– Nadja, jag är hemma, ta emot mig! – Leif?! Men varför är du hemma så tidigt? Du skulle ju inte komma tillbaka på tre dagar… Kvinnan, omkring trettio år, kom ut i hallen, snabbt svepande in sig i en sidenmorgonrock och såg förvirrat på mannen som stod i dörren. – Ville överraska dig, Nadja. Ser ut som det lyckades! Eller blev du inte glad? – Den långe, bredaxlade mannen log med hela ansiktet, nöjd med effekten. – Jo, jag är jätteglad! Gå in i köket direkt, jag värmer maten. Nöjd med sig själv nickade Leif till sin fru och gick mot köket. Där väntade ett dignande bord – jordgubbar, choklad, middag nyss ur ugnen… Precis som om det var för honom. – Du är otrolig, Nadja! Hur visste du att jag skulle komma? Du måste vara synsk! Han la upp en stor portion, staplade berget på tallriken och högg in. Nadja syntes inte till, men han lät henne vara – hon försökte väl ta på sig en fin klänning till sin älskade man. – Leif, jag… vi… – Nadja, vilken fantastisk gryta! Och salladen, och pannkakorna – rena himmelriket… Andreas?! När Leif vände sig om såg han sin fru Nadja som höll armkrok med hans egen bror, Andreas. Hon tittade skamset ned i golvet, och Andreas, klädd i shorts och linne, gned trött ögonen som om han just hade vaknat. – Ja, Leif, det är jag. Hej, brorsan… – Tjena. Men nu får ni förklara vad som pågår här! Fast det kanske inte behövs… – Leif, jag… Jag har länge velat säga dig det här. Jag älskar din bror, Andreas, och vill bara vara med honom. Förlåt – klämde Nadja ur sig snabbt, utan att riktigt titta på sin blivande ex-man. Leif tappade tallriken i golvet. Porslinet och resterna av maten skramlade iväg över golvet. – Så ni… Ni har alltså just… – Ja. Precis nu. – Perfekt, Nadja! Och du, Andreas, är också ett kap! Så nu förstår jag varför du lagade så god middag… och vem den var till! Nadja vågade inte möta sin mans blick. Hon kände att hela hennes mod skulle rinna av henne så fort hon tittade på honom. – Och Ida? Vad gör vi med vår dotter? Vet hon? – Nej… Hon vet inget. – Och var är hon nu? – Hos grannen och tittar på tecknat. – Och ofta du skickar henne dit? – Sedan ett halvår tillbaka, ja… Leif hade inga fler frågor. Han var för trött efter resan för att bråka. Han var aldrig långsint av sig, lugn och jämn till läggningen. Men när någon gick över gränsen så var det bäst att akta sig. Fast det var ett undantag snarare än regel. Situationen med de två närmaste människorna förvånade Leif. Men han var förbluffad bara en kort stund. – Tio minuter. Sedan vill jag inte se dig här. Tiden börjar nu, – sade Leif och tog en klunk te, utan att ens se på sin bror. – Vad i hela friden kan Nadja se hos honom? Ser vi lika ut, till och med födelsemärkena sitter likadant… Han kan inte ens arbeta ordentligt, ingen hjärna… Hon kommer bara förlora på det här. Men det är hennes val! – tänkte Leif och tog en klunk te till. – Jag går ingenstans innan vi fått din välsignelse, – ställde sig Andreas plötsligt upp. – Och vad är det du väntar dig av mig egentligen? – På skilsmässa… Släpp Nadja, hon älskar dig inte! – Ja, jag ser mycket väl vem min fru älskar… – log Leif. – Skilsmässa vill ni ha? Det ordnar vi, men bara genom domstol! Får se hur mycket ni lägger på advokater. – Leif… – Nadja lade handen på hans handled. – Leif, snälla, ska vi inte göra det här smidigt? Du är en god människa, jag vet det… Leif skakade på huvudet. – Okej då. Men du är inte min bror längre, Andreas! – Vi… vi ville be dig om en sak till. – Nå? Vad mer? – Låt mig få lägenheten efter skilsmässan, Leif! – Nadja log sitt vackraste leende och smekte hans hand. – Ida är så fäst vid det här stället, och hon har många vänner i skolan… Om vi måste dela, har vi inte råd med nytt. Då måste vi tillbaka till landet… Leif lutade hakan i händerna och funderade. Nadja såg hans tvekan och lade in en extra växel: – Leif, du är mitt hjärta… Gör det för din dotter. Du tjänar ändå gott, du kommer fixa pengar! Gör det här för henne, snälla… – Lugna dig nu, Nadja, – avbröt Leif. – Jag har en bättre idé. – Vad då för idé? – Nadja blinkade hoppfullt. – Tänker du ge oss bilen också? Ida skulle bli överlycklig… – Ida bor med mig. – Va?! Är du galen? Du vet väl knappt hur man tar hand om barn! Du är alltid på jobbresor… Hon minns knappt vad du heter! – Det får vi se nu, – sa Leif och gick mot dörren. Några minuter senare kom Leif tillbaka med dottern i handen. Det var en tioårig flicka som just börjat fyran. Hon höll hårt sin pappas hand och log stort. – Varför tar du med henne? Tänker du dra in henne i vårt gräl också?! – frågade Nadja bistert. Men Leif svarade inte. Han satte sig på kökssoffan, lade dottern i knäet och började tala: – Ida, kan jag ställa några frågor till dig, gumman? – Så klart! – svarade flickan glatt, lycklig över pappas uppmärksamhet. – Men lova att svara helt ärligt! Jag ska prata med dig som en vuxen nu. – Som när du pratar med farbröderna på jobbet? – Precis så. Dottern nickade lyckligt, beredd på ett allvarligt samtal. – Säg mig, har mamma gjort dig illa? Slog hon dig någon gång den här veckan? Flickan blev generad och tittade neråt. Medan hon tittade bort pillade hon oroligt på klänningen. – Vad håller du på med? – skrek Nadja. – Nu får du ge dig! Låt henne vara! – Tyst nu, Nadja. Jag talar med min dotter, – svarade Leif vasst och smekte dotterns hår. – Var inte rädd, Ida. Du lovade ju svara ärligt? Flickan nickade. Tårarna kom i ögonen. Hon kastade sig om pappans hals och viskade tyst in i bröstet: – Ja, hon slog mig tre gånger! För att jag fick dåligt betyg, för att jag spillde mjölk, och för att jag skrek åt farbror Andreas. Hon kysste honom när du var på jobbresa. – Sjsh, gråt inte nu! – sa Leif och smekte hennes hår. – Jag är här nu, nu kan inte mamma göra dig illa. – Hon ljuger! – protesterade Nadja. – Jag rörde henne aldrig! – Så lägenhet och bil ville du ha för dotterns skull? – frågade Leif och log slugt. – Ida, kan jag fråga en sak till? – Okej… – Om du fick välja, vem vill du bo hos: mig eller mamma? Flickan blev tyst. Hon tittade först på pappa, sedan på mamma. Nadja försökte locka henne, sträckte ut händerna. – Men lovar du att du inte reser bort så mycket? – Jag lovar! – sa Leif utan tvekan. – Då vill jag bo med dig, pappa. – Din lilla slyna! – skrek Nadja och höjde handen, men Leif tog Ida tätt intill sig och skyddade henne med kroppen. Andreas, som stått bakom hela tiden, gjorde inget. – Så Nadja, nu är det klart. Du får inte se henne mer, – sade Leif lugnt och gick till barnrummet med Ida. Några minuter senare hjälpte han henne packa väskorna. Tur det mesta redan låg i hans egen resväska. Leif och dottern åkte till ett hotell i andra änden stan, som han brukade boka genom jobbet. …Efter några månader blev det rättegång. Eftersom Nadja och Andreas saknade både fast inkomst och bostad, beslutade domaren att Ida skulle få stanna hos pappan. Flickan själv ville bara bo med sin pappa. Leif delade lägenheten enligt plan, sålde sin del och flyttade till nytt boende med dottern. Mamman fick träffa henne på helgerna men boendet förblev hos pappan. Leif anpassade hela sitt liv – inga långa jobbresor längre. Och Ida började le mer. Det var värt mer än alla pengar i världen… Skriv gärna i kommentarsfältet vad du tycker om detta! Gilla gärna inlägget.