I flera år har min mamma och jag haft en relation kantad av frost och småaktigheter men jag hade aldrig trott att det skulle gå så här långt. Jag har två barn, en dotter på 9 som heter Tyra och en son på 6 som heter Olle. Jag lever själv med barnen sen separationen, och även om jag alltid varit ansvarsfull, jobbat hårt och slitit för att barnen ska må bra, har mamma alltid varit på mig: Du har ju ingen koll, du kan inte vara en riktig mamma!
Varje gång hon hälsade på var det samma visa. Hon gick på inspektion: öppnade kylskåpet, synade hyllor i jakt på damm, gnällde högljutt om kläder som inte låg vikt i perfekta högar, eller hur barnen inte var tillräckligt tysta när hon var där. Tystnad är tydligen det högsta tecknet på välfostran.
Förra veckan bestämde hon att komma och hjälpa till eftersom Olle var förkyld. Två dagar, sa hon, bara två! Så en eftermiddag när hon masat sig ut till ICA för att handla mjölk, letade jag bland mina papper i tv-bänken efter ett kvitto. Då såg jag den: en svart, tjock anteckningsbok med röd markering. Först tänkte jag: Åh, min gamla hushållsbok, där jag skriver upp vad pengar som flugit ur plånboken. Men nej. Det var hennes handstil. Och på första sidan stod det, som ur någon svensk Beck-thriller:
Register för säkerhets skull, om det skulle bli aktuellt med åtgärder enligt lag.
Jag bläddrade. Sida efter sida exakta datum, med klagomål över mina tillkortakommanden som mamma. Exempel?
3 september: barnen åt uppvärmt ris.
18 oktober: Tyra gick och la sig 22:00 alldeles för sent för hennes ålder!
22 november: Kläder låg slängda i vardagsrummet otillbörlig oreda.
15 december: Såg henne trött inte acceptabelt vid barnuppfostran.
Allt jag gjorde, verkligen ALLT hemma, katalogiserade hon som om det vore förbrytelser värda att rapportera till Socialen. Och det som tog priset var de saker hon hittade på ur luften:
29 november: Lämnade barnet ensam i 40 minuter.
Vilket OBVIOUSLY aldrig har hänt.
Och det blev ännu mer absurt i en sektion kallad Reservplan hade hon skrivit upp namn på mostrar som kan vittna om att jag lever under stress fast ingen av dem någonsin sagt nåt sånt. Hon hade till och med printat gamla sms där jag bett henne att inte bara dyka upp utan förvarning för att jag hade fullt upp de sparade hon som bevis på att jag vägrar hjälp.
Och i en egen liten paragraf stod att om hon kunde bevisa att jag var tillräckligt stökig och ostrukturerad, så skulle hon söka tillfällig vårdnad om barnen för deras eget bästa.
När hon kom tillbaka från ICA stod jag med hjärtat i halsgropen och nerverna dallrande som en gelébakelse. Jag la tillbaka boken exakt där jag hittat den. Skulle jag säga något? Brista ut i tårar? Ta första bästa tåg till Norrland? Jag gjorde ingenting.
På kvällen kom det som ett litet, passivt-aggressivt skämt från henne:
Kanske barnen skulle må bättre hos någon som har lite bättre ordning
Och då förstod jag: boken var ingen tillfällighet. Det är en PLAN. Omtänksamt (eller ja, kanske mer stalker-aktigt) nedtecknad. Noggrant, kallt uttänkt.
Jag har inte berättat för henne att jag sett den. Jag vet ju vad som händer om jag gör det hon nekar, vänder allt emot mig, börjar spela martyrkortet och så blir allting bara värre.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Jag är livrädd.
Och så ledsen, rakt in i själen, att det värker som svensk februariregn.









