Allt ska delas lika
Maja, vi måste prata om utgifterna. Dina utgifter, alltså hur slösaktig du är.
Maja frös till med kaffekoppen halvägs mot munnen. Klockan var sju på morgonen, hon hade knappt hunnit vakna och Håkan stod redan i dörren till köket med en min som om han var redo att läsa upp en dom.
Vad är det för utgifter? Och varför är jag slösaktig? Hon tog ändå en klunk, men kaffet smakade genast platt.
Du gör av med för mycket pengar på dig själv. Varje vecka kommer du hem med nya kassar. Klänning ena gången, ansiktskräm för åttahundra kronor nästa.
Maja satte långsamt ner koppen på bordet. Vilken start på dagen. Utan förvarning, utan ett god morgon, älskling.
Krämen kostade faktiskt femhundra, om det nu är så noga. Och jag köper absolut inte nytt varje vecka, snarare varannan månad.
Maja, vi har ju gemensam ekonomi.
Han lät som en lärare som förklarade multiplikationstabellen för en trög elev. Maja pressade ihop käkarna och räknade tyst till fem. Det hjälpte föga.
Håkan, ska jag påminna dig om hur mycket du lägger på bilen varje månad?
Han rynkade pannan. Hade inte förväntat sig motargument så tidigt.
Det är något annat.
Självklart är det det. Bensin, biltvätt, några tillsatser hit och dit, försäkring, service varje halvår. Och jag har inte ens suttit bakom ratten på din Volvo. Inte en endaste gång.
Det är min pendlingsbil, sa Håkan och korsade armarna. Ett arbetsverktyg.
Maja skrattade till, torrt och nervöst.
Arbetsverktyg? På riktigt? Och mina kläder och hudvård vad är de till för då? Ska jag gå till kontoret i urtvättad t-shirt och med nariga kinder? Jag har ändå möten med klienter.
Man kan väl ändå vara lite mer sparsam.
Absolut, sa Maja och nickade. Jag kan gå på alla kundmöten i samma kavaj i tre år. Men då säljer du också Volvon och köper en gammal Saab. Den kör dig till jobbet lika bra, eller?
Håkan öppnade munnen, stängde den igen, drog handen över näsroten.
Nu överdriver du.
Nej, det är du som överdriver. Ditt bilunderhåll är en investering, men mitt smink är slöseri? Väldigt bekväm matematik.
Han stod tyst ett par sekunder, viftade med handen och lämnade köket med en smäll i ytterdörren.
Kaffet var nu riktigt kallt. Maja hällde ut det och lutade pannan mot den kalla kakelväggen vid diskhon.
Härlig start på dagen. Verkligen.
På jobbet höll Vera på att sätta salladen i halsen när Maja berättade.
Vänta, sa han det där? På morgonen?
Maja petade i sin lunch på tallriken. Någon aptit hade hon inte haft sedan tidigt i morse, inte heller nu, fem timmar senare.
Ja. Hann knappt dricka upp kaffet.
Klassiker, Vera lutade sig tillbaka och kisade. Min förra sambo försökte samma grej. Allt ska delas lika, sa han. Så modernt och rättvist.
Och vad hände?
Jag räknade snabbt ut: han åt ju dubbelt så mycket som jag. Själv tog jag en yoghurt till frukost, han slängde i sig bacon, ägg, hela paketet. Lunch tog jag sallad, han två varmrätter. Alltså får man också betala därefter.
Maja log. Vera kunde ha jobbat som advokat hon hade alltid bästa argumenten.
Lyssnade han då?
Gissa! Han gick med fickräknaren överallt i tre dagar, samlade kvitton. Sen orkade han inte längre. Och en månad senare gjorde vi slut.
Tror du att det berodde på det?
Nej, det var snarare ett tecken. Vera ryckte på axlarna och återgick till salladen. När en man börjar räkna dina ören, är han redan någon annanstans, i tankarna.
Maja svarade inte. Veras ord träffade oväntat rakt på sak.
Hon gick hem långsammare än vanligt på kvällen, klev av bussen en hållplats tidigare och lät sig svepas med av doften av regnvåt asfalt och höstlöven i luften. Hon längtade inte hem.
Lägenheten mötte henne med tystnad. Håkan hade inte kommit hem än. Maja bytte om, plockade fram kyckling och grönsaker ur kylen och lät händerna arbeta av bara farten skära, salta, lägga i pannan. Tankarna var ovanligt tomma, vilket var skönt.
Vid åtta-tiden öppnades dörren och Håkan stack in huvudet i köket, tvekade vid tröskeln.
Har du slösat något idag då?
Maja vände sig inte om. Hon fortsatte röra i grönsakerna.
Nej. Inte köpt någonting alls.
Han nickade och gick för att byta om. Maja dukade fram: två tallrikar, sallad, kyckling med grönsaker. Som vanligt, men portionerna var mindre än annars det var glest i kylen och hon hade inte gått och handlat.
Under middagen sneglade Håkan på sin portion, sedan på Majas.
Varför fick jag så lite mat?
Maja la ner gaffeln och såg på sin man med en långsam blick.
Du ville ha allt fifty-fifty. Så nu får du din hälft.
Håkan blinkade häpet, gaffeln stannade halvvägs till munnen.
Menar du allvar?
Helt och hållet. Middagen är lagad och delad exakt lika. Det där är din portion. Fast, jag har mat kvar till frukost imorgon. Hur det blir för dig vet jag inte. Vi har ju gemensamma varor och nu ska allt delas. Hur ska jag annars göra?
Håkan lade ner gaffeln. Något rodnade på hans kinder.
Maja, det här känns fel.
Fel? sa Maja och höjde på ögonbrynen. Vad exakt är fel? Det var din idé från början. Jag följer bara dina regler.
Jag menade ju något annat!
Du menade att bara mina utgifter ska dras ner, medan dina är orörbara?
Han teg. Maja såg hur han försökte hitta argument men gick bet.
Hur mycket la du på bensin idag? frågade hon och tog en klunk vatten.
Vad har det med saken att göra?
Svara bara. Hur mycket?
Han vred sig, räknade i huvudet.
Kanske en hundring, högst.
Vi säger det. Maja reste sig. Vänta lite.
Hon gick ut i hallen. Håkan hörde henne rota i jackfickorna. Strax kom hon tillbaka, hans plånbok i handen.
Vad gör du? Han halvsatte sig upp.
Tar min hälft.
Hon öppnade lugnt plånboken, tog ut en femtiolapp och en tjugolapp, lade undan dem i fickan på mjukisbyxorna. Håkan stirrade.
Maja, du driver med mig!
Inte alls. Hon lade tillbaka plånboken på bordet. Du lade sjuttio kronor på bensin, då ska jag få sjuttio kronor till mitt. Det är väl rättvist?
Men det blir ju absurd!
Fast det var din idé, Håkan. Jag ser bara till att följa principen. Hon log snett. På det här sättet får jag ihop till en ny blus snart.
Håkan teg. Hans käke spändes, en åder syntes på halsen, men han sa ingenting mer. Maja återgick till sin middag och åt i lugn och ro.
Resten av middagen gick i kompakt tystnad.
Veckan segade sig fram. Varje kväll lagade Maja exakt två portioner mat. Håkan såg på sin tallrik, sedan på hennes, rynkade pannan men sa inget. Varje morgon frågade Maja hur mycket han beräknade tanka för, varje kväll tog hon ut sin hälft.
Redan på onsdagen började Håkan åka tunnelbana till jobbet.
På fredagen såg han ut som en utsvulten varg.
Vid helgen hade Maja nästan tvåtusen kronor undanstoppade i ett kuvert. Håkan hade börjat köpa mackor i kiosken. Hemlagad mat räckte inte längre. Och Maja visste allt redan i början av veckan hade hon räknat hushållspengarna. Delat är delat.
På lördagsmorgonen satt Håkan i köket med en kopp te. När Maja kom in, såg han upp på henne, skuggorna under ögonen var mörka.
Maja… han tvekade, kliade sig i nacken. Jag har haft fel. Förlåt mig.
Maja hällde kaffe, slog sig ned mitt emot, värmde händerna runt muggen och väntade.
Det där var en dum idé, suckade Håkan. Jag blev inspirerad av allt man läser och så snurrade det loss. Kan vi inte bara glömma det, snälla?
Visst, sa hon lugnt. Men har du räknat med allt hushållsarbete jag gör?
Vilket menar du nu?
Matlagning, städning, tvätt, strykning. Om jag skulle ta betalt enligt marknadspris, då skulle du skylla mig minst tvåtusen i månaden.
Håkan satte i halsen. Hostade, tog en servett.
Men vet du, sa Maja och tog en klunk kaffe under tiden hon såg honom i ögonen. Jag tänker inte räkna på det. Om du lovar att inte göra hushållsekonomin till ett aktuellt projekt igen. Okej?
Okej, nickade Håkan snabbt. Helt ärligt. Inga fler kontrollerande räkningar.
Utmärkt.
Maja log och sträckte sig efter småkakor. Håkan såg på henne som om han sluppit undan en olycka.
Och Maja tänkte att ibland måste man bara driva sådana där idéer till sin spets. Låta det bli absurt, visa hur konstigt det blir i praktiken. Då kan man inte bara rädda kärleken man kan också vinna ett och annat argument. Så enkelt är det ibland.
