Leva till guldbröllopet
Tjugofem år hade Elin och Olof levt tillsammans. Hon var femtio år fyllda och mannen hennes två år äldre. Deras liv i Smålandsgränd var som många andras. Hus och trädgård, vardagsjobb, och sonen Mattias som vuxit upp och nu bodde i Göteborg, jobbade på Volvo efter att ha tagit examen från tekniska högskolan.
En dag kom Mattias hem över helgen tillsammans med en vacker flicka.
Får jag presentera, kära föräldrar, det här är Freja. Vi tänker gifta oss när vi lagt in ansökan hos Skatteverket.
Hej, sa Freja blygt och kinderna blossade.
Välkommen hit, lilla Freja, känn dig som hemma, här är allt enkelt. kvittrade Elin, medan hon ställde fram mat på bordet.
Freja föll föräldrarna i smaken, och snart åkte de unga tillbaka till stan. Mattias ringde senare mamma och berättade att bröllopet skulle bli till sommaren. Elin tog emot nyheten med glädje och delade den genast med Olof, som också blev upprymd.
Allt flöt bra, men Elin hade börjat känna en oro som gnagde. Vem hade trott att man vid femtio skulle förälska sig i grannen, dessutom Olofs vän Mikael?
Mikael, en lång och robust man från huset bredvid, dök upp en lördagskväll med en flaska konjak. Hans fru, Marina konduktör på nattågen mot norr var borta i veckor åt gången. Hon litade på sin make, såg ingen anledning till oro eller svartsjuka.
Dottern Vera bodde i Lund men kom hem ibland, hade alltid med sig kassar från Coop till pappa när mamman var på resa. Så höll Marina kontakten; telefon, några dagar hemma, sen tåg igen.
Micke, vänta du, jag ska visa min nya skruvdragare. Köpte på marknaden i Jönköping, länge velat ha en sådan! Olof skyndade iväg till förrådet.
Då greppade Mikael Elins midja, tryckte henne tätt intill sig och kysste hennes hals med het längtan. En våg av upprymdhet rusade genom hennes kropp. Plötsligt hörde hon ytterdörren öppnas, och hon kastade sig ifrån grannen och började göra rent köksbordet med trasan, blicken i golvet, rädd för att möta Olofs ögon. Hon visste att hennes blick glimmade.
Olof märkte inget, räckte Mikael en ask verktyg.
Ja, du, bra grej, det där ska vi fira sa han och hällde konjak i glasen. Elin, ska du ta en med oss?
Nej, pojkar, jag är trött, måste vila lite svarade hon och gick till sovrummet, sneglade i spegeln. Din lilla toka, Elin, som en tonåring blir du, ser ju hur ögonen lyser log hon mot sin spegelbild.
Vid femtio hade Elin lagt lite i vikt; bysten frodig, ansiktet runt men draget fängslande, ögonen alltid vackra. Hon förkarlades som det kallas, men skönheten fanns där.
Hon visste precis hur hon skulle sminka sig och vad hon skulle ha på sig. Med den blå klänningen och klackskor på, var hon fortfarande byns vackraste kvinna. Mikael kittlade henne sedan länge i hjärtat den där blicken från honom, och nu visste hon att han alltid känt likadant.
Mikael var femtiofyra, gift med Marina sedan urminnes tider, grannsämjan hölls god. En dag ropade Mikael på Elin när hon var på väg till ICA.
Elin, snälla, kom in och hjälp mig koka palt!
Micke, jag är sen till affären svarade hon, kastade en blick mot sitt hus, ångrade att håret var otvättat och att sminket saknades.
Men ändå, nästan mot sin vilja, vek hon av till hans gård, sprang över trallen och in. Han tog emot henne direkt, dörren knappt stängd innan han kramade henne. Hans kyssar gjorde Elin vimmelkantig, de brydde sig inte längre om att stoppa begären.
Affären står kvar, viskade Mikael, palt ska väl koka tio minuter? han ledde henne redan in.
Ja, ungefär så, log Elin. Första gången du kokar själv?
Ja, och mycket annat har jag fått göra för första gången på sistone, skrattade han. Utan Marina tappar jag all ordning.
Ska jag hjälpa till, eller…?
Nej, nej, vi har annat att pyssla med… hans grepp blev hårdare än vid köksbordet dagen innan.
Hon släppte kappan på golvet, hans ansikte mot hennes bröst.
Micke, jag är ju gift.
Och jag är gift, men jag vill ha dig. Dina blickar brinner, ser du inte? Ivan har glömt hur man älskar dig, du förtjänar mer.
Elin sa inte emot. Hennes man såg henne inte längre, inga vackra ord. Förtjänade hon inte närhet? Sedan följde kyssar och så det det första sveket i Elins liv. Hon låg där i Marinas säng och skämdes inte. Övertygad om att hon gjorde rätt.
Du är fantastisk, Elin. Jag skulle kunna leva med dig sa Mikael. Marina och jag hörs ändå mest på telefon när hon är iväg. Som om jag är ensam ändå. Hon har säkert också någon älskare på de där långa tågresorna. Kanske en lokförare?
Hans kyssar snurrade i huvudet på Elin. Hon reste sig, klädde på sig och när hon var på väg ut hörde hon Veras röst.
Hej moster Elin! Elin blev generad, men fann sig snart.
Hej Vera, jag förklarade just för din pappa hur man kokar palt, han klarar sig inte utan Marina ibland.
Pappa, jag har ju visat dig, sa Vera och började packa varorna på köksbordet. Jag vet hur det blir när mamma är borta.
Ja, jag springer nu, Vera berättar allt.
Elin var rosig om kinderna. Hon kände hur förbjuden längtan brann inom henne över den där grannen hon alltid sett som annans. Nu var han hennes.
Det dröjde inte länge förrän folk i gränden började misstänka. Snart konfronterade Olof henne:
Du försvinner väl länge på affären nu, sa han spydigt. Vad gör du hos Micke hela tiden?
Han är hjälplös när frun är borta, ville bara veta om palten svarade hon och blåljög. Dessutom kom Vera, hon gifter sig ju snart, sa hon.
Mikael började tala öppet:
Om vi blir avslöjade får vi väl säga att det är kärlek… Marina får väl vara med sin älskare i norra landet, och Olof… här tystnade han, gav Elin en kyss och förklarade inget mer.
Vad håller vi på med, Micke? Jag är ju femtio, och dras med i kärlekslekar!
Kärleken har inga åldersgränser log Mikael, höll om henne hårt.
Elins sista skam försvann. Hon var övertygad om sin rätt till kärleken.
Veckorna gick. Olofs misstankar växte, en dag var det nära att han avslöjade Elin hos grannen. Hon fick gömma sig i bastun medan de pratade ute på gården.
Senare samma kväll tog Olof upp saken med hustrun.
Jag vet allt. Kent berättade, han såg dig smita in till Micke. Om tre dagar firar vi silverbröllop, festen är bokad, gästerna bjudna… och så detta…
Olof, förlåt. Jag vet inte vad som flög i mig… Ni karlar får ju också konstiga idéer ibland… Olof svor åt henne.
Kalla mig vad du vill, men jag begriper inget av mig själv. Förlåt, Olof.
Vi firar jubileet, låtsas som inget och skiljs sedan. Sonen får du förklara för själv. Snart hans bröllop, och hans mor hoppar mellan karlar…
Dagen för jubileet satt alla samlade på bygdegården. Elin satt vacker i ny klänning, med smycken och håret i ordning, sneglade ibland mot Mikael som var där utan Marina hon väntades hem från en tågresa.
Elin brydde sig inte om byskvallret, såg på folk:
Låt dem snacka, tänkte hon. De vet ju inte att det är riktig kärlek mellan mig och Mikael. Vad vet de om kärlek?
Gratulationerna hördes, till och med Mikael höll ett tal:
Jag önskar de unga får leva dubbelt så länge, hälsa, och att vi ses här igen om tjugofem år sa han, höjde snapsen. Alla skålade.
Efter festen tog Olof Elin avsides för att tala om skilsmässa. Det här kunde inte fortsätta, hennes lek blir ett samtal för hela byn. Han undvek Mikael nu.
Vi pratar i kväll, bestämde han, medan han plockade undan på gården.
Elin gick till affären, men stannade förbi Mikael på vägen för att söka tröst.
Då kom Mikael ut från ladan, höjde handen:
Marina har kommit hem, sa han dämpat.
Har du sagt något till henne? sa Elin.
Vad skulle jag säga?
Att det är oss nu?
Tyst nu Mikael skakade på huvudet, kastade oroliga blickar mot huset. Elin, du är vuxen. Det räcker nu. Jag älskar Marina. Hon rusade i famnen på mig så fort hon kom. Jag förstod direkt att hon inte haft någon annan. Hon älskar mig också, han såg skamset upp på Elin.
Och jag då? Olof vet nu hela bygden tisslar. För din skull har jag gjort mig till, försökt vara fin…
Du är vacker, Elin. Men inte min. Jag har min Marina, hon lagar godast fiskgryta, ordnar allt. Det räcker för mig.
Elin lyssnade inte mer, vände på klacken och gick. På kvällen konfronterade Olof henne.
Nu räcker det. Jag vill skiljas, du har gjort mig till åtlöje.
Elin brast i gråt. Hon kände hur ont det gjorde. Olof var ju hennes familj, de hade delat livet. Visst hade passionen gått ut, men det kan alltid vakna igen, tänkte hon. Det var Olof hon kände bäst av alla.
Olof, förlåt! Kalla mig idiot, men förlåt. Jag har förstått nu, jag vill ha dig tillbaka. Hur skulle vi kunna säga det här till Mattias? Snart är det hans bröllop. Snälla, låt oss vänta barnbarn tillsammans…
Elin visste att Olofs hjärta var stort, att han älskade henne på sitt sätt. Tiden gick Olof förlät henne och livet återgick till det vanliga. De fick två härliga barnbarn, njöt när Mattias och Freja kom på besök.
Mikael däremot gick tillbaka till sina gamla vanor när Marina reste bort sågs han hos änkan Tanja eller någon annan. Han och Olof blev aldrig riktigt vänner igen. När Marina gick i pension blev det gräl hemma, grannarna hörde dem, men det var deras ensak. Alla har sina hemligheter, som man brukar säga.
Tack för att du lyssnade. Lycka till, och värme till er alla.
