Min fru trodde att jag borde ta hand om hennes mamma, men hade andra planer
Mamma flyttar in imorgon bitti. Jag har redan pratat med farbror Anders, han hjälper till att bära grejer. Och se inte så ut, Lena, vi har inget val. Hon fick ett akut blodtrycksfall, behöver tillsyn, hemlagad mat och lugn och ro. Och du jobbar ju ändå hemifrån, så det blir väl inte så jobbigt att servera en tallrik soppa eller ta blodtrycket?
Johan sa det med en röst som inte tillät invändningar och grävde demonstrativt ner sig i sin tallrik köttbullar och potatis, som för att markera att diskussionen därmed var avslutad. Lena, som höll på att skära upp ett surdegslimpa, stannade upp med brödkiven lutad mot den hårda kanten. Det isade först till inom henne, sedan rusade blodet hett.
Hon la försiktigt ner kniven på skärbrädan och såg på sin man. Johan, hennes make sedan tjugo år, satt vid bordet i det trivsamma köket som hon lagt så mycket kärlek på, och tog sig själv rätten att organisera hennes tillvaro som om hon inte var en människa utan en hushållsmaskin. Ett bihang till hushållsassistenten och blodtrycksmätaren.
Johan, sa Lena tyst, men med en skärpa i rösten som alltid brukade förebåda storm. Johan märkte det inte, upptagen som han var med att skrapa såsen ur tallriken. Har du ens frågat mig? Jag har faktiskt årsbokslut snart. Jag jobbar hemifrån, inte går hemma. Det är skillnad. Jag behöver lugn och koncentration, inte spring med mediciner och klagomål hela dagarna.
Johan såg förvånat, och lite irriterat, upp på henne.
Men Lena, kom igen nu! Det är ju min mamma! En närstående. Var ska hon annars ta vägen? Sjukhuset skickar hem henne, hemtjänst har vi inte råd med, du vet ju att vi har billånen kvar. Du sitter ju vid datorn hela dagarna, kan du inte bara ta en paus ibland?
Ta en paus? Lena log bittert. Din mamma, Birgitta, kräver uppmärksamhet dygnet runt, det vet du. Kommer du ihåg hur det var på landet förra sommaren? Fört varm saft, för hård kudde, för mycket sol och då var hon ändå frisk. Hur tror du det blir nu?
Du överdriver, fnyste Johan. Hon gillar bara ordning. Och dessutom, det är bara tillfälligt. En månad, sen är hon på benen igen. Någon måtta får du väl ha som kvinna visa lite medmänsklighet.
Måste. Ordet stack i öronen. Hela livet hade Lena måst något för någon: hon skulle vara en duktig husmor, en kärleksfull mor (tills sonen flyttade till Uppsala för att plugga), förstående hustru, lojal medarbetare. Och nu, vid fyrtiofem, när hon äntligen fått lite luft under vingarna i karriären, ville man pressa in ännu en plikt.
Birgitta, svärmor, var en riktig typ. Hela sitt yrkesliv hade hon styrt butiker och alla omkring sig, och såg sig själv som universums mittpunkt. Alla hennes krämpor blev direkta familjekatastrofer, kräva omedelbar kollektiv uppslutning. Nu hade Johan bestämt sig för att lägga hela ansvaret på Lena.
Jag kan inte, Johan, sa Lena bestämt. Jag har andra planer.
Va? fräste maken. Ska du bara titta på serier eller?
Jag har blivit tillfrågad att ta över redovisningen för en större butikskedja. Det är stort ansvar och möjlighet till mycket pengar. Jag kan inte kolla till din mamma hela dagarna.
Då får du tacka nej, snörpte han på munnen och slet av en bit bröd. Vi klarar oss ändå, och mammas hälsa är viktigast. Var inte självisk, Lena. Hon kommer klockan tio, förbered gästrummet och byt sängkläder. Och koka hönsbuljong, hon får inte äta fett.
Han reste sig, slängde servetten på bordet och gick från köket, övertygad om att sista ordet var hans. Så hade det alltid varit. Lena hade alltid muttrat men gett med sig, anpassat sig, offrat sig för familjefriden.
Lena satt ensam kvar. Ute började det skymma, en ensam parklykta svajade i blåsten. I huvudet snurrade en tanke: Om jag böjer mig nu, är det slutet. Då blir jag gratis vårdbiträde resten av hennes liv. Högt blodtryck det går ALDRIG över.
Hon mindes samtalet med sin chef, Annika Holm, på morgonen.
Lena Andersson, vi ska starta en filial i Örebro. Jag behöver någon som styr upp rutinerna där. En månad, kanske lite mer. Vi betalar dubbel lön och fixar boende. Du är rätt person, men du måste ge svar imorgon.
Då hade Lena tvekat. Bo ensam i ny stad, lämna Johan… det kändes fel. Men nu, med makens tomma tallrik framför sig, förstod hon: detta var en livboj.
Hon plockade undan och gick mot sovrummet. Johan låg redan och zappade bland tv-kanalerna. Lena öppnade garderoben och tog fram resväskan.
Vad gör du? frågade Johan slött utan att vända sig om. Rensar du bland kläderna? Det behövs ju.
Jag ska resa bort, Johan, svarade hon lugnt och packade prydligt sina kläder.
Johan tryckte på fjärrkontrollen och såg nu direkt på henne.
Vad menar du? Ska du åka till din mamma? Hon bor ju i Småland.
Nej. Jag ska på tjänsteresa. Till Örebro. En och en halv månad.
Rummet fylldes av tystnad. Johan stirrade som om hon fått två huvuden.
Skojar du? Vadå tjänsteresa? Och mamma då? Vem ska ta hand om henne?
Du, Johan. Du är hennes son. Inte någon främmande karl från gatan.
Du är galen! skrek han och for upp. Jag jobbar! Är iväg åtta till sju! Vem ger henne medicin och mat på dagarna?
Ta ut semester. Eller jobba flextid. Du rådde ju mig att kasta projektet för familjens skull? Nu får du visa medmänsklighet själv.
Det är svek! ansiktet blossade. Du gör det här bara för att jäklas med mig!
Nej, Johan. De ringde imorse, jag tvekade. Du hjälpte mig bestämma. Pengarna behövs, bilen ska ju betalas. Med traktamentet kan vi till och med anlita hjälp om du inte orkar själv.
Hon fortsatte metodiskt att packa: tandborste, necessär, mjukisbyxor, laptop. Johan sprang runt, viftade och gormade, hotade med skilsmässa och bad om medlidande.
Hur kan du lämna en försvarslös gammal kvinna? utropade han.
Hon är inte övergiven, hon är med sin omtänksamma son, svarade Lena, stängde väskan. Taxin kommer snart. Tåget går om två timmar.
Du gör det inte! han ställde sig i vägen.
Lena gick intill honom, såg honom rakt i ögonen.
Jo, det gör jag. I tjugo år har jag tvättat dina skjortor, lagat din mat och stått ut med din mammas fasoner. Jag är trött på att vara bekväm. Jag vill vara mig själv. Flytta dig, annars går jag till advokat och då får vi dela både svärmor och lägenheten.
Johan flyttade på sig. Han var chockad. Mjuka, inställsamma Lena var som förbytt.
När dörren slog igen stod Johan ensam kvar i tystnaden. Nästa morgon dök Birgitta upp.
Birgitta klev in i lägenheten som en exil-drottning, med tragiskt minspel och tre stora väskor, mest fyllda med hemmakokta syltburkar, gamla filtar och prydnadssaker.
Var är Lena? pep hon, placerad på sonens bädd. Kan du puffa till kudden, det drar kallt här.
Lena är på tjänsteresa, muttrade Johan och staplade in väskorna. Blev inkallad akut.
Svärmor spärrade upp ögonen, la handen mot hjärtat.
Men vem ska ta hand om mig? Jag är så svag, jag måste ha buljong var tredje timme! Har mitt schema! Johan, hur kan hon svika en gammal kvinna såhär? Omtänkslös tös!
Jag tar hand om dig, mamma. Jag.
Då började helvetet.
Johan tog förstås inte ut semesterchefen vägrade deras projekt var redan försenat. Flexjobb hemifrån visade sig hopplöst.
Kl 7.00 bankade Birgitta i väggen med käppen (som hon annars aldrig använder).
Lillen, mäta trycket! Jag tror jag dör…
Johan, sömndrucken med röda ögon, rusade med blodtrycksmätaren. Alltid 130/80 ut i rymden bara! Men mamma suckade, krävde droppar, te med citron (två skedar socker, utan att röra!) och värmedyna.
Frukostgröt blev katastrof enda han kan laga är köttbullar och snabbmakaroner. Gröten brändes.
Vill du förgifta mig? kraxade mamma och petade i den svarta gröthögen. Lena har lärt dig det här för att bli av med mig!
På dagen for han till jobbet. Lämnade en termos te, dubbel smörgås. Telefonen ringde var 20:e minut.
Johan, fjärrkontrollen är borta!
Johan, fönstret drar, hur stänger man?
Johan, tog jag röda eller blå tabletten? Eller båda? Kom hem!
På kvällen möttes han av ett bombnedslag. Mamma hade, trots viloläge, inventerat alla skåp.
Här är damm som i Sahara! tjoade hon. Jag försökte torka, men blev dålig. Lena är slarvig, och ni har ingen plastburk till er pasta ni får skadeinsekter!
Johan gnisslade tänder, handlade färdigmat, stod ut, diskade, lyssnade på eviga jämmer om dålig fru och stackars son.
Efter en vecka var han ett vrak. Ögonen rödsprängda, fått varning av chefen om slarv. Mamma klagade oavbrutet, krävde allt.
Kan du titta på tv, mamma? Jag måste jobba, bad han.
Är jobbet viktigare än din mamma?! snyftade Birgitta. Dör jag inatt så får du skylla dig själv!
En kväll, när han kom hem tidigt, öppnades en dörr på glänt. Birgitta, nyss bedrövlig på telefonen för sina svåra smärtor, stod glatt och putsade taklampan på en pall. Så fort hon hörde nyckeln hoppade hon raskt ner, hivade sig till sängen under filten.
Oj, är du redan hemma? stönade hon svagt. Jag ligger kan du hämta vatten?
Johan stod och såg på henne. Något inom honom slets loss.
Mamma, sa han lugnt. Jag såg dig.
Va? ögonen flackade.
Hur du stod på pallen. Du är frisk. Allt är ett spel.
Hur vågar du! skrek hon, genast pigg. Jag städade! För din skull!
Jag har sovit fyra timmar per natt. Snart av med jobbet. Lena flydde på grund av dina fasoner. Och du manipulerar oss bara.
Lena är en orm! gormade Birgitta. En bra kvinna hade suttit här nu och passat upp på mig!
Hon är en bra fru, mamma. Jag däremot har varit en dålig make som lastat över ansvar på henne. Eller på någon överhuvudtaget för inget av det här är på riktigt.
På kvällen ringde han Lena, första gången på en vecka.
Hej? hon lät lugn, det surrade kontor i bakgrunden.
Hej Lena. Allt… okej?
Och mamma? Blivit värre?
Nej. Allt är riktigt bra. För bra. Lena, jag är verkligen dum.
Det vet jag, skrattade hon vänligt. Vad har hänt?
Jag orkar inte mer. Hon är frisk. Hon suger energi. Jag såg henne klänga på en pall och feja lamporna.
Lena skrattade.
Det misstänkte jag, Johan. Blodtryckskris leder sällan till akrobatik.
När kommer du hem?
Om en månad. Kontrakt jag kan inte avbryta.
En månad… stönade Johan. Jag går under.
Du klarar det. Det här är nyttigt. Förstår du nu vad hemarbete och omsorg om äldre är? Bara att vänja sig.
Förlåt Lena. Jag var orättvis mot dig och dina planer. Ditt jobb är viktigt. Du är viktig.
Skönt att höra. Nu måste jag tillbaka till mötet. Ta hand om dig och hälsa till mamma.
Johan la på. En månad kvar. Men nu visste han vad som gällde.
Han gick in till mamman som låg vänd mot väggen.
Mamma, sa han bestämt. Imorgon åker vi till vårdcentralen. Bästa privata hjärtläkaren. Full koll. Säger läkaren att du behöver tillsyn, anlitar jag proffshjälp. Annars får du flytta hem. Kommunen kan handla åt dig.
Ska du slösa pengar? Jag klarar mig!
Nej mamma, du är ju sjuk. Då krävs proffs. Annars får du bo hemma och ta hjälp av hemtjänsten.
Du kastar ut din mor!?
Jag släpper dig fri i din miljö. Bättre för oss båda.
Tre veckor gick i segdragen kraftmätning. Vården hittade förstås inget allvarligt, bara normalt ålderskrämpor. Birgitta försökte simulera fler anfall, men Johan ringde ambulansen var gång till slut började de skälla på henne för onödiga utryckningar. Efter ett tag packade hon själv sina väskor.
Kör mig hem, sa hon. Här är så ensamt. Och du har blivit känslokall! Lena har förstört dig!
Johan körde henne, fyllde kylskåpet, lovade att hälsa på till helgen.
Men vårt hem är vårt, mamma. Det måste vara så.
När Lena kom hem möttes hon av nystädat tyst hem. Johan stod på stationen med en gigantisk bukett rosor. Han hade gått ner i vikt, men ögonen såg annorlunda ut: respekt och eftertanke.
Hemma, över den första middagen Johan lagat själv (ugnsbakad lax, fullt ätbar), blev det samtal.
Jag har saknat dig, erkände han. Inte bara huset, utan dig.
Jag har också saknat dig, log Lena. Projektet gick jättebra, jag fick bonus. Och chefsjobb över hela regionen kommer bli många resor.
Johan såg först stel ut, men nickade sen.
Du är fantastisk, Lena. Jag är stolt.
Och din mamma?
Hon ringer. Klagar på grannar, regeringen, värden. Men ryggen är bättre och blodtrycket lugnt. Jag anlitade tant Eva i samma port, hon kollar in ibland mot lite ersättning. Billigare och betydligt lugnare.
Lena tog Johans hand.
Bra att det blev så här. Ibland måste man nå sin gräns innan man förstår det enkla.
Ja, sa han. Som att en fru inte är personal, utan partner.
Sen dess gäller nya regler i vårt hem. Lena vågar nu säga nej, och jag har insett att hemmets ansvar och omsorgen om gamla släktingar inte bara är kvinnosaker. Birgitta har inte ändrats, men hennes manipulationer arbetar tandlöst mot vårt gemensamma försvar.
Och när svärmor nästa gång ringer ojar sig: Jag dör, ni måste komma NU, då säger jag lugnt:
Mamma, jag ringer ambulans. Tar de in dig, kommer jag och hälsar på. Annars: ta en Valerina och vila.
Och konstigt nog döden uteblev.
Den här tiden lärde Lena och mig det viktigaste: du måste värna om dina egna gränser, även mot de närmaste. Annars lever du bara någon annans livsmanus. Och ibland måste du åka långt bort (eller till Örebro), om det är vad som krävs. Det är värt det.
