En morgon tog jag med en hemlös valp till jobbet… Så blev det bara. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig och en oansenlig blandras. Jag gömde honom i hörnet av mitt kontor, men… valpen envisades med att krypa fram och gnälla. Till slut såg alla kollegor honom. …och runt mina fötter föll människornas masker. Här är vår mycket vänliga och sociala sekreterare, Marina Viktorovna. Ung och fnissig. Hennes skickligt sminkade ansikte förvreds märkligt när hon fick syn på den smutsiga valpen: “Alexej Aleksandrovitj! Är du inte alls kräsmagad?! Här sprider du smuts…” Hennes färgstarka, goda mask splittrades precis intill den glatt viftande lilla svansvalpen. Där är städaren Nina Vladimirovna. Alltid trött, vresig och arg på alla runtomkring, en äldre dam. Plötsligt spreds ett varmt leende över hennes rynkiga ansikte: “Nej men, vem är det som är så svansig här då? Alexej Aleksandrovitj, är det här ett jobbärende eller privat?!” Vid mina fötter låg den hopknycklade, arga masken och jag såg ett omtänksamt, snällt ansikte… Och så min kollega Sergej Ivanovitj. Alltid hjälpsam, tjänstvillig och vänlig mot alla. Drar ett skämt, och skrattar även när du själv skämtar. Men den dagen tog han sig inte längre än till dörrkarmen till mitt kontor. Med en plågsam min deklarerade Sergej Ivanovitj att hemlösa djur är smuts och sjukdomar… Vid min dörr låg den smutsiga, tunna masken av leende hyckleri… Mest av alla förvånade mig ändå min chef, Anatolij Sergejevitj… Alltid barsk, missnöjd och otillgänglig. Han sa bara rätt upp: “Nja, Alexej Aleksandrovitj… du verkar behöva semester idag. Ta med dig den där lille krabaten och gå hem… Det finns viktigare saker än jobbet ibland. Men du… kasta inte bort valpen… Det är trots allt ett levande väsen.” Och, lätt generad, tog han av sig ledarrollens mask och gav oss ett blygt leende innan han försvann ut genom dörren… …vid mina fötter låg maskerna av de människor jag pratat med dagligen i många år… Och plötsligt insåg jag, hur lite jag egentligen kände dem.

En gång tog jag med mig en hemlös valp till jobbet… Det blev bara så. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen skulle börja. Den var smutsig och såg ut som vilken blandrashund som helst. Jag gömde honom i ett hörn av kontoret, men valpen kröp ständigt fram därifrån och gnällde. Till slut såg alla mina kollegor honom.

…och plötsligt föll de mänskliga maskerna till mina fötter.

Här är det vår vänliga och alltid pratsamma sekreterare, Linnea Persdotter. Ung och skrattglad. Hennes välsminkade ansikte förvreds märkligt vid åsynen av den smutsiga valpen: “Men Erik Karlsson! Är du inte det minsta äcklad? Här drar du in smuts…” Hennes ljusa, vänliga mask kraschades i bitar inte långt ifrån den glatt viftande lilla svanstippen från vår fyrbenta gäst…

Här är städerskan, Birgitta Magnusdotter. Ständigt trött, småsur och ofta irriterad på allt och alla, en äldre kvinna. Plötsligt sprack de djupa rynkorna upp i ett leende: “Nähä, vem har vi här med den lilla svansen då?! Erik Karlsson, är det här ett jobbmöte eller nåt privat?!” Vid mina fötter låg hennes ihopknycklade bittra mask, och jag såg ett varmt och omtänksamt ansikte…

Och där är min kollega Anders Lindqvist. Han som alltid hjälper till, lyssnar och får alla att känna sig välkomna. Han berättar gärna roliga historier och skrattar åt dina skämt. Men den dagen satte han inte ens sin fot över tröskeln till mitt kontor. Med rynkad näsa förklarade Anders att hemlösa djur bara drar in smuts och sjukdomar… Vid min dörr låg den tunna, smutsiga masken av ett fejkat vänligt leende…

Men mest förvånad blev jag av min chef, Henrik Sjöberg… Alltid sträng, oftast missnöjd och ogärna dialogvillig. Han sa rätt fram, utan omsvep: “Jaha, Erik Karlsson… Jag tror att du behöver en ledig dag idag. Ta med dig valpen och gå hem för dagen… Det finns faktiskt sådant som är viktigare än jobbet ibland. Men du, kasta inte ut valpen Det är ändå ett levande väsen.” Generat tog han av sig chefsrollen, log osäkert, och försvann ut genom dörren…

…vid mina fötter låg maskerna från människor jag dagligen pratat med i många år… Och plötsligt insåg jag hur lite jag egentligen kände dem.

Livet lär oss ofta att det vi visar utåt bara är en liten del av vilka vi är inuti. Det krävs ibland en smutsig liten valp för att förstå vilka människor vi har omkring oss och för att minnas att vänlighet och förståelse alltid går djupare än ytan.