Jag är 65 år och har alltid varit ganska lugn över mitt utseende, men nu började de gråa håren ta över – inte bara enstaka strån, utan hela testar, mest vid rötterna. Att gå till frisören kändes plötsligt inte lika enkelt längre, med tid, kostnad och väntan. Jag började tänka att det kanske inte är så farligt att färga håret själv hemma – jag har ju färgat håret hela livet, vad kan gå fel? Så jag gick till min lokala butik, inte en salong, och bad om “hårfärg mot gråa hårstrån”. Expediten frågade vilken färg, jag svarade “vanlig kastanjebrun, inget speciellt”. Hon visade en ask som såg seriös ut, med en kvinna med vackert hår på bilden och texten “täckter grått hår till 100 %”. Det räckte för mig – jag läste inget mer och gick hem, säker på att allt skulle vara klart på en timme. Jag tog på mig en gammal t-shirt, la fram en handduk, blandade färgen som det stod och satte mig framför badrumsspegeln. Först såg allt normalt ut – färgen var mörk som alltid. Under tiden färgen verkade diskade jag lite och städade köket. Efter tjugo minuter märkte jag något konstigt. Håret såg inte brunt ut i spegeln, utan lila. Jag tänkte att det säkert var ljuset. När det var dags att skölja insåg jag hur fel det blivit. Vattnet färgades först lila, sen mörkbrunt och till sist nästan svart. I spegeln såg jag mig själv med lila och violetta nyanser och en konstig färg jag inte kan beskriva. Det gråa var borta – men till vilket pris… Jag torkade håret med hopp om att färgen skulle ändras, men det blev bara intensivare. Jag såg ut som ur en dålig tonårsfotografering – inte som en 65-årig kvinna. Jag skrattade åt mig själv, vad annars? Jag ringde min dotter på videosamtal – hon försökte att inte skratta när hon såg mig: “Mamma… vad har du gjort?” “Boka en tid hos frisören.” Nästa dag fick jag gå ut såhär. Jag tog en sjal på huvudet men det lila syntes ändå. I butiken undrade de om det var en ny stil. I bageriet berömde en kvinna mitt mod. Jag log som om allt var meningen. Två dagar senare gick jag till frisören – utan stolthet. Frisören såg direkt vad som hänt. Hon dömde mig inte, men sa bara: “Det händer oftare än du tror.” Jag gick därifrån med ordnat hår, tunnare plånbok och en viktig läxa: vissa saker tror man att man kan som förr… tills man får lila hår. Sedan dess har jag accepterat två saker – gråa hår kommer oväntat, och vissa kamper lämnar man bäst åt proffsen. Detta är ingen familjetragedi, bara ett äkta svenskt vardagsäventyr.

Jag är 65 år gammal och även om jag alltid har varit rätt lugn när det gäller mitt utseende, har de grå håren på sistone börjat ta över. Inte bara några strån, utan hela slingor, mest vid hårfästet. Förr brukade jag bara boka en tid hos frisören utan att tänka, men nu kändes det plötsligt inte lika lättsamt. Mellan tiden det tog, priset, väntandet jag började undra om det kanske inte vore så farligt att färga håret själv hemma. Jag menar, jag har trots allt färgat håret hela livet. Vad kan gå snett?

Jag gick till kosmetikabutiken nere på Sveavägen, inte till någon exklusiv frisörbutik. Jag sa att jag letade efter hårfärg för grått hår. Tjejen bakom kassan frågade vilken färg, och jag svarade: Vanlig kastanj, inget märkvärdigt. Hon visade mig en förpackning som såg stabil och diskret ut, med en kvinna med vackert hår på framsidan. Det stod med stora bokstäver: Täcker grått hår till 100 %. Jag blev övertygad direkt. Jag läste inte mer. Gick hem övertygad om att allt skulle vara klart om en timme.

Väl hemma tog jag på mig en gammal t-shirt och plockade fram en sliten handduk, blandade innehållet som det stod i instruktionen och började applicera färgen framför badrumsspegeln. Allt kändes precis som vanligt. Färgen var mörk, exakt som jag brukade ha den. Jag satte mig ner och väntade. Under tiden diskade jag undan i köket och städade lite.

Efter ungefär tjugo minuter märkte jag att något var fel. Jag tittade mig i spegeln håret såg inte brunt ut, utan lila. Jag tänkte att det måste vara badrumsbelysningen. Intalade mig själv att jag bara inbillade mig.

När det blev dags att skölja ur färgen förstod jag att det gått tokigt. Så fort vattnet träffade håret blev det lila, sedan mörkbrunt och till sist nästan svart. Jag såg min spegelbild genom det immiga glaset med lavendellila och violetta nyanser, i en ton jag aldrig sett förut. Gråhåren var borta, ja. Men till vilket pris?

Jag försökte blåsa håret torrt med hårtorken, i hopp om att färgen skulle ändras när det blev torrt. Men tvärtom det blev bara intensivare. Nu såg jag ut som någon från en misslyckad ungdomstidning, inte som pensionär. Jag började skratta för mig själv, det fanns inget annat att göra.

Jag ringde min dotter Saga på videosamtal och när hon såg mig kunde hon knappt hålla sig för skratt. Hon sa:
Mamma vad har du gjort?
Jag sa bara:
Boka en frisörtid åt mig.

Dagen därpå var jag tvungen att gå ut såhär. Jag lindade en sjal runt huvudet, men det lila lyste ändå igenom. På ICA i kvarteret undrade kassörskan om jag fått en ny stil. En kvinna på bageriet tyckte jag var modig som vågade färga så. Jag bara log, nickade och låtsades som om allting var helt planerat.

Två dagar senare satt jag i frisörstolen utan ett uns stolthet. När frisören såg mig förstod hon direkt. Hon dömde mig inte, bara log och sa:
Det här händer oftare än man tror.

Jag gick ut därifrån med ordnad frisyr, några hundralappar fattigare och en nyttig läxa rikare: vissa saker tror man att man fortfarande kan tills man står där med lila hår. Sedan dess har jag accepterat två saker: att grått hår kommer utan att fråga, och att vissa strider bör föras av proffs.

Det är ingen familjetragedi, bara ett typiskt svenskt vardagsäventyr.