Katten snubblade av en slump över en mobiltelefon
En katt smög fram mellan snöslaskiga gångbanor i centrala Uppsala. Plötsligt låg där ett underligt föremål det luktade människa och pulserade av en märklig värme. Katten rullade ihop sig kring mobilen, drog in doften och lade sig bekvämt ovanpå. Plötsligt med en lätt rörelse från kattens tass vaknade displayen till liv.
Sigrid hann knappt glädjas över sin nya smartphone. En sprillans ny modell för nästan åtta tusen kronor, men den blev på tok för varm så fort den användes. Och nu hade hon dessutom tappat bort den någonstans på vägen hem från ICA.
Typiskt… Skärmen var stor, batteriet skulle vara extremt starkt just den detaljen blev också hennes fall. Nu fanns det inget att lämna tillbaka mobilen var spårlöst försvunnen.
Sigrid muttrade för sig själv, kallade sig för en riktig tok, tog fram sin gamla Nokia med knappsats, och slog sitt egna nummer. Tonerna gick fram, men inget svar.
Hon droppade några droppar valeriana i ett glas vatten, la sig ner på sängen och försökte minnas var hon gått under dagen. Kanske om hon gick hela vägen igen, som ett spår, skulle mobilen dyka upp där någonstans. Plötsligt kände hon vibrationer någon ringde. På displayen blinkade hennes eget nummer mot henne.
Hallå! Det är Sigrid.
Men det enda hon hörde var svaga andetag, ett tyst brus… och så plötsligt:
Mjau…
Sigrid kastade på luren. Någon drev gäck med henne, tänkte hon irriterat. Det värsta var att hon inte ens lagt in någon skärmlås nu satt det någon där ute och lekte med hennes telefon. Ilskan hann knappt lägga sig innan telefonen ringde igen.
Samma andetag, samma prassel och återigen mjauande ljud som svar på hennes röst.
Sluta ring! vrålade hon och slog av samtalet.
Men samtalen fortsatte, trots hennes protester. Till slut tänkte Sigrid att det ändå inte kunde bli värre än så här. Hon drog på sig vinterjackan och gav sig ut på Uppsalas gator igen. Det kändes som att ljudet av mobilen kom utifrån kanske skojarn stod just där mobilen blivit tappad. Det var bara att följa sitt spår.
Hon gick, ringde sitt nummer gång på gång. Så, utan att hon riktigt väntade det, hörde hon den bekanta ringsignalen under ett fruset lindträd nära Fyrisån. Sigrid gick mot ljudet, redan full av ord till tjuven som vågat roa sig med hennes olycka.
Samtidigt låg katten hoprullad kring den varma mobilen, alltjämt fascinerad av hur den blinkade och surrade under tassarna. Den nosade igen telefonen småpratade envist. Katten var artig och svarade.
Mobilen blev tyst. Katten klappade till den med tassen genast började den prata igen. Ju mer den rörde mobilen, desto varmare blev den som en liten elektrisk värmedyna i vintermörkret. Katten prövade ännu en gång.
Då började mobilen plötsligt spela en melodi. Överraskad slog katten till ordentligt. Signalen fortsatte spela, och katten kämpade alltmer desperat under trädet.
Sigrids irritation försvann när hon såg den verklige skyldige. Där satt en rödrandig, sliten men stolt katt som ivrigt slog med tassen mot hennes mobil, förtvivlat försökte tysta den. När katten såg Sigrid…
Den rusade till henne, jamade högt och välkomnande som om de alltid känt varandra. Den spann vilt, strök sig mot hennes händer och Sigrid blev alldeles tagen av detta oväntade ögonblick av värme i vinterkylan.
Katten strök kinden mjukt mot hennes, nästan som i en kyss. Sigrid lyfte upp honom, och kände hur kall han var klart han dragits mot den varma mobilen.
Med mobilen i jackfickan och katten i famnen gick Sigrid långsamt hemåt genom Uppsalanatten, fylld av en överraskande ömhet. Hur kunde hon lämna denna vänliga varelse kvar därute? Efter denna kattkärlek var det otänkbart.
Katten var salig, snurrade i hennes armar, strök sig mot hennes mun och haka även om Sigrid försökte undvika de mest blöta pussarna men innerst inne älskade hon det. Han var ju bara en gatukatt, men så oändligt kelig.
Den enkla sanningen bakom hans kramiga humör var dock… Att katten var alldeles snurrig efter den valeriana som Sigrid nyss hällt upp åt sig själv för att lugna nerverna.
