Dagen innan nyår gick jag och mamma in i Barnparadiset på Drottninggatan, mitt i centrala Stockholm. Vi hade egentligen bara tänkt köpa lite småplock till julgranen kanske någon extra girlang eller glitter men inne i butiken föll min blick på en klänning som fångade mitt hjärta direkt. Den var röd och stickad, med klara blå kanter längst ner och vid ärmsluten. Jag kunde knappt slita ögonen från den.
Jag vägrade gå därifrån innan jag fick prova klänningen. Mamma, som först suckade åt mitt tjat, gav till slut med sig. När jag fått på mig klänningen satt den så perfekt att det kändes som om den var sydd bara för mig. I mitt huvud virvlade tankarna kring hur Elsa, min hemliga kärlek från parallellklassen, kanske skulle uppmärksamma mig på klassens julfest om jag bar den där klänningen.
Jag stod sedan framför spegeln, nära till tårar, och ville absolut inte ta av mig klänningen igen. Mamma såg hur viktigt det var för mig och sa till slut: Jag får lön snart, vi tar den. Min lycka var total, och hemvägen kändes magisk trots den isiga vinden utanför.
Vi pyntade lägenheten i Årsta tillsammans, klädde granen så fint vi kunde. I kylskåpet låg knappt annat än lite is och en liten bit smör kvar. Vi väntade otåligt på mammas lön, men som de flesta svenskar på 80-talet jobbade hon även den 31 december, även om arbetsdagen var kortare.
När mamma kom hem var det sent och jag såg direkt på henne att allt inte stod rätt till. Löneutbetalningen hade blivit försenad. Hon hade rödgråtna ögon och rösten skälvde av besvikelse och kanske skam över att hon inte kunde duka upp något festbord åt oss. Men om jag ska vara ärlig minns jag att det inte gjorde mig det minsta ledsen. Stämningen var ändå festlig, och med tvåan och ettan på TV visades de gamla nyårsklassikerna mycket ändå när det bara fanns två kanaler.
Mamma kokade potatis, la på en klick smör och rev en morot över och strödde ut socker. Mer fanns inte hemma. Vi satte oss vid köksbordet och mamma började tårarna rinna igen. Jag försökte trösta henne, men plötsligt grät jag lika mycket själv, inte för maten utan för att det gjorde så ont att se min mamma ledsen.
Efteråt kröp vi upp i soffan under en filt, tätt intill varandra och kollade på nyårskonserten på TV. När klockan slog tolv hördes folk ute i trapphuset; grannarna skålade i mousserande vin, sjöng och ropade Gott Nytt År. Vi öppnade inte dörren, men då ringde det envist på. Mamma gick och öppnade och där stod vår granne Edit, den där gamla tanten som alltid klagade på mig att jag inte tvättat trappan eller att jag sprang för högljutt på gården.
Edit var tydligt på lyset när hon steg in, och utan ett ord inspekterade hon vårt bord med bara potatisen i mitten, sedan gick hon sin väg. En stund senare bankade det på dörren så att hela lägenheten skakade. Mamma gick och öppnade igen, och så rullade Edit in med kassar fyllda med burkar, skålar, tallrikar och till och med en flaska svenskt bubbel under armen. Stå inte där som en stock utan hjälp till istället! åt hon på mamma och så plockade hon fram sill, korv, inlagda gurkor, halva en kokt kyckling, godis och ett par clementiner.
Mamma grät igen. Men den här gången var det nåt annat i hennes tårar. Edit snäste något om att mamma var en riktig dumbom och torkade resolut hennes näsa med sitt breda ylleärmslut innan hon försvann ut i natten.
Efter nyår återgick Edit snabbt till att hålla ordning på oss alla i huset och på gården, som alltid. Ingen nämnde någonsin den där kvällen igen. Men år senare, när Edit gick bort och hela trappuppgången samlades till begravning, insåg vi att hon på sitt sätt hjälpt oss alla vid något tillfälle.
Som vuxen har jag förstått något viktigt den där nyårsnatten i Årsta: ibland finns den största värmen och vänskapen gömd bakom de mest oväntade fasader. Och rikedom mäts inte i kronor, utan i handlingar och omtanke.
