Du, vet du vad som hände förra julen? Jag bestämde mig för att hälsa på min lillebror du vet, Fredrik som alltid. Vi har varit så tajta hela livet, han och jag. Vi delade rum när vi var små i Sundsvall, smidde planer och stöttade varandra genom allt. Men sen han gifte sig med Emma för ett par år sen Alltså, något förändrades verkligen. Jag har så svårt att acceptera det, men det är bara så.
Förra december började jag känna på mig att något inte stod rätt till. Ingen inbjudan till julmiddag, inget snack om att vi skulle ses som vanligt på julafton. Vi har alltid suttit tillsammans, käkat Janssons och kollat på Kalle Anka. Alltid! Men nu tystnad.
Till slut blev jag otålig. Tänkte bara: “Men vafan, om han inte bjuder in mig, får jag väl bjuda in mig själv!” Det är ändå min brorsa. Så den 24:e, vid sjutiden, skrev jag ett sms och undrade när han skulle komma och hämta mig. Inget svar. Ringde upp mobilen avstängd. Kände hur det knep till i magen. Så jag tog en taxi ändå, ut till deras villa i Umeå.
När jag kom fram hörde jag hur det skrällde av musik och skratt inne. Barn som sprang omkring, juldukat bord och världens fest på gång. Jag blev nästan osäker och funderade på att bara åka hem, men till slut knackade jag på.
Fredrik öppnade och han såg helt förskräckt ut. Han kramade mig snabbt men var supernervös. Han sa:
“Oj, Helena du skulle ha sagt att du skulle komma!”
Jag sa:
“Men du bjöd ju inte in mig. Det är ju ändå julafton vad är det som händer?”
Han kastade en blick bakåt, kollade in mot vardagsrummet, nästan som han stod och vägde ett beslut.
Jag klev in i hallen och bara frös till. Vid det stora middagsbordet satt hela Emmas familj. Kusiner, mostrar, morbröder till och med grannen var där. Den enda som saknades var jag.
Emma hälsade med världens påklistrade leende, och fortsatte hälla upp glögg, som om jag var osynlig. Jag satte mig längst ut på soffan, kände mig så dum och malplacerad, och det var då jag hörde Emma säga tyst till sin mamma, hon trodde nog inte att jag hörde:
“Jag visste att hon skulle komma och förstöra kvällen. Jag vill inte ha folk som henne här.”
Folk som mig? Vad betyder det ens? Vad har jag gjort?
Allt jag ville var att inte börja gråta framför hela församlingen. Fredrik hörde också. Han blev helt blek, och kom fram till mig, viskade:
“Helena, skit i henne. Hon är sån bara.”
Jag kollade på honom och sa:
“Sådan hur då? Vad har jag gjort henne? Hur kan jag känna mig som en främling hemma hos min bror?”
Då berättade han allt. Att Emma inte ville att jag skulle komma. Att hon tycker jag är för uppriktig, alltid har åsikter och gärna vill hjälpa till till och med där jag inte borde. Och att han inte ville bråka med henne på julen.
Jag tappade orden. Min egen bror lät bli att bjuda mig för att hålla fred hemma.
Jag bråkade inte. Sade inget surt. Bara reste mig, tog jackan och sa:
“Oroa dig inte. Jag går nu.”
Han försökte få mig att stanna, men jag orkade inte mer. Ville inte vara den som förstör stämningen eller känna mig som en extra stol på kalaset.
Gick hela vägen till busshållplatsen med en klump i halsen.
Väl hemma i lägenheten värmde jag en tallrik ris och kyckling i mikron, satte mig ensam och såg på gamla bilder på mig och Fredrik från våra barndomsjular. Kände hur något brast inom mig för han stod inte upp för vår gemenskap, för det vi haft ihop.
Vi har inte pratat om det sen dess. Fredrik vill “svänga förbi någon dag”, säger han. Men jag vet inte om jag vill träffa honom, eller bara låta allt rinna ut i sanden.
En sak vet jag: den här julen firar jag inte med dem. Och det känns både sorgligt och nödvändigt.
