När jag vände tillbaka var dörren öppen. Min första tanke var att någon hade tagit sig in i huset. “De trodde säkert att jag gömmer pengar eller smycken här”, tänkte jag medan björkar svajade utanför fönstren.
Jag heter Siv Ingeborg och är sextiotvå år gammal. Sedan fem år lever jag ensam. Min man har gått bort och de vuxna barnen har egna familjer, långt inne i Stockholm eller ännu längre bort. Så länge snön inte fallit bor jag i mitt lilla röda hus utanför Uppsala, men när kylan sluter in staden flyttar jag in till min tvåa på söder. Men genast när våren viskar genom gräset flyttar jag tillbaka till min stuga igen, bland syrener och smultron.
Att leva lantliv passar mig bra. Jag andas frisk luft och känner hur blodet rör sig lättare, planterar och skördar äpplen från de gamla träden. Det finns en slyig liten skog en bit bort, där blåbär lyser om sommaren och kantareller gömmer sig under mossan.
Just den här gången hade jag fått åka iväg till min syster i Malmö en hel vecka på ärenden. När jag kom tillbaka och såg dörren stå på glänt, kom oron och något dunkelt svävade i luften. Men inget var trasigt eller stökigt, inte ett spår av inbrott. Allt var på sin plats. Det enda som skavde i minnet var en ensam tallrik på köksbordet. Jag lämnar aldrig disk framme, särskilt inte när jag vet att jag blir borta länge.
En märklig känsla drev mig runt huset. Någon hade bott här, det var jag säker på nu, och det stack till av ilska inombords. I rummet såg jag, drömlikt och oförklarligt, en liten pojke som sov djupt i min blommiga soffa.
Allt föll på plats som när dimman lättar på sjön om våren.
Pojken vaknade långsamt, kisade mot ljuset med sömniga ögon och sa med tunn röst:
Förlåt att jag bara gick in.
Han verkade snäll och blyg. Sympatin sög tag i mig, och det märktes att han hade god uppfostran.
Hur länge har du bott här? frågade jag.
Två dagar, svarade han och tittade ner.
Är du hungrig? Vad har du ätit?
Jag hade bullar med mig finns väl någon kvar, om du vill ha?
Han räckte försiktigt fram en skrynklig påse där det låg de sista sega bitarna av kanelbullar från ett bageri någonstans i staden.
Vad heter du?
Tage, sade han försiktigt.
Och jag heter Siv Ingeborg! Varför är du ensam här? Har du gått vilse? Var är dina föräldrar?
Mamma har alltid mycket att göra. Kommer hem ibland, men oftast är hon arg. Hon ropade ofta att jag är till besvär, sade att hennes liv varit bättre utan mig. För två dagar sedan skrek hon igen, då orkade jag inte mer. Jag gick.
Hon letar kanske efter dig nu?
Tror inte det. Jag har försvunnit förut, ibland flera dagar, men hon märkte nog inte ens. Kanske hon trivs bättre när jag är borta. När jag väl kom hem, såg jag aldrig att hon blev glad.
Det visade sig på något virrigt, drömlikt sätt att han bodde med en mamma som mest jagade män och knappt brydde sig om sin son. Emellanåt sov hon hos bekanta i staden, och då fick pojken klara sig själv.
Jag ville hjälpa Tage men visste inte hur. Med pension och dålig rygg är myndigheterna sällan på min sida. Jag fick honom att äta ordentlig middag, och han fick stanna natten. Det kändes tryggare än världen utanför.
Natten var lång och sömnlös. Jag såg konstiga mönster i tapeten, ugglan hoade vid grinden och gräset viskade att något måste göras. På morgonen mindes jag plötsligt min gamla vän Majvor, som jobbar på socialtjänsten på kommunen. Förvirrad men hoppfull ringde jag henne och fick rådet att vänta lite.
Så gick tre vecka i drömlika färger. Sedan fick jag ta hand om Tage. Allt ordnades på något magiskt sätt hans mamma skrev under pappren utan protester. Hon ville ändå inte längre vara mamma.
Nu lever vi två tillsammans i mitt lilla hus vid skogsbrynet. Tage berättar för alla att jag är hans mormor och ibland känns det faktiskt så. Jag har fått ett barnbarn av ödet.
Tage är både klipsk och nyfiken. I höstas började han i förskoleklass i byskolan. Läraren viskar till mig att han redan kan läsa och räkna som ett troll. Och jag är så glad att drömmen och livet har vävt honom till mitt hjärta.
