Men snälla Rasmus, du måste komma! Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra, det sprutar vatten överallt och jag kommer förstöra taket hos Britta här under du vet ju hur fruktansvärd hon är, hon anmäler mig för allt! Mina händer skakar, jag hittar inte ens huvudkranen! rösten i mobilen lät så gäll och hjälplös att den hördes hela vägen över köksbordet, trots att samtalet inte var på högtalare.
Emma la långsamt ner gaffeln på tallriken. Det lilla klirret mot porslinet ekade likt en gonggong i tystnaden i deras mysiga kök. Hon satt mitt emot sin man, Rasmus, som bet sig i läppen och sneglade växelvis på den avsvalnade grytan och den ljusstarka mobilskärmen.
Elin, lugna dig nu, mumlade han i luren. Vilken ventil? Under diskhon, eller i badrummet? Du måste hitta huvudkranen och stänga den.
Jag vet inte var den sitter! Rasmus, snälla, du måste komma! Jag är rädd, tänk om det är hett vatten! Jag är själv här, det är så otäckt!
Rasmus lyfte trötta ögon mot Emma. Den där blandningen av skuld och vädjan var tydlig i hans ansikte, en min Emma sett alltför många gånger på sistone.
Emma, du hör ju? Det kan bli översvämning. Elin har ingen koll på sånt där, du vet ju hur hon är. Jag måste åka dit.
Självklart måste du det, sa Emma med jämn röst, utan att röja det som bubblade inom henne. Det är ju trots allt inte vår bröllopsdag idag. Vi har inte planerat att vara tillsammans den här kvällen i två veckor, och jag har förstås inte stått i köket och lagat mat i timmar. Åk du, Rasmus. Rädda Elin. Utan dig klarar hon sig ju inte.
Börja inte nu, okej? Rasmus slängde på sig jackan och rafsade åt sig bilnycklarna. Vi är ju barndomsvänner. Man hjälper en vän i nöd. Jag byter packning och kommer hem direkt. Och sätt gärna in grytan i ugnen så den hålls varm.
Ytterdörren slogs igen. Emma blev sittande ensam i den goda matdoften, med en besk smak av besvikelse. Hon gick fram till fönstret och såg bilen slira iväg ut i vårnatten.
Elin. Det där namnet hade blivit som en extra skuggfigur i deras äktenskap. Barndomskamrat, klasskompis, som en av grabbarna så hade Rasmus alltid sagt. Hon hade dykt upp igen när hennes eget äktenskap kraschat, och sedan dess höll hon sig ständigt nära. Först handlade det bara om smågrejer: hjälp med flytt, fixa datorn. Rasmus ställde upp, alltid snäll och hjälpsam.
Men smaken för hjälp och uppmärksamhet växte. Elins behov dök numera alltid upp när Emma och Rasmus egentligen hade egna planer. Punktering på E4:an, hyllan i badrummet rasar, IKEA-möbel som omöjligt kan monteras och alltid just när Emma sett fram emot någonting extra tillsammans.
Emma var ingen svartsjuk dramaqueen, det visste hon själv. Hon förstod att vänskap var vänskap, men magkänslan var tydlig: Elin sökte inte bara hjälp med trasiga prylar. Hon var en snygg, välvårdad kvinna som såg på män på det där sättet som får dem att vilja spela James Bond. Hon kunde konsten att spela hjälplös, och Rasmus gick på det, svälte efter känslan att vara hjälte.
Emma lyfte in maten i kylen aptiten var som bortblåst. Rasmus dök upp först tre timmar senare, skitig och trött men nöjd som om han räddat världen.
Puh, tur jag hann. Det var på riktigt vattenkaos. Var på macken och köpte nya packningar. Elin var helt panikslagen, fick ge henne lite valeriana.
Fick hjälten åtminstone fika? frågade Emma utan att släppa blicken från boken.
Japp, och äppelkaka också. Hon hade bakat. Hon hälsar till dig också, och säger förlåt att vi fick ställa in kvällen.
Äppelkaka, tänkte Emma. Intressant så medan vattnet forsade hann hon baka?
Högt sa hon inget. Att bråka vore bara dumt: Rasmus blev genast defensiv. Något annat krävdes. Nästa gång, bestämde hon, skulle hon följa med.
Tillfället kom snabbare än väntat. Det var lördag förmiddag. De skulle till landet. Majsolen glödde, potatis och grillkol var packat. I Emmas sinne såg hon Rasmus och sig själva med ett glas vin på verandan.
Då ringde mobilen. Den där distinkta signalen, bara för Elin.
Ja, Elin? Vadå gnistor? Rasmus blev blek. Luktar det bränt? Gör inget, dra ut propparna! Ja! Jag kommer direkt.
Han tittade ursäktande på Emma, som stod vid grinden med en låda pelargoner i famnen.
Du, det är så här
Elpropparna?
Nej värre, säkringsskåpet. Hon är rädd det ska börja brinna. Ingen från föreningen jobbar på lördagen, och privata elektriker kostar en förmögenhet.
Så, landet får vänta då? sa Emma och satte ner pelargonerna.
Nej, nej! Vi svänger förbi henne, jag kollar bara snabbt. Är det illa får vi ringa eljour, annars fixar jag det själv. Vi tappar bara en timme.
Då följer jag med, sa Emma lugnt.
Rasmus såg oroligt på henne.
Men varför då? Du kan väl vänta hemma? Jag är ju där snabbt.
Nej, Rasmus. Vi ska till landet. Tillsammans. Och nu hälsar vi på Elin. Jag har ändå inte träffat henne på länge.
Han gav upp. Resan gick i spänd tystnad; Rasmus fingertrummade mot ratten. Emma var lugn utåt men inombords beredd på strid.
Elin öppnade i kort silkeskimono och nymålat ansikte. Hon hajade till när hon såg Emma kliva ur bilen, men tvingade fram ett leende.
Men Emma! Så oväntat! Jag ser ju ut som ett vrak, jag har ju rusat runt i panik! Kom in, kom in. Rasmus, min räddande ängel, kom och kolla säkringsskåpet direkt!
De steg in. Det luktade marginellt av bränd plast. Rasmus försvann mot elskåpet och fiskade fram skruvmejsel och testare.
Men Emma, stå inte i hallen, följ med till köket, vi kan dricka kaffe medan karlarna fixar! försökte Elin.
Nej tack, jag är bra här. Jag kanske kan hålla ficklampan åt Rasmus.
Ficklampa, haha! Rasmus fixar nog själv, eller hur?
Han mumlade jakande där han skruvade och donade.
Elin, varför ringde du inte jouren? frågade Emma skarpt.
Men de där gubbarna är så otrevliga! Kommer med smutsiga skor och klampar runt. Rasmus är ju som familj, med magiska händer! Jag litar bara på honom.
Min mans magiska händer skulle egentligen grilla kyckling nu. Vi var faktiskt på väg till landet.
Oj, jag förstör som vanligt allt, flämtade Elin. Det är så svårt att vara ensam, Emma. Du har det så bra, trygg och säker.
Rasmus blev klar på en kvart.
Tror det är fixat nu. Men Elin, du borde byta enheten, det är gammalt alltihop.
Å, Rasmus, kan inte du göra det? Kan du köpa rätt pryl och installera?
Rasmus hinner inte, svarade Emma. Vi åker till landet nu, och nästa helg är vi i stan. Ta in en elektriker, Elin. Rasmus kan skriva modellnamnet åt dig.
Elin blängde, men vände sig genast till Rasmus:
Fast ni måste ju ta en kaffe! Jag har köpt wienerbröd, Rasmus favoriter!
Vi är mätta, sa Emma och drog sin man mot dörren. Vi har bråttom.
När de gick ut drog Rasmus en lättad suck, men började genast försvara Elin:
Måste du vara så barsk? Hon menade väl.
Hon är inte ute efter hjälp, Rasmus. Hon är ute efter dig. Ser du inte? Kimonon, blicken, sätten Hon vill ha din uppmärksamhet.
Sluta, vi är vänner! Jag är som en bror för henne!
Ja, en bror som lagar el och hyllor och boostar hennes ego. Ganska bekväm bror.
De for till landet. Känslan av oro låg ändå kvar. Emma visste att Elin inte skulle ge sig så lätt.
Två veckor senare var det dags igen. Rasmus var bortrest med jobbet, skulle komma hem på fredag. Emma lagade middag för att välkomna honom hem. Strax efter sex ringde han.
Du, jag blir lite sen. Elin ringde nyss något akut.
Vad har hänt nu då? Har en komet landat på balkongen?
Nej, hon köpte ny gardinstång. Råkade tappa den på foten så tån svullnat och nu ligger stången mitt på golvet. Hon kan inte gå. Undrade om jag kan svänga förbi, flytta stången och köpa lite salva på apoteket. Det går snabbt.
Emma slöt ögonen.
Rasmus, du åker hem direkt. Jag tar hand om Elin.
Va? Du? Varför?
För att jag vet vilken salva hon behöver. Du är trött efter resan. Åk hem och börja med maten. Jag är där om en halvtimme.
Eh ja, okej. Bråka inte med henne bara.
Emma la på, tog fram mobilen och sökte upp tjänsten Fixare på timme. Hon bokade snabbt en hantverkare och beställde även läkemedel via en leveranstjänst med bud till Elins adress.
Sedan körde hon över.
Vid porten mötte hon apoteksbudet, tog emot paketet och gick upp. Dörren stod på glänt Elin väntade tydligen på “sin räddare”.
I vardagsrummet brann stearinljus, vinflaska och två glas stod framdukade. Elin låg på soffan, tungt draperad i sin silkeskimono, ena benet utsträckt. Gardinstången låg mitt på golvet, helt oskadd.
Rasmus, är det du? Oj, det gör så ont Fick du med salvan?
Emma klev in och slog på taklampan. Det romantiska ljuset försvann i samma ögonblick.
Elin for upp, glömmande sin onda fot.
Emma?! Var är Rasmus?
Han är hemma. Jag tog med salvan. Och fixaren kommer strax.
Jag ville ju ha Rasmus! Han kan hänga upp stången!
Det löser proffset, sa Emma. Just då ringde det på dörren. Där stod en storväxt man i arbetskläder.
Fixare på timme, var det gardinstång?
Precis, sa Emma. Där är den. Elin visar dig.
Hantverkaren gick in, mätte och började borra Elin blev högröd i ansiktet av ilska.
Varför gör du så här? väste hon till Emma.
Du bad om hjälp. Jag hjälpte dig. Hantverkare och medicin allt är betalt. Rasmus har annat för sig hans beskydd är slut. Behöver du prata med någon så får du ringa en vän, inte min man.
Stick! skrek Elin.
Jag går nu. Han är klar på tjugo minuter. Och du du verkar kunna gå rätt bra ändå.
Emma lämnade lägenheten med en känsla av lättnad. Hon hade inte skrikit på sin man eller bråkat, bara visat alla vad det handlade om.
Hemma satt Rasmus och väntade.
Hur gick det? Slog hon sig illa? Jag har försökt ringa.
Emma satte sig vid bordet, hällde upp te och såg på honom.
Hon haltade nog inte särskilt mycket. Fixaren hänger upp stången. Och jag betalade.
Varför det? Jag kunde ju
Rasmus, lyssna. Ser du verkligen inte vad som händer? Stearinljus, vin, silkeskimono Alltid när jag är borta eller när vi har planer.
Rasmus rodnade.
Jo kanske. Jag ville inte tro det. Det kändes taskigt att neka henne. Hon är ju ensam.
Ensam, men manipulativ. Du försökte vara snäll mot henne, men det gick ut över oss. Idag stod två glas och en vinflaska redo hon ville ha dig, inte hantverkaren.
Han var tyst, tuggade nervöst på en brödbit.
Förlåt, sa han. Jag är dum.
Lite, sa Emma och log. Men du är min dumma man. Och jag älskar dig. Från och med nu Elin ringer fixaren när något går sönder. Inte dig.
Jag förstår. Tack, Emma. Om jag hade åkt dit och sett allt det där
Elin hörde aldrig av sig mer. Inte efter ett par veckor, inte efter en månad. Skammen, eller kanske stoltheten, hindrade henne.
Ett halvår senare mötte Emma henne av en slump på NK. Elin gick arm i arm med en stilig man, buren av märkesväskor, strålande av självförtroende. Deras blickar möttes; Elin lyfte hakan och låtsades inte känna igen Emma.
Emma log bara för sig själv. Skönt att Elin hittat någon som kan hänga gardinstänger lagligt. Hemma var det för första gången lugnt inga desperata samtal om trasiga rör.
På kvällarna kunde Emma och Rasmus nu planera semesterresan, och varje gång de bestämde sig för landet så bar det faktiskt dit. För gränsen mot omvärlden skyddade de tillsammans även mot de mest hjälplösa.
Om du kände igen dig i den här historien och också tycker att gränser är viktigt, får du gärna gilla och kommentera hur du skulle gjort i min situation!
