Jag lärde känna min “väninna” under en utbildning jag gick på för att söka jobb på ett mycket prestigefyllt företag i Stockholm. Ärligt talat hade jag svårt att förstå delar av kursen, och hon hjälpte mig mycket. Vi blev klara med utbildningen och höll kontakten, trots att hon fortfarande var ekonomiskt beroende av sina föräldrar medan jag var gift och stod på egna ben utan deras stöd. Jag sökte jobb och hade turen att bli rekommenderad av en vän – en utdragen process. Vi sågs ibland, men hon avbokade ofta med ursäkten “det har blivit sent”. När det var dags att lämna in dokument och göra tester inför tjänsten jobbade jag inte längre och sparade pengar inför en medicinsk behandling, medan hennes föräldrar betalade för allt hon behövde. Hon klarade testerna direkt och blev antagen första gången, medan jag inte gjorde det – trots att jag försökte två gånger till. Jag bad henne om hjälp med plugget men hon var alltid upptagen, och under december och januari försvann hon helt. Själv fortsatte jag söka jobb, utan lycka fram till mitten av februari – en svår tid för mig. När jag väl fick ett jobb arbetade jag både vardagar och helger. I slutet av februari tog hon kontakt och ville ses i mars, och jag tvekade först men gick ändå med på att träffas en lördag – något som krävde att jag bad om ledigt från jobbet. Jag messade henne på fredagskvällen, men hon svarade aldrig; inte heller på lördagen. Vi sågs inte, och jag hamnade i trubbel med chefen för missad arbetsdag. På måndagen dök hon upp igen via WhatsApp och skylde på “familjeproblem”. Jag blev arg och svarade inte på tre månader. När jag senare blev opererad hörde hon av sig av en slump; jag förklarade att jag var känslig efter operationen men pratade ändå med henne. Hon sa: “Sov lite om du vill, så ringer jag senare och kollar hur du mår” – men det gjorde hon aldrig. Två månader senare ville hon ses igen, men endast på vardagar då jag pluggade på eftermiddagarna och inte kunde missa dyra lektioner för hennes skull. Jag sa först ja med tvekan men avbokade till slut i förväg. Hon började då ringa och fråga hur jag mådde, men det kändes som om hon drev med mig – hon ställde frågor om min familj och undrade ständigt om mina föräldrar skilt sig, som om det var mitt fel (i motsats till hennes egna). Jag märkte av dessa kommentarer och började säga ifrån, gav korta eller ibland osanna svar och tog gradvis bort henne ur sociala medier till dess sista vårkontakt raderades året därpå. Hon skrev, men jag ignorerade henne. Dagen efter min födelsedag ringde hon och ifrågasatte mig; “Jag har alltid bara försökt hjälpa dig, varför gör du så här?” Jag svarade att jag aldrig ens har tid för mig själv, men tydligen tid att publicera bilder med andra. Jag sa till henne: “Var med andra.” Till sist sa hon att hon bara ville hjälpa mig och skulle sluta höra av sig, vilket sårade mig djupt. Nu känner jag att jag har svårt att lita på folk. Hon önskade alltid att jag skulle ha det bra, men inte bättre än hon själv. Hon brydde sig aldrig på riktigt om mig, även om jag visade omtanke. Ibland undrar jag om jag var hennes romantiska intresse – hon kom ofta med spydiga kommentarer om min partner, ville alltid att jag skulle bjuda ut honom, eller kommenterade bilder på andra tjejer. Jag var ärlig och öppen mot henne – kanske var det mitt misstag. Det gör ont för hon brydde sig inte: hon ville bara hålla mig kvar. Jag trodde uppriktigt att det var äkta vänskap och att vi hade mycket gemensamt, men så var det inte. Det är svårt nu att lita på andra, och fast jag vill ha fler vänner känns det tufft.

Du, jag måste bara berätta om en vänskap som verkligen tog på krafterna. Allt började när jag träffade min så kallade vän på en kurs i Stockholm det var en utbildning jag gick för att kunna söka jobb på ett exklusivt ställe här i stan. Helt ärligt hade jag svårt att hänga med i vissa delar av kursen, men hon hjälpte mig faktiskt rätt mycket. Vi tog examen och höll kontakt efteråt. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar i Danderyd och fick hjälp ekonomiskt, medan jag var gift och fick klara mig helt själv, utan någon familje-backup.

Jag letade jobb och hade tur att bli rekommenderad av en bekant men alltså, den processen drog ut på tiden! Vi sågs några gånger men hon ställde ofta in med förklaringen att det blev så sent. Jag var själv väldigt upptagen, men vi höll ändå kontakten, ända tills vi båda skulle lämna in papprena och göra tester för jobbet. Vid det laget var jag arbetslös och försökte spara ihop pengar till några läkarbesök jag behövde. Hon däremot hade sina föräldrar som betalade för allt.

När testerna kom klarade hon dem på första försöket medan jag blev nekad. Jag testade två gånger till fortfarande nej. Bad henne om hjälp men hon var alltid för upptagen med annat. Sen försvann hon spårlöst under december och januari. Själv sökte jag vidare jobb, men hittade inget förrän i mitten av februari. Det var riktigt tufft! När jag väl fick ett jobb jobbade jag både veckodagar och helger.

I slutet av februari hörde hon av sig och föreslog att vi skulle ses i mars. Jag tvekade; jag ville egentligen inte träffa folk från den tiden längre, det sved för mycket att inte ha fått jobbet… men eftersom hon ändå var speciell för mig sa jag ja. Vi skulle ses en lördag, så jag var tvungen att be om ledigt, vilket inte var populärt på jobbet. Jag messade henne på fredagskvällen men fick inget svar inte under lördagen heller. Så, vi sågs aldrig. Jag fick skit av chefen för att ha missat ett pass i onödan, och min vän hörde av sig först på måndag. Då skrev hon på WhatsApp att hon haft familjeproblem.

Jag blev så sur och svarade inte på tre månader. Sen opererades jag och av en slump ringde hon mig. Jag berättade att jag just blivit opererad och var ganska sårbar, men pratade ändå med henne. Hon sa bara:
Om du vill så vila lite, så ringer jag sen och kollar hur du mår.
Hon ringde aldrig.

Två månader gick och plötsligt föreslog hon att vi skulle ses igen, men kunde bara under vardagar. Vid det laget hade jag börjat plugga kvällar och det gick inte att missa kursen kostade ändå skjortan! Först sa jag ändå ja, men ångrade mig och avbokade i förväg.

Sen började hon ringa lite då och då för att fråga hur jag mådde, men det kändes hånfullt. Hon frågade om min familj och undrade ständigt om mina föräldrar äntligen hade skilt sig. Sanningen är att det inte är mitt fel att hennes föräldrar är separerade! Jag började märka av hennes små pikar och drog mig mer och mer undan. Gav korta svar, ibland ljög jag till och med.

Sakta men säkert tog jag bort henne från sociala medier, och efter ett år tog jag bort henne helt. Hon skrev till mig, men jag svarade inte. Dagen efter min födelsedag ringde hon och ifrågasatte varför jag kapat henne. Hon sa att hon alltid försökt hjälpa mig och förstod inte varför jag gjorde såhär mot henne. Då svarade jag bara att jag aldrig ens har tid för mig själv, men konstigt nog hinner lägga upp bilder med andra och så sa jag åt henne:
Umgås med andra istället.

Hon sa till slut att hon bara ville hjälpa mig men att hon nu skulle låta mig vara. Det gjorde faktiskt ont. Jag känner att jag har svårt att lita på folk nu. Hon ville att jag skulle må bra men inte bättre än henne själv. Trots att jag försökte visa omtanke och verkligen brydde mig, så kändes det aldrig som att det var på riktigt för hennes del.

Ibland undrar jag om hon var intresserad av mig på ett annat sätt. Hon skrattade ofta åt min man, ville alltid hänga med när vi sågs, och kommenterade ofta bilder på andra tjejer. Själv var jag alltid ärlig och öppen mot henne kanske var det mitt fel. Det svider, för för henne spelade det nog aldrig riktig roll. Hon ville bara ha kvar mig nära, men bara på hennes villkor. Jag trodde verkligen på vår vänskap och att vi delade mycket, men så var det inte. Nu är det svårt att släppa in folk på nytt. Jag önskar att jag hade fler nära vänner, men det är faktiskt inte så lätt längre.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Jag lärde känna min “väninna” under en utbildning jag gick på för att söka jobb på ett mycket prestigefyllt företag i Stockholm. Ärligt talat hade jag svårt att förstå delar av kursen, och hon hjälpte mig mycket. Vi blev klara med utbildningen och höll kontakten, trots att hon fortfarande var ekonomiskt beroende av sina föräldrar medan jag var gift och stod på egna ben utan deras stöd. Jag sökte jobb och hade turen att bli rekommenderad av en vän – en utdragen process. Vi sågs ibland, men hon avbokade ofta med ursäkten “det har blivit sent”. När det var dags att lämna in dokument och göra tester inför tjänsten jobbade jag inte längre och sparade pengar inför en medicinsk behandling, medan hennes föräldrar betalade för allt hon behövde. Hon klarade testerna direkt och blev antagen första gången, medan jag inte gjorde det – trots att jag försökte två gånger till. Jag bad henne om hjälp med plugget men hon var alltid upptagen, och under december och januari försvann hon helt. Själv fortsatte jag söka jobb, utan lycka fram till mitten av februari – en svår tid för mig. När jag väl fick ett jobb arbetade jag både vardagar och helger. I slutet av februari tog hon kontakt och ville ses i mars, och jag tvekade först men gick ändå med på att träffas en lördag – något som krävde att jag bad om ledigt från jobbet. Jag messade henne på fredagskvällen, men hon svarade aldrig; inte heller på lördagen. Vi sågs inte, och jag hamnade i trubbel med chefen för missad arbetsdag. På måndagen dök hon upp igen via WhatsApp och skylde på “familjeproblem”. Jag blev arg och svarade inte på tre månader. När jag senare blev opererad hörde hon av sig av en slump; jag förklarade att jag var känslig efter operationen men pratade ändå med henne. Hon sa: “Sov lite om du vill, så ringer jag senare och kollar hur du mår” – men det gjorde hon aldrig. Två månader senare ville hon ses igen, men endast på vardagar då jag pluggade på eftermiddagarna och inte kunde missa dyra lektioner för hennes skull. Jag sa först ja med tvekan men avbokade till slut i förväg. Hon började då ringa och fråga hur jag mådde, men det kändes som om hon drev med mig – hon ställde frågor om min familj och undrade ständigt om mina föräldrar skilt sig, som om det var mitt fel (i motsats till hennes egna). Jag märkte av dessa kommentarer och började säga ifrån, gav korta eller ibland osanna svar och tog gradvis bort henne ur sociala medier till dess sista vårkontakt raderades året därpå. Hon skrev, men jag ignorerade henne. Dagen efter min födelsedag ringde hon och ifrågasatte mig; “Jag har alltid bara försökt hjälpa dig, varför gör du så här?” Jag svarade att jag aldrig ens har tid för mig själv, men tydligen tid att publicera bilder med andra. Jag sa till henne: “Var med andra.” Till sist sa hon att hon bara ville hjälpa mig och skulle sluta höra av sig, vilket sårade mig djupt. Nu känner jag att jag har svårt att lita på folk. Hon önskade alltid att jag skulle ha det bra, men inte bättre än hon själv. Hon brydde sig aldrig på riktigt om mig, även om jag visade omtanke. Ibland undrar jag om jag var hennes romantiska intresse – hon kom ofta med spydiga kommentarer om min partner, ville alltid att jag skulle bjuda ut honom, eller kommenterade bilder på andra tjejer. Jag var ärlig och öppen mot henne – kanske var det mitt misstag. Det gör ont för hon brydde sig inte: hon ville bara hålla mig kvar. Jag trodde uppriktigt att det var äkta vänskap och att vi hade mycket gemensamt, men så var det inte. Det är svårt nu att lita på andra, och fast jag vill ha fler vänner känns det tufft.