Leif vägrar envist tro att Irmelin är hans dotter. Vera, hans fru, jobbar i matbutiken. Det skvallras om att hon ofta stänger in sig i lagret med andra män. Därför är Leif övertygad om att lilla Irmelin inte är hans. Han tycker aldrig riktigt om henne. Det är bara morfar som hjälper sitt barnbarn och till slut lämnar sitt hus i arv till henne.
Irmelins hjärta bultar bara för morfar
Som liten är Irmelin ofta sjuk. Hon är verkligen spenslig, liten och nätt. “Varken i min eller din släkt har vi någon som är så liten”, säger Leif. “Det här barnet går knappt att se över tröskeln.” Med tiden smittas även Vera av Leifs likgiltighet för dottern.
Den enda som på riktigt älskar Irmelin är morfar Mattias. Hans hus ligger allra längst ut på byn, vid skogsbrynet. Mattias har arbetat hela livet som skogvaktare. Även efter pensionen går han nästan dagligen ut i skogen. Plockar bär, samlar medicinalväxter, och på vintern matar han skogens djur. Mattias anses lite underlig, till och med lite respektingivande. Vad han än säger verkar ofta slå in. Ändå söker folk hans råd och kurer när de är sjuka.
Sin fru har Mattias förlorat för många år sedan. Skogen och barnbarnet Irmelin är hans tröst. När flickan börjar skolan är hon oftare hos morfar än hemma. Mattias berättar om växter och deras krafter. Irmelin plockar snabbt upp kunskaperna, hon är lättlärd. Om någon undrar vad hon vill bli, svarar hon: “Jag ska hjälpa människor att bli friska.” Men mamman säger att hon inte har råd att ge dottern någon utbildning. Morfar Mattias försöker trösta: han har nog med pengar, och om det kniper kan de nog sälja korna.
Ett arv av hus och lycka
Vera är sällan och hälsar på sin pappa, men plötsligt står hon i dörren en dag. Hon ber om pengar, hennes son har spelat bort allt han äger i Göteborg. Han har blivit skadad och kräver pengar, annars är det illa.
“Så det är först nu, när det krisar, du stiger över min tröskel?”, frågar Mattias strängt. “Du har inte synts till här på åratal!” Han säger nej till att hjälpa till: “Jag tänker inte betala Andrés skulder. Jag måste ge mitt barnbarn en utbildning.”
Vera blir rasande: “Jag vill aldrig mer se er ni är döda för mig!” skriker hon och stormar ut. När Irmelin börjar sjuksköterskeskolan får hon inte ett öre av sina föräldrar. Det är enbart Mattias som hjälper till. Den sparade studiebidraget hjälper också Irmelin pluggar flitigt och får bra betyg.
Mot slutet av utbildningen blir Mattias sjuk. Han känner att slutet är nära och berättar då för sitt barnbarn att huset ärvs av henne. Han uppmanar Irmelin att söka jobb i stan men inte glömma huset, för så länge någon håller huset levande mår det bra. “Tänd alltid i spisen på vintern”, säger Mattias. “Du ska inte vara rädd för att sova här själv din lycka finns här. Du ska bli lycklig, min lilla”, förutspår han. Det är som om han vet något ingen annan vet.
Mattias ord slår in
Mattias går bort på hösten. Irmelin börjar arbeta som sjuksköterska på regionsjukhuset. På helgerna åker hon till morfars hus, eldar i spisen under kalla dagar Mattias har förberett ved så det räcker länge. Prognosen varslar om ruskväder, men Irmelin har två lediga dagar och orkar inte sitta kvar i sitt lilla hyresrum hos sin väns gamla släktingar.
Hon anländer till byn en kväll. På natten blåser stormen upp till snöyra. På morgonen har vinden mojnat något, men snön fortsätter falla, och vägen är igensnöad. Det knackar på dörren och Irmelin blir överraskad. Framför trappan står en främmande ung man. “Hej! Skulle du kunna låna mig en spade? Bilen har fastnat mitt emot ditt hus.” “Det står en spade vid trappan, ta den gärna. Behöver du hjälp?” svarar Irmelin. Men den långe mannen ler snett: “Nej tack, det vore värre om du själv försvann i snön.”
Han är duktig på att skotta, startar bilen, men fastnar igen några meter därifrån. Återigen tar han spaden. Irmelin bjuder in honom på te. Stormen kanske driver bort snart, för det här är ingen avkrok utan en väg där det går mycket trafik.
Efter en stunds tvekan nickar främlingen och följer med in i huset. “Är du inte rädd att bo ensam vid skogen?” frågar han henne. Hon förklarar att hon bara är här på helgerna hon jobbar i stan. Nu oroar hon sig för att bussen kanske inte kommer. Den unge mannen, som presenterar sig som Stefan, säger att han ändå också måste åka till samhället. Han bor där. Irmelin nappar på erbjudandet om skjuts.
En dag när hon promenerar hem efter jobbet ser hon plötsligt Stefan. “Jag har knappast fått nog av ditt örtte”, säger han med ett skratt. “Jag ville bara se dig igen eller kanske hoppas på mer te?”
De väljer bort bröllopet. Irmelin vill inte. Stefan insisterar först, men ger sedan upp. Istället spirar en ärlig kärlek. Irmelin förstår nu att det där med att bära sin kvinna på händer inte bara är vackra ord i en bok. När deras första son föds häpnar personalen över att en sådan nätt kvinna får en så stor och frisk pojke! På frågan om barnets namn svarar Irmelin: “Han ska heta Mattias, efter någon riktigt fin människa.”
