Det svåraste med att leva med en valp är nog inte det de flesta tror. Det är inte att gå ut med den när regnet öser ner, när kylan biter i kinderna, när du är dödstrött eller när hjärtat är oroligt. Det är inte heller att ställa in resor eller tacka nej till fester, bara för att man hör: Kom gärna, men lämna hunden hemma.
Det är inte allt hundhår över lakanen, kläderna, till och med i maten ibland. Inte heller att du behöver moppa golvet om och om igen, trots att du vet att det ser likadant ut om en halvtimme. Det är inte heller veterinärsnotorna, eller rädslan att missa något viktigt.
Det är inte ens förlusten av lite frihet, för friheten har numera blivit vi. Och det är inte det där att ditt hjärta inte längre är bara ditt eget
Allt det där är kärlek. Allt det där är livet. Allt detta har du själv valt.
Det svåraste kommer sen smygande, som den där värken som kryper in i kroppen när ovädret drar in över Stockholm, som kyla som till en början inte känns men tränger in på djupet.
En dag slår det dig bara:
Din hund klarar inte längre allt som förut.
Han försöker men kroppen hänger inte med.
Han springer mot dig, som alltid, men det är inte samma fart som förr. Hans ögon är fortfarande dina, men där finns en tröttnad i blicken som tyst viskar: Jag är här, men varje dag är lite tyngre nu.
Du minns hur han brukade vara.
Och du ser honom nu helt och hållet din, han som har gett dig allt sitt förtroende.
Han har alltid litat på dig:
Att du skulle stanna hos honom,
att du skulle hjälpa honom,
att du skulle rädda honom.
Det gjorde du ju.
Men nu nu kan du inte skydda honom från åldrandet.
Det som gör så ont är att förstå att för dig var han trösten
men för honom var du ALLT:
hela hans värld,
hela hans himmel,
hela hans hopp.
Och du är inte redo.
Inte redo att släppa taget.
Inte redo att se den som lärde dig älska utan gränser sakta försvinna.
Och sen kommer tystnaden.
Tung, sorglig tystnad.
Den tomma platsen på kudden.
Skålen som ingen längre slickar ren.
Och ditt hjärta i bitar.
Du går ut som vanligt.
Men han är inte med.
Du kommer på dig själv att viska ut i luften:
Kom då, lilla vän
Men om jag kunde vrida tillbaka tiden
skulle jag välja om, och jag skulle välja allt: tröttheten, sorgen, hängivenheten.
För den här kärleken är äkta.
Att ha en hund är att släppa in eld i sitt liv.
En värme som alltid finns kvar,
även när han inte gör det längre.
För en hund har bara en uppgift här i världen:
att ge dig sitt hjärta.
