Jag var tjugofem år gammal, och det hade gått två månader sedan jag flyttade in hos min mormor. Min moster hennes enda kvarlevande dotter hade nyligen gått bort, alldeles hastigt, för bara två månader sedan. Fram till dess hade mormor och hon delat sitt hem, sina dagar och tystnader. Jag brukade besöka dem ofta, men var och en av oss hade ändå sitt eget liv. Allting förändrades den dag mormor blev ensam kvar.
Sorg var ingen främling för mig. Min mamma dog när jag var nitton, och sedan dess har jag lärt mig leva med frånvaron som något vardagligt. Min pappa har jag aldrig känt; det fanns ingen särskild historia, inget oupptäckt hemlighet han var bara inte där. När så även moster gick bort blev det plötsligt väldigt tydligt för mig: nu var det bara jag och mormor kvar.
De första dagarna efter begravningen var märkliga och sköra. Mormor grät inte hela tiden, men sorgen syntes i de små detaljerna hon rörde sig långsammare, glömde släcka lampor, satt tyst och lät blicken vila någonstans långt bort. Jag sa till mig själv att jag skulle stanna “några dagar”. De dagarna blev veckor. En dag hade jag hängt in mina kläder i garderoben och insåg att jag faktiskt inte skulle åka hem. Jag hade redan blivit kvar.
Och så började folks åsikter komma, som de alltid gör. Vissa menade att jag gjorde rätt hur skulle man kunna lämna en äldre kvinna som just förlorat sitt barn, ensam? Andra tyckte att jag slösade bort min ungdom, att man som tjugofemåring borde resa, gå ut, hitta en pojkvän, “leva livet”. De frågade om inte allt kändes tungt, om jag inte kände mig fastlåst, om jag inte var rädd för att bli ensam i framtiden.
Men för mig såg det inte alls ut så. Jag jobbar, sparar pengar, håller ordning hemma, följer mormor till läkare, vi lagar mat tillsammans, och om kvällarna tittar vi på teve. Jag känner inte att jag offrar något. Jag känner att jag väljer. Just nu har jag ingen partner, jag funderar inte på barn, eller på att flytta utomlands. Jag tänker på trygghet, närvaro, på att inte upprepa den där gamla historien av övergivenhet som jag känner så väl.
Mormor är det enda jag har kvar av min närmaste familj. Ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Och jag vill inte att hon ska känna sig som en börda eller utanför, inte behöva äta ensam varje dag eller somna med tanken att ingen finns där. Jag vill vara med henne, ge henne trygghet och sällskap.
Kanske tar livet en annan vändning för mig så småningom. Kanske reser jag, kanske blir jag kär, kanske flyttar jag. Men just nu är det här min plats. Inte av plikt. Inte av skuld. Utan för att jag älskar min mormor, och för att jag också mår bra med henne.
Vad skulle ni ha gjort?
