förut gjorde jag det tidiga morgnar, samtidigt som jag kokade kaffe och bredde smörgåsar. Tills en dag då en ny granne flyttade in i huset intill. Inget ovanligt egentligen huset hyrdes ofta ut och hyresgästerna kom och gick.
Några månader efter att hon flyttat in började han säga:
“Nej, du behöver inte. Jag sopar idag.”
I början tyckte jag det var omtänksamt. Jag fick tid över till annat diska, torka av badrummet, damma av bokhyllorna. Jag såg aldrig efter vad han gjorde. Jag hade ingen anledning.
Men så blev det något han gjorde varje dag.
Och inte nog med det alltid på samma tid. Prick klockan sju. Aldrig före, aldrig efteråt. Jag började lägga märke till det, eftersom han annars aldrig höll tider för något utom jobbet. En dag, av ren nyfikenhet, kikade jag genom spetsgardinen.
Och jag såg honom stå där, borsten i handen. Han sopade inte. Han pratade. Han log. Och framför honom stod grannen. En tillfällighet, tänkte jag. Men så hände samma sak nästa morgon. Och nästa. Varje gång han gick ut, var också hon ute. Som om de kommit överens om det.
Jag började titta oftare. Det var inte bara på morgnar. En lördag sa han att han skulle ut och ta en öl med några från jobbet. Helt normalt. Men när jag hörde honom öppna ytterdörren, fick jag en konstig känsla. Jag tittade ut och såg grannen gå ut samma sekund. Hon ropade:
“Hej på dig, grannen! Ha en trevlig kväll.”
Han svarade helt avspänt. Då sa hon:
“Så lustigt, jag ska också samma väg.”
Och de gick iväg tillsammans.
Nästa helg sade han att han skulle spela fotboll något han nästan aldrig gjorde. Han gick ut, och minuter senare såg jag henne lämna sitt hus, telefonen tryckt mot kinden, gående åt samma håll.
Jag hade inga bevis. Inga sms, inga bilder. Bara mönster. Tider. Sammanträffanden som inte längre var sammanträffanden.
En dag konfronterade jag honom. Jag frågade inte ens. Jag sa bara, rakt ut:
“Jag vet att du är med grannen.”
Han såg förvånad ut, försökte neka, men jag sa:
“Jag har sett er. Varje dag. Ljug inte för mig.”
Han blev tyst, sänkte blicken, och sa:
“Ja. Det är sant. Jag är med henne. Jag är kär.”
Jag skrek att han skulle ge sig av. Vi hade inga barn, inget att förhandla om. Och det mest ironiska? Han flyttade in hos henne, i huset bredvid.
De blev inte långvariga. Kanske två månader, sedan var de borta. Ingen visste riktigt vad som hänt. De lämnade staden och jag hörde aldrig om dem igen. Grannarna pratade, släktingarna spekulerade, men jag ville inte veta.
Allt flöt förbi som en blåsig dröm längs Uppsalas gamla grusvägar.
