Nä, jag var aldrig kär i min man, om du undrar.
Aldrig? Men hur länge var ni gifta då?
Ja du, räkna själv… Vi gifte oss 1971.
Men hur funkar det, att leva så länge ihop utan att älska?
Två kvinnor satt på en bänk vid Skogskyrkogården, mitt bland lövhögar och tända ljus. De hade råkat mötas, när de båda fixade och donade på var sin grav.
Mannen där? frågade kvinnan i grå basker och nickade mot bilden på gravstenen.
Precis. Det är min Erik. Ett år har det gått nu… Jag vänjer mig aldrig, saknar honom så mycket. Jag var vansinnigt förälskad, svarade den andra och knöt sitt svarta sjal stramare.
De satt tysta en stund innan samtalet tog fart igen.
Men vet du, suckade baskerkvinnan, jag älskade aldrig min Evert.
Den andra höjde ögonbrynet.
Men ändå levde ni ihop så många år?
Jodå, vi gifte oss -70-talet, förstår du. Nej, inte av kärlek. Det var ren trots. Jag var förtjust i en kille, men han dök upp med min bästa väninna istället. Så jag tänkte: Då gifter väl jag mig först, bara för att! Och där stod Evert världens tystaste typ. Han var som ett plåster, alltid bakom mig…
Och… ja?
Jag var nära att dra därifrån redan på bröllopet. Bygden festa som om vi fått Nobel, och jag låg och storlipade: Så var det slut på ungdomen då. Titta på honom liten, redan flint, öronen stod rakt ut. Kostymen satt som en presenning på en Volvo. Han flinade nöjt, och jag tänkte: Stackars satar varför är det så här?
Och sen?
Tja, vi bodde hos hans föräldrar. Som han snälla, de tog hand om mig som om jag var kronprinsessan. Jag var rätt rejäl själv, mörkt hår, lång fläta, klänningen sprack i sömmarna av attityd. Alla visste att vi inte var ett par direkt…
Ställde jag mig upp på morgonen, var stövlarna redan putsade svärmor, klart. Och där gick jag, tog för mig och gapade på svärmor. Allt för att jag tyckte synd om mig själv. Kär var jag ju inte. Det gick sådär, kan du tro, vem gillar en sån svärdotter?
Så säger Evert: Vi drar till Norrland, tjänar pengar, blir fria! Och jag? Allt var bättre än att sitta där. Jag hade mest drag under galoscherna redan.
Just då ville alla till Malmbanan folk var manade från alla håll. Evert kämpade oss med, och så hamnade vi först i Sundsvall, sen vidare mot Kiruna.
Nå, på tåget till norr lasta de alla kvinnor i ett vagn, männen i en annan. Evert blev utan mat min matkasse var ju hos mig, och vagndörrarna förseglade.
Jag festade loss, delade bullar och småkakor Evert fixar säkert något, tänkte jag. Jag delade till och med ut hans mammas sockerkaka till tjejerna.
Och Evert rusar till mig på perrongen och frågar om det finns något kvar. Oops. Pinsamt. Men han bara log och sa: Det är ingen fara vi har massor på vårt håll. Och så lunkade han tillbaka.
Jag visste att han ljög, stackarn han var ingen som bjussade runt. Han ville bara att jag skulle må bra… och så glömde jag honom direkt igen.
Vi flyttade in i en jättelik barack. Trettiofem kvinnor sov i samma rum, männen någon annanstans. Det är tillfälligt, sa de snart får ni eget. Mig spelade det ingen roll. Så fort Evert närmade sig vände jag bort näsan blev sur, trött, fullt upp. Tjejerna blängde: Det där är ändå din man…
Han stod där ute i regnet i timmar, väntade på en glimt, och jag rörde inte en min.
Jag var fast besluten här blir det skilsmässa. Inga barn på två år tja, ingen kärlek heller. Men ibland sov jag i Everts barack mest av… medlidande.
Så dök Glenn upp, ny på jobbet. Lång, mörk, världens lock. Vi slet som hundar på bygget men det var fest hela tiden. Öl, apelsiner och falukorv som inte gick att få söderut. Klubbarna i baracken, band turnerade in.
Och Glenn fick ögonen på mig. Jag föll pladask. Kärlek! Tror jag.
Evert försökte prata vett men jag var förälskad.
Jag vill skiljas, sa jag.
Vi hade just fått en egen liten skrubb. Tunt som papper mellan väggarna, men ändå. Och där nekade jag honom in.
Men Evert gav sig aldrig. Jag gick med Glenn, och Evert följde efter som en olycksfågel. Men jag var såld. Kärleken, vet du!
Kvinnan med sjal lyssnade andäktigt.
Hur stod han ut?
Han TÅLDE det. Han älskade mig. Men sen drog Glenn iväg med Katja från kontoret. Och jag stod där, gravid (tror jag), och han skyllde rakt ut att jag jagat honom. Evert fick veta av vänliga själar. Och han, som tömt hela hjärtat på kärlek åt mig han sökte upp Glenn och gav honom en omgång bakom stationshuset. Jag visste inget förrän grannarna sa att Evert låg på akuten. Jag ilade dit och käftade med taxichauffören om att hur dum får man vara? Vad ska en liten lantis slåss mot en bjässe?
När jag kom fram grät jag. Där låg han, sönderslagen och blå, benet i paket.
Varför? Varför gav du dig på honom?
För dig, såklart.
Jag tyckte mest synd om mig själv. Gravid ville de ändå skicka hem mig från malmbanan; där gillade man inte barn. Vilket betydde hem till byn, förklara att det var Glenns unge, men kanske ändå Evert? För ja, jag visste inte riktigt.
Jag gick till sjukhuset, lämnade över bullar och fil, men det var plikt, inte kärlek.
En dag satt vi vid fönstret. Han i rutig pyjamas, såg ut som en trött farbror. Han sa:
Skilj dig inte, vi flyttar härifrån. Ditt barn är mitt barn. Ingen annans.
Jag tackade inte ens, sa bara:
Varför vill du det?
Jag älskar dig.
Jag gick därifrån utan att vända mig om. Men innerst inne fladdrade fjärilarna… inte hem till byn, skönt! Tillsammans är allt lättare.
Vi flyttade till Västerbotten. Evert var tystlåten, men ingenjörsexamen hade han, det blev genast till nytta. Blev lagbas, for kors och tvärs. Kom hem med presenter allt möjligt, men åt mest havregrynsgröt själv.
Min fru är med barn, berättade han stolt.
Han skröt, jag undvek blicken. Vi fick en egen tvårummare, jag blev kontorsassistent.
På BB såg jag direkt att det var Glenns krullunge svart som lakrits. Men Evert bara log och blinkade bort tårarna när han bar hem Johan.
Jobbigt barn också gallskrek från dag ett. Evert blev gråhårig. Men aldrig ett ont ord.
Sen födde jag Emma, Everts dotter. Efter hans mamma. Då först insåg jag att jag varit en pina för hans stackars familj.
Mig gjorde han inget. Ingen kärlek, ingen avsky. Bara… noll. Två små tätt inpå man hann knappt tänka, bara hoppas på lite hjälp. Och han tvättade, städade, lät mig sova när han kom hem från jobbet.
Skulle han skölja underkläder trodde hela kvarteret att karln snurrat. Men han stod på sig:
Det är väl bättre än att frugan åker på lunginflammation?
Jag snodde ändå tvättbaljan ifrån honom av ren frustration.
Och till slut hans milda kärlek blev direkt irriterande.
Johan, sonen, var tio när han blev stammis hos socialen. Där, bland tanter och poliser, lärde jag känna Leif, trygg, ogift, och duktig med ungen. Johan lystrade till honom, men inte till Evert, som var för vek. Jag tog i, Leif förbjöd mig använda bältet. Men vad göra när grabben snor chips från butiken?
Evert fick vidareutbildning. Vi hamnade i Umeå, kunde äntligen köpa en fin lägenhet. Men Evert blev skickad till Stockholm på kurs.
Säger du att jag stannar, gör jag det, vädjade han.
Jag sa bara: Åk.
Han for, närmast förkrossad. Och Leif från socialen kastade sig över mig direkt: Släpp den där mannen, du älskar ju ändå inte honom. Men jag…
Kvinnan tystnade och borstade av löv från bänkbordet.
Och du? Den andra kvinnan hade gått över till du nu, de var som bekanta.
Kvinnan med berättelsen såg bort. Vecket mellan ögonbrynen djupnade.
Jag grubblade länge Och mitt i allt skickade Evert ett brev. Har sparat det än. Ingen annan vet, men jag har det kvar. Han skrev att han förstått att han förstört mitt liv eftersom jag aldrig älskat honom. Att om jag skrev att han inte skulle komma tillbaka, så kom han aldrig mer hem. Men han lovade att skicka halva lönen, att barnen aldrig skulle stå utan. Inget argt brev bara varmt. Han hoppades att jag skulle få det bra.
Löven föll från björken och blåste omkring oss. En oväntat mild höstdag. Jag såg på den andra kvinnan, tårarna rann.
Men varför gråter du nu?
Åh Livet alltså. När man minns allt det är som att tårkanalen brister av sig själv. Fortsätt.
Ja Vet du, jag kunde inte sova de nätterna, orolig för Johan, osäker på mig själv. Slet på det där brevet. På fabriken fanns en erfaren tjej, Majvor hette hon. Hon sa: Du är tokig, Lisen! Såna män växer inte på träd.
Så en morgon… Jag vaknade och det var som att hjärtat fått vinterbad. Vad håller jag på med? Han har lagt ett helt liv på att gör mig glad, och jag…
Jag minns allt plötsligt. Hur han tafsat runt efter mig, hjälpt med allt möjligt. När jag en gång låg inlagd efter operation och tänkte det är kört, så satt han där. Knäpptyst, men plöjde vårdpersonalen för min skull, fixade privatsköterska och alla mediciner som fanns.
En gång fick vi fel paket från helikoptern; han släpade det i snöstorm till rätt by ingen kunde hejda honom. Kom hem blå om kinderna… sjuk i tio dagar, men folk skulle ju inte bli utan!
Det var då jag fattade att jag behövde ingen annan än honom.
Skriva till honom? Hur gör man det, efter att i evigheter visa noll intresse?
Men insåg att han trodde jag älskade Leif.
Hösten gick, så där vacker och krispig. Jag ordnade barnvakt och fixade jobbet och tog tåget till Stockholm.
Du milde, vad sakta det gick. Jag ville ju bara se honom, hans trygga blick, öronen, hans lilla runda mage… Allt med honom älskade jag plötsligt.
Jag spårade till rätt studenthem han var på lektioner men gav adress. Jag irrade runt på universitetet, letade honom i varje studentface.
Slutligen, där kom han ut proper i kort trenchcoat, keps, pärm under armen, såg så vuxen ut att jag knappt kände igen honom.
Hans kompisar fnissade: Det där måste vara kärlek, va? Gifta i trettio år och springer tvärs genom Stockholm för att mötas.
Vi kramades bara, länge, utan att kunna säga något.
Så ni levde lyckliga i alla tider, då?
Tja… så där. Den andra kvinnan pekade på graven Det är väl din Evert som ligger där?
Nä, det är vår Johan. Han gick bort tidigt. Fick lite trassel med livet… satt till och med inne en sväng. Det var ett slit för oss. Sen drack han för mycket så blev det…
Men din man, han lever?
Lever och lever, ja! Tack och lov. Han skjutsade hit mig, fixade här hos Johan, nu åkte han ärenden. Vi hjälper dottern mycket…
Där kom han, bred keps på sniskan, svart jacka, glad min. Hälsade vänligt.
Slut för idag, Evert? Trött? frågade hon och borstade grus från hans axel.
Han plockade ihop allt där på graven, men hon bar själv iväg det tunga tänkte på hans rygg, såklart.
Och så promenerade de, arm i arm, mellan rader av gravar och lysande lönnar. Precis innan de rundade hörnet vände hon och vinkade, och Evert gjorde samma.
Den kvarvarande kvinnan satte sig och såg på sin mans stiliga gravporträtt. Tänkte att lycka aldrig kommer av sig självt. Den stannar bara när vi tar in den i hjärtat.
Lyckan, enda verkliga är att älska, och att bli älskad tillbaka.
