…Dörrklockan ringde… In stormade svärmor i lägenheten utan att hälsa och knuffade undan sonen: “Nå, kära svärdotter, vad har du för hemligheter för din man?” – “Mamma?… Vad är det som har hänt, mamma?…” När Fredrik kom hem var det tyst i lägenheten. Hans fru, Siv, hade meddelat redan på morgonen att hon skulle bli sen på jobbet – ledningen skulle genomföra en plötslig revision. Han gick ut i köket, kikade i kylskåpet – ingen middag. Fredrik suckade, satte på vattenkokaren, gjorde några mackor och slog sig ner framför TV:n. Några minuter zappade han innan han hittade sportkanalen. Men han hann aldrig i lugn och ro äta eller njuta av boxningsmatchen. Dörrklockan ringde, och där stod Fredriks mamma, Anita. Hon svepte in i lägenheten som en virvelvind, utan att hälsa, och knuffade undan sonen. – Fredrik, lyssna noga på vad jag har fått höra! Det var Britt-Marie som berättade det för mig. – Vad är det som har hänt, mamma? – frågade Fredrik. – Jo, din fru Siv har ännu en lägenhet som hon hyr ut och stoppar pengarna i egen ficka! – Mamma, du kan väl inte lyssna på den där tokiga Britt-Marie. Hon samlar alla skvaller i hela stan, och du bara sitter där och gapar. – Jag vet att Britt-Marie kan överdriva ibland, men den här gången är det sant! För Britt-Maries grannes systerdotter hyr just nu Sivs tvåa. – Tjejen gifte sig nyligen, så de hyr av Siv och betalar femton tusen i månaden och tycker det är billigt. Förstått? Och det viktigaste: Siv har hyrt ut lägenheten i över två år, de är inte hennes första hyresgäster. – Det var som tusan, – mumlade Fredrik. – Varför har hon inte sagt något till mig? – Fråga henne när hon kommer hem från jobbet. Det är ju uppenbart: din fru sparar ihop pengar för att ha en utväg om något händer. Snart dumpar hon dig och drar, och tar allt hon kan, – sa Anita bestämt. Siv kom hem en och en halv timme senare. Hemma väntade mannen och svärmor. Anita hade bestämt sig för att inte gå – hon var nyfiken på hur svärdottern skulle förklara sig. Och för att ha något att göra hade hon lagat middag och matat sonen. När Siv kom in i rummet möttes hon av två par allvarliga, undrande ögon. Svärmor började: – Nå, berätta nu, kära svärdotter, vad har du för hemligheter för din man? – Inga, vad jag vet, – svarade Siv. – Inga? Och vad säger du om lägenheten på Sockerbruksgatan 43? – Och vad har min lägenhet med hemligheter för maken att göra? – undrade Siv. – Att du hyr ut lägenheten och smyger med pengarna! – förklarade Anita. – Är det sant, Siv? – började Fredrik, som hittills varit tyst. – Varifrån kommer den där lägenheten? Och varför har du aldrig sagt att du hyr ut den? Och vart tar pengarna vägen? – Lägenheten tillhörde min mammas moster, Rut. Så hon är väl min gammelmorbror eller så, jag har ingen koll på släktträdet. – Rut gick bort nästan tre år sen. Jag har sagt det till dig, Fredrik. Du sa att ”skönt, då slipper du springa åt den där tanten längre”. – Och när jag bad dig om hjälp med begravningen svarade du att du hade för mycket på jobbet. – Varför fick du lägenheten? – undrade svärmor. – Troligtvis för att ingen annan besökte henne, – svarade Siv. – Varför sa du inget till Fredrik om arvet? – fortsatte Anita. – Vad har Fredrik med mitt arv att göra? – Han är ju din man! – utbrast svärmor. – Och? – Spelar du dum? – skällde Anita. – Pengarna från uthyrningen borde gå till familjens ekonomi, men du slösar på dig själv! – Det gör jag, för det är min rätt! Arv är min enskilda egendom – och det jag får in från försäljning eller uthyrning också. Jag måste inte redovisa för någon, – sa Siv lugnt. – Men förra året lagade jag bilen för massor av pengar, två av mina bonusar gick åt! Och du hade alltså pengar, men vägrade hjälpa till? – protesterade maken. – Fredrik, det är din bil. Du åker i den – och när jag ber dig skjutsa säger du att du har fullt upp eller får ta en taxi. – Förra året skjutsade du mig tre gånger: en gång till ICA till nyår, en gång när du glömt nycklarna och inte ville vänta utanför, och en gång till akuten när jag stukade foten. Varför ska jag betala för att reparera en bil jag inte använder? – Hur mycket har du samlat ihop nu då? – undrade svärmor. – En miljon, kanske? – Något finns det väl men inte en miljon. Fredrik, minns du att du har två döttrar som pluggar? När hjälpte du dem ekonomiskt sist? – frågade Siv. – De jobbar ju själva, – svarade Fredrik. – De pluggar och jobbar extra! Men om de skulle försörja sig helt själva hinner de inte plugga. – Men varför berättade du aldrig om arvet? – undrade maken. – För att jag inte behövde en sån här rättegång för två och ett halvt år sen. Och för att… jag såg hur din mamma fick ut din lillebrors frus före-äktenskapliga lägenhet. – Hur menar du? – sa Anita. – Ni tjatade på Oksana i ett år: ”Vad ska du med den där gamla ettan till? Sälj och köp en sommarstuga”. Så sålde hon och köpte en stuga – och på vem står den idag? På dig, Anita! Och nu får Oksana knappt besöka sin egen stuga med familjen om du inte ger lov – än mindre ta med vänner för att grilla! – Men hon får gärna slita på din odlingslott. Tack, men nej tack! Jag går inte på det där. – Fy på dig, Siv! – vrålade svärmor. – Selfish är vad du är! – Jag tar bara efter er, Anita, – kontrade svärdottern. – Fredrik, hör du?! Din fru är oartig mot mig! – Jag är bara ärlig! Ni fick kännedom om mitt arv och rusade hit – varför? – frågade Siv. – Varför? För att berätta det för Fredrik! – Nu har ni gjort det. Vad händer nu? – Att kräva att du inte döljer pengar från familjen – att de går till familjen! – Men de går till familjen – de behov jag själv bedömer som viktigast. Inte till Fredriks bil – och inte till din sommarstuga! – Vi hade kunnat prata ihop oss om hur vi bäst använder pengarna, – sa svärmor. – Anser du verkligen att jag, vid fyrtiosex års ålder, inte kan ta hand om mina egna pengar? – Man måste tänka på mer än bara sig själv! – utbrast Anita. – Vems intressen då? Dina? Det är just därför jag aldrig tänkte berätta om arvet – för att själv få bestämma hur pengarna används och prioritera mina barns behov! Och så kommer det fortsätta. Så bäst är att du, Anita, glömmer mitt arv – låtsas att det aldrig funnits! – sa Siv. – Så du bestämmer allt själv? – Yes. – Så du delar inte med dig till din man? – frågade svärmor. – Bara om jag tycker det är nödvändigt. Allt går till min familj. – Menar du att jag inte tillhör familjen? – Anita, min familj är jag, min man och våra barn. Alla andra är släkt, – svarade Siv. Så Anita fick aldrig ut något av svärdottern. Men hon gav sig inte utan försökte flera gånger att, som hon själv uttryckte det, ”få sin rättvisa andel”. Men inget smög sig på Siv – hon var omutlig. Som vi säger – där hon satte sig, där sitter hon kvar…

Det ringde på dörren… In kommer svärmor med ett brak, inte ens ett hej och knuffar undan sin son från hallen.
Nå, berätta nu, kära svärdotter, vad har du egentligen för hemligheter för din man?
Mamma? Vad har hänt, mamma?…

När Fredrik kom hem var lägenheten tyst som på julaftons natt. Hans fru, Ylva, hade redan på förmiddagen sms:at att hon skulle bli sen cheferna på jobbet hade fått för sig att köra en spontan revision. Jo men visst, för man har ju inget bättre för sig.

Fredrik gick ut i köket, öppnade kylen inget till middag där inte. Han suckade lite, slog på vattenkokaren, fixade två rejäla ostmackor och slog sig ner framför TV:n, redo för en liten dos boxning och främst lugn.

Efter några minuter av klassiskt svensk kanal-zappande landade han till sist på sportkanalen. Men, lugn och ro är tydligen en lyxvara.

Det ringde på dörren och på tröskeln stod Fredriks mamma, Birgitta Lundqvist. Hon svepte in som en virvelvind, hälsade inte och knuffade Fredrik åt sidan med en böjd handled, som bara svenska mammor kan.

Fredrik, lyssna nu! Det här har jag hört av Margareta du vet, hon med hunden!

Vad gäller det, mamma? undrade Fredrik lite uppgivet.

Jo, det är så att Ylva din fru! har en hemlig lägenhet, hyr ut den och behåller alla pengarna själv!

Men mamma, varför lyssnar du på Margareta? Hon lever för skvaller och dagliga doser av överdrifter

Ja, jag vet att Maggan kan ta i och överdriva ibland, men det här är sant! För tvåan som Ylva hyr ut har nu tagits av Margaretas granntjejs kusin, fattar du? Hon och hennes karl, nygifta och allt, hyr nu av Ylva, betalar sex tusen i månaden och tycker till och med att det är billigt. Och vet du! Den där lägenheten har hon hyrt ut i över två år det är inte första hyresgästerna direkt.

Tjaa… det här var nytt, sa Fredrik och kliade sig i huvudet. Varför har hon inte nämnt det?

Det kan du fråga henne direkt när hon kommer hem, fräste Birgitta. Förresten är det ju solklart: Ylva samlar på sig pengar för att kunna sticka när som helst. Hon bygger sig en nödlandningsbana, du vet, och snart lämnar hon dig pank dessutom!

Ylva kom hem någon timme senare. Mannen och svärmor väntade redan som hönor kring ett ägg. Birgitta tänkte inte gå hem; sån show kunde hon ju inte missa. I väntan på Ylva hade hon till och med lagat middag och petat i sin son ett par portioner.

När Ylva kom in låg två par stränga ögon på henne.

Och Birgitta satte igång:
Så, du käre svärdotter. Vad har du egentligen för hemligheter för din man?

Inga, vad jag vet, svarade Ylva och ryckte lätt på axlarna.

Inga säger du? Och lägenheten på Storgatan 22, då?

Vad har min lägenhet med hemligheter att göra? undrade Ylva förvånat.

Jo, du hyr ut den bakom ryggen på min son och behåller alla pengarna själv! gapade Birgitta.

Jaha du, Ylva började Fredrik försiktigt var kommer den där lägenheten ifrån, och varför har du inte berättat att du hyr ut den? Och helst vill jag också veta: vad gör du med pengarna?

Lägenheten fick jag ärva efter mammas faster, Rut. Eller gammelfaster, eller vad det nu blir, släktträden är mer komplicerade än nobelfesten. Rut gick bort för snart tre år sedan, minns du inte? Då sa du självt att det var skönt att jag slapp springa och hälsa på tanten. Och när jag bad om hjälp med begravningen hade du, som vanligt, jätteviktiga arbetsmöten.

Och varför fick du lägenheten? snörpte Birgitta.

Tja, förutom mig var det ingen som hälsade på henne, gissar jag, sa Ylva torrt.

Men varför har du inte sagt nåt om arvet till Fredrik? gned Birgitta vidare.

Och varför skulle han ha med min ärvda lägenhet att göra?

Nehej du, protesterade Birgitta. Han är faktiskt din man!

Ja och?

Spelar du dum? PENGARNA, Ylva! Allt du tjänar på att hyra ut lägenheten skulle ha gått direkt in i hushållet!

Japp, men det är min personliga egendom, mitt arv svensk lag, Birgitta! Allt jag får från det, säljer eller hyr ut, är också mitt. Och jag redovisar gärna, men bara för Skatteverket!

Men Ylva! Förra året la jag två bonusar på att laga bilen! gnällde Fredrik nu. Och du har suttit med pengar på hög?

Fredrik: det är DIN bil. När jag ber dig köra mig någonstans är det alltid det är för långt, ta SL, beställ taxi, osv. Förra året körde du mig kanske tre gånger? Sist till akuten när jag stukade foten. Varför skulle jag betala för service på en bil jag knappt sett skymten av?

Och hur mycket pengar har du sparat nu då? Var det en miljon eller?

Nja, något har jag väl lagt undan, men knappast en miljon. Förresten, Fredrik, när stödde du senast våra två studentdöttrar ekonomiskt? undrade Ylva.

Men de jobbar väl lite extra?

De kämpar arslet av sig, men studerar faktiskt också! Om de ska jobba för fullt måste de hoppa av plugget.

Så varför sa du inget om arvet? hojtade Fredrik.

För att slippa det här dramat! Och för att jag såg vad som hände när din mamma tyckte att din lillebrors fru skulle sälja sin lägenhet ja, du minns.

Jaså, har du några synpunkter på hur vi gjorde? fnös Birgitta.

O ja. Ni tjatade sönder stackars Malin tills hon sålde sin etta och alla pengarna gick till den där skruttiga kolonistugan som ni dessutom skrev över på dig! Och nu får Malin knappt hälsa på där om hon inte först drar upp 500 kvadrat ogräs.

Tack, men nej tack! Så vill inte jag ha det.

Fy, vilken egotripp du är, Ylva! exploderade Birgitta.

Lärde mig faktiskt av den bästa, svarade Ylva glatt.

Fredrik, hör du hur din fru pratar till mig!

Ärligt talat tycker jag bara Ylva har rätt, sa Fredrik, som motvilligt vinglade mellan bänken och stolen. Ni hörde om mitt arv, rusade hit på två röda, och varför? undrade Ylva.

För Fredriks skull, såklart!

Jaha, nu vet han. Och nu då?

Nu kräver vi att du lägger alla pengar till familjekassan!

Pengarna går till familjen men till de behov JAG tycker är nödvändiga. Inte till Fredriks bil och verkligen inte till er trasiga trädgårdsstuga!

Men, kan vi inte prata om det tillsammans, som en familj? tjöt Birgitta.

Tror du på fullaste allvar att jag, 46 år gammal, inte kan hantera mina pengar själv? undrade Ylva syrligt.

Man måste ju tänka på fler än sig själv! röt Birgitta.

Javisst, ni menar på er? Precis därför höll jag tyst, så jag kan använda pengarna för MIN familj alltså mig, min man och våra barn.

Jamen jag då? Är inte jag familj? försökte Birgitta.

Birgitta, min familj är jag, Fredrik och barnen. Resten är släkt.

Så Birgitta Lundqvist lyckades inte mjölka ur ett enda öre från Ylva hur mycket hon än testade och snurrade och försökte kräva sin rättmätiga del. Men, vi snackar ändå om Ylva Svensson den sortens kvinna där man kan säga där satte hon ner foten och stod kvar.Det blev ännu tystare i köket än när Fredrik nyss stått där ensam. Birgitta stirrade på Ylva som om hon väntade att golvet skulle sluka henne. Men när ingen katastrof inträffade reste hon sig dämpat, plockade ihop sina saker och muttrade något ohörbart om respekt i dagens samhälle innan hon försvann ut genom dörren och lät den slå igen bakom sig.

Kvar satt Ylva och Fredrik, båda lite omtumlade men också lättade. För första gången på länge kände Ylva att hon kunde andas ut i sitt eget kök.

Fredrik harklade sig försiktigt.
Du vill du fortfarande ha te? Eller ska vi ja, prata om det?
Ylva log snett, plockade fram två koppar och tryckte på vattenkokaren.
Hjärtat, vi kan prata. Men först ska vi ringa tjejerna och bestämma när vi alla kan ses igen nu vet alla om mitt lilla bo. Och om min plan: att ni alltid ska kunna känna er trygga.

Fredrik drog henne mjukt intill sig och la pannan mot hennes.
Vet du, jag är faktiskt lite stolt över dig. Fasen vad du är stark.

Ylva ryckte på axlarna, men kinderna blev varmare.
Man lär sig, när man har Birgitta i släkten.

Fredrik skrattade till och kysste hennes hår.
Och förresten vill du ta första helgen i din gamla lägenhet? Bara du och jag? Inga svärmödrar, inget drama.
Ylva log stort.
Det vore underbart. Och vet du vad? Jag bjuder.

De slog sig ner vid bordet med kvällsteet medan skymningen smög in över staden för första gången på länge, bara de två. Och utanför låg äganderätten trygg, som ett oväntat framtidslöfte ingen annan skulle lägga beslag på.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
…Dörrklockan ringde… In stormade svärmor i lägenheten utan att hälsa och knuffade undan sonen: “Nå, kära svärdotter, vad har du för hemligheter för din man?” – “Mamma?… Vad är det som har hänt, mamma?…” När Fredrik kom hem var det tyst i lägenheten. Hans fru, Siv, hade meddelat redan på morgonen att hon skulle bli sen på jobbet – ledningen skulle genomföra en plötslig revision. Han gick ut i köket, kikade i kylskåpet – ingen middag. Fredrik suckade, satte på vattenkokaren, gjorde några mackor och slog sig ner framför TV:n. Några minuter zappade han innan han hittade sportkanalen. Men han hann aldrig i lugn och ro äta eller njuta av boxningsmatchen. Dörrklockan ringde, och där stod Fredriks mamma, Anita. Hon svepte in i lägenheten som en virvelvind, utan att hälsa, och knuffade undan sonen. – Fredrik, lyssna noga på vad jag har fått höra! Det var Britt-Marie som berättade det för mig. – Vad är det som har hänt, mamma? – frågade Fredrik. – Jo, din fru Siv har ännu en lägenhet som hon hyr ut och stoppar pengarna i egen ficka! – Mamma, du kan väl inte lyssna på den där tokiga Britt-Marie. Hon samlar alla skvaller i hela stan, och du bara sitter där och gapar. – Jag vet att Britt-Marie kan överdriva ibland, men den här gången är det sant! För Britt-Maries grannes systerdotter hyr just nu Sivs tvåa. – Tjejen gifte sig nyligen, så de hyr av Siv och betalar femton tusen i månaden och tycker det är billigt. Förstått? Och det viktigaste: Siv har hyrt ut lägenheten i över två år, de är inte hennes första hyresgäster. – Det var som tusan, – mumlade Fredrik. – Varför har hon inte sagt något till mig? – Fråga henne när hon kommer hem från jobbet. Det är ju uppenbart: din fru sparar ihop pengar för att ha en utväg om något händer. Snart dumpar hon dig och drar, och tar allt hon kan, – sa Anita bestämt. Siv kom hem en och en halv timme senare. Hemma väntade mannen och svärmor. Anita hade bestämt sig för att inte gå – hon var nyfiken på hur svärdottern skulle förklara sig. Och för att ha något att göra hade hon lagat middag och matat sonen. När Siv kom in i rummet möttes hon av två par allvarliga, undrande ögon. Svärmor började: – Nå, berätta nu, kära svärdotter, vad har du för hemligheter för din man? – Inga, vad jag vet, – svarade Siv. – Inga? Och vad säger du om lägenheten på Sockerbruksgatan 43? – Och vad har min lägenhet med hemligheter för maken att göra? – undrade Siv. – Att du hyr ut lägenheten och smyger med pengarna! – förklarade Anita. – Är det sant, Siv? – började Fredrik, som hittills varit tyst. – Varifrån kommer den där lägenheten? Och varför har du aldrig sagt att du hyr ut den? Och vart tar pengarna vägen? – Lägenheten tillhörde min mammas moster, Rut. Så hon är väl min gammelmorbror eller så, jag har ingen koll på släktträdet. – Rut gick bort nästan tre år sen. Jag har sagt det till dig, Fredrik. Du sa att ”skönt, då slipper du springa åt den där tanten längre”. – Och när jag bad dig om hjälp med begravningen svarade du att du hade för mycket på jobbet. – Varför fick du lägenheten? – undrade svärmor. – Troligtvis för att ingen annan besökte henne, – svarade Siv. – Varför sa du inget till Fredrik om arvet? – fortsatte Anita. – Vad har Fredrik med mitt arv att göra? – Han är ju din man! – utbrast svärmor. – Och? – Spelar du dum? – skällde Anita. – Pengarna från uthyrningen borde gå till familjens ekonomi, men du slösar på dig själv! – Det gör jag, för det är min rätt! Arv är min enskilda egendom – och det jag får in från försäljning eller uthyrning också. Jag måste inte redovisa för någon, – sa Siv lugnt. – Men förra året lagade jag bilen för massor av pengar, två av mina bonusar gick åt! Och du hade alltså pengar, men vägrade hjälpa till? – protesterade maken. – Fredrik, det är din bil. Du åker i den – och när jag ber dig skjutsa säger du att du har fullt upp eller får ta en taxi. – Förra året skjutsade du mig tre gånger: en gång till ICA till nyår, en gång när du glömt nycklarna och inte ville vänta utanför, och en gång till akuten när jag stukade foten. Varför ska jag betala för att reparera en bil jag inte använder? – Hur mycket har du samlat ihop nu då? – undrade svärmor. – En miljon, kanske? – Något finns det väl men inte en miljon. Fredrik, minns du att du har två döttrar som pluggar? När hjälpte du dem ekonomiskt sist? – frågade Siv. – De jobbar ju själva, – svarade Fredrik. – De pluggar och jobbar extra! Men om de skulle försörja sig helt själva hinner de inte plugga. – Men varför berättade du aldrig om arvet? – undrade maken. – För att jag inte behövde en sån här rättegång för två och ett halvt år sen. Och för att… jag såg hur din mamma fick ut din lillebrors frus före-äktenskapliga lägenhet. – Hur menar du? – sa Anita. – Ni tjatade på Oksana i ett år: ”Vad ska du med den där gamla ettan till? Sälj och köp en sommarstuga”. Så sålde hon och köpte en stuga – och på vem står den idag? På dig, Anita! Och nu får Oksana knappt besöka sin egen stuga med familjen om du inte ger lov – än mindre ta med vänner för att grilla! – Men hon får gärna slita på din odlingslott. Tack, men nej tack! Jag går inte på det där. – Fy på dig, Siv! – vrålade svärmor. – Selfish är vad du är! – Jag tar bara efter er, Anita, – kontrade svärdottern. – Fredrik, hör du?! Din fru är oartig mot mig! – Jag är bara ärlig! Ni fick kännedom om mitt arv och rusade hit – varför? – frågade Siv. – Varför? För att berätta det för Fredrik! – Nu har ni gjort det. Vad händer nu? – Att kräva att du inte döljer pengar från familjen – att de går till familjen! – Men de går till familjen – de behov jag själv bedömer som viktigast. Inte till Fredriks bil – och inte till din sommarstuga! – Vi hade kunnat prata ihop oss om hur vi bäst använder pengarna, – sa svärmor. – Anser du verkligen att jag, vid fyrtiosex års ålder, inte kan ta hand om mina egna pengar? – Man måste tänka på mer än bara sig själv! – utbrast Anita. – Vems intressen då? Dina? Det är just därför jag aldrig tänkte berätta om arvet – för att själv få bestämma hur pengarna används och prioritera mina barns behov! Och så kommer det fortsätta. Så bäst är att du, Anita, glömmer mitt arv – låtsas att det aldrig funnits! – sa Siv. – Så du bestämmer allt själv? – Yes. – Så du delar inte med dig till din man? – frågade svärmor. – Bara om jag tycker det är nödvändigt. Allt går till min familj. – Menar du att jag inte tillhör familjen? – Anita, min familj är jag, min man och våra barn. Alla andra är släkt, – svarade Siv. Så Anita fick aldrig ut något av svärdottern. Men hon gav sig inte utan försökte flera gånger att, som hon själv uttryckte det, ”få sin rättvisa andel”. Men inget smög sig på Siv – hon var omutlig. Som vi säger – där hon satte sig, där sitter hon kvar…