Anders Vitalius, snälla, hjälp oss! En mor faller gråtande på knä inför den lång, vitklädda läkaren på den lilla landsbygdens vårdcentral – där hennes son håller på att dö bakom slitna dörrar och doften av medicin. – Du måste förstå, jag kan inte, jag har inte opererat på två år, min hand… – men modern vädjar: – Jag bönar och ber! Läkaren är skyldig att försöka. Hundra kilometer till närmaste sjukhus, helikoptern kommer inte genom snöstormen, ambulanssjukvårdarna vänder bort blicken. – Kovalevsky! – ropar en äldre sjuksköterska, visar en urklippt tidningsartikel: en gång en lysande neurokirurg i storstan, känd för sina mirakel och goda hjärta. Men efter olyckan och en misslyckad operation har han gett upp. Nu ropar tiden emot dem, pojkens bleka ansikte under syrgasmasken, blodet mörkt som gammal sylt, den trogna labradoren gråter vid bädden. Barndomsminnen och gamla löften väcks till liv. – Gör i ordning operationsrummet, säger han till slut. Mitt i trasiga instrument, svett och smärta kämpar handen och minnet. Pojken andas – och räddas, trots allt. Staden jublar när “guldfingrarna” återvänder, barns skratt fyller korridorerna igen. Tacksamma föräldrar, den lilla grabben Misha – och Verner, hunden – kommer med en ny vän: en valp, svart, klumpig och glad. “Jag kallar dig Stimulan”, ler Anders Vitalius – för livet gav honom en chans till och en anledning att aldrig ge upp sitt kall.

Anders Vitalsson, snälla, jag ber er! Hjälp oss! kvinnan faller ihop vid fötterna på den långa mannen i vit rock och bryter ihop i gråt.
Där, bakom en rad slitna undersökningsrum, i väntrummet på det lilla sjukhuset i byn, ligger hennes barn och håller på att dö.
Ni förstår väl jag kan inte! Jag kan verkligen inte! Det är därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år! Handen och förhållandena
Jag ber er, snälla! kvinnan håller envist fast vid läkaren som försöker undvika henne.
Han måste ge med sig. Måste försöka. För om inte
Några meter till. En gammal, vitmålad trädörr. Och där ligger hennes Mika. Hennes egen. Den enda. Omgiven av sladdar, ansiktet täckt av ett andningsmask över de bleka fräknarna. Han andas. Fortfarande. Och blodet under bandaget på huvudet ser lika mörkt ut som förra årets svarta vinbärssylt. Den gröna linjen på den stora monitorn rycker svagt i takt med de ojämna andetagen.
Det kommer aldrig gå att hinna. Det är tio mil till Uppsala. Helikopter men snöstormen utanför tog bort sista hoppet. Trycket sjunker. Hjärtat slår nästan ohörbart. Ambulanssjukvårdarna undviker hennes blick.
Kovalsson! den gråhåriga sjuksköterskan vid bårens sida tar hans arm Anders Vitalsson!
Hon drar upp en gammal dagstidning ur fickan, där den långa läkaren i vit rock syns på ett foto, omgiven av skrattande barn. Och genom hennes tårar blandas raderna: om olyckan. Om den skadade handen. Om den misslyckade operationen. Men en gång Sveriges främste neurokirurg! En gudabenådad läkare! Här, i deras obygd Gode Gud, låt honom bara våga!
Jag kan inte ta det ansvaret, förstår ni! han gör motstånd Sist jag opererade handleden det gick åt skogen! Jag kan inte längre!
Och pojken på båren blir blekare för varje minut. Blodet ser ut som sylt. Kollegorna står tysta i dörren, fortfarande främmande efter ett år tillsammans. En förtvivlad mamma. Tiden rinner ifrån dem. Och hunden
Hunden!?
Varifrån kom den?
Men det enda svaret är ett svagt gnällande. En labrador. Han sliter i kopplet, vill fram till båren. Klorna skrapar mot golvet, någon drar i halsbandet men han ger sig inte. Han släpper inte Mika med blicken. Och nu slutar han gnälla. Flämtar bara. Men försöker ändå.
Det är Trofast. Mikas hund snyftar mamman och tappar andan, när tystnaden i väntrummet plötsligt bryts av läkarens ord:
Gör operationssalen i ordning.
Han blundar hårt en minut. Minnena väller fram av en annan hund. Nita. Hoppet. Och pappa som fortfarande lever. Och Anders Vitalsson var bara lille Ande, gick kanske i sjuan. Nyårsafton. Vägarna hala. En kraschad bil i snön, som en trasig julkula. Mamma gråter. Läkaren kan inte möta hennes blick. Operationen svår, han har ingen erfarenhet. Och till sjukhuset i stan är det långt
Och Nita vid graven gnäller inte längre. Bara flämtar. Äter inte på en vecka. Sitter bara och ser på. Sen försvann även hon. Följde husse i döden.
Jag ska bli neurokirurg, mamma. Jag lovade Nita viskar den ovårdade pojken, handen mot jordhögen Bli bäst i världen. Tror du mig?
Hur kunde han glömma? Varför?
*****
Lamporna i operationssalen är lika bländande som sola. Instrumenten glänser av stål. Handleden börjar värka. Bara uthärda. Ska man skaffa hund, kanske? tankarna är märkliga under pressen. Fingrarna är stela som trä. Men det går. Svår skada. Frakturen måste fixeras, vävnaden är bräcklig, skallbenet pusslas ihop, kärlen Och helikoptern hade ändå aldrig hunnit fram. De andra kirurgernas ögon lyser av spänning. För dem är det här ett mirakel. Men för honom? Hur många gånger har han inte gjort detta? Varför gav han upp efter en misslyckad operation? Flydde hit ut. Kapade kontakterna. Men handen värker. Och han tycker sig se Nita i hörnet, med sorgsen blick. Eller är det labradoren, Trofast, på väg efter sin pojke?
Svårt att hålla tången. Nål och tråd. Fingrarna domnar. Bara lite kvar nu. Andas, Mika, bara andas. Ge inte upp. Vi ger inte upp dig.
Tiden. Nu är tiden på Mikas sida. Hörs det inte helikopter utanför nu ändå? Har den trots allt tagit sig fram?
*****
Anders Vitalsson, någon frågar efter dig jourhavande sjuksköterska tittar in och kan inte hålla tillbaka ett brett leende.
Alla ler. Ja, Kovalsson har kommit tillbaka. Det pratas bara om det på hela sjukhuset. Svåra barn faller till honom från hela länet. Ingen är rädd längre. Vitalssons händer är av guld. Barnskratt ljuder åter i neurokirurgens korridorer. Patienterna tillfrisknar. Och föräldrarna svärmar omkring honom.
Fem minuter. Ska bara kolla till Malte.
Det är bara några steg från läkarrummet till sexårige Maltes rum. Sprallig pojke. Rödbrun. Kallar honom farbror Anders. För en vecka sedan var han på besök i Stockholm. Ramlade från andra våningen tappade fokus. Precis som Mika hemma i byn. Anders Vitalsson fick plocka ihop den där ungen bit för bit. Operationen tog åtta timmar. Han klarade det. Och handen värker knappt längre. Kanske har barnskratten helat den.
Tur att han flyttade tillbaka. Det var rätt. Tidigare borde det varit, men han hade väl inget att komma tillbaka för. Tills livet självt påminde honom. Hunden har han bara inte hunnit skaffa. Undrar hur det går för den där labradoren och Mika, han tänker på dem ibland.
Anders Vitalsson, snälla!
Där! Han hade inte ens hunnit ut genom dörren. Talar om trollen!
Hej Mika, hej Lovis han ler, Och hej på dig, Trofast.
Hans hand sträcks automatiskt mot den mjuka nacken. En blöt nos buffar i handflatan. Och ögonen, nästan nötbruna, ser så kloka ut.
Vad för er hit? Är det Mika, måste han undersökas?
Mika mår bra, Lovis skyndar sig att svara, jättebra! Vi har kommit av ett annat skäl!
Anders Vitalsson lägger nu märke till hennes varma leende. Bara kappan buktar konstigt och ögonen glittrar misstänkt. Men han vill inte fråga. Trofast snurrar runt och splittrar hans tankar.
Här!
Den nu något längre Mika står inte ut med tystnaden. Han sträcker in handen innanför mammans jacka och räcker plötsligt fram något svart, gnällande och med alldeles för stora öron till Anders Vitalsson.
Eh? han hittar inte orden medan han lyfter det oväntade paketet närmare ansiktet.
Bli inte arg nu babblar Mika men det var Trofast som hittade honom. Mamma sa att vi fick behålla den. Och igår, när ditt tv-reportage gick, släpade Trofast fram den här till tv:n när han hörde din röst. Så vi tänkte, jag och mamma att
Ni tänkte helt rätt. Det var på tiden Anders Vitalsson blinkar mot den glada hunden Jag döper honom till Stimulans. Men kallar honom Timmie.