Som barn var jag nyfiken på vem min pappa var. Jag växte upp på internat och med tiden blev hans frånvaro något ”normalt” för mig. Vid 14 års ålder träffade jag barnens pappa och då var jag inte alls angelägen att söka efter min egen far – livet bara fortsatte. Senare skiljde jag mig, och då – nästan utan att jag försökte – ledde omständigheterna mig till honom. Jag driver egen verksamhet och en dag kom en kund in. Vi började prata, och helt naturligt nämnde jag att jag aldrig har träffat min pappa. Han hjälpte mig att hitta honom. Vi hittade honom i byn där han bott hela sitt liv. När jag äntligen träffade honom kände jag en obeskrivlig lycka. Jag började planera resor med honom, dagliga samtal, små gester. Jag köpte kläder, unnade honom, vi reste tillsammans och jag betalade allt, oavsett om han hade pengar eller inte. Jag såg honom ovårdad, ledsen, ensam och det kändes som att jag måste ta igen alla förlorade år. Han sade att han var ensam, att han hade barn i byn men de ville inte att han skulle ha en kvinna eftersom de trodde att alla kvinnor bara var ute efter hans pengar. Jag bad honom presentera mig för kvinnan han sade älskade honom, och det gjorde han. Jag träffade henne – en enkel, arbetsam kvinna som verkligen brydde sig om honom. Men hans barn ville inte ha henne. De kallade dit polisen, trakasserade och förolämpade henne när de hade möjlighet. När jag frågade henne varför de gjorde så, erkände hon att min pappa hade hus, mark och pengar på banken och barnen ville inte att någon skulle komma nära honom av rädsla för att någon skulle ta ifrån dem allt. Då började ryktesspridningen. De sade att jag bara dök upp för att få ut något av honom. Jag bar inte ens hans efternamn. Han insisterade på att ge mig det. Jag ville inte – jag ville undvika problem – men han sade att det var hans önskan, så till slut accepterade jag det. Efter det blev allt värre. Kritiken ökade, konflikterna blev öppna. Min relation med pappas kvinna blev bara starkare. Jag föreslog att de skulle gifta sig i hemlighet och det gjorde de. Barnen blev ännu argare – både på honom och på mig. Jag sade till dem att pappa hade rätt att vara lycklig. Äktenskapet hade sina upp- och nedgångar, men en dag, efter att de var gifta, bjöd jag på en resa. Vanligtvis reste jag bara med pappa. Under resan frågade hans fru hur mycket jag tänkte bidra med till kostnaderna. Jag sade ingenting – att jag alltid brukade betala för allt när det var vi två. Då sade hon något som skakade om mig: att saker inte var som jag trodde. Att pappa alltid hade haft pengar, och det var därför barnen kontrollerade honom. De lät honom inte spendera något på sig själv, på kläder eller nöjen. Jag trodde han hade dåligt ställt eftersom han bodde i ett halvfärdigt hus och såg ut att ha det knapert, men i själva verket styrdes hans pengar av andra. Efter det började jag uppmuntra honom att njuta av det han arbetat för. Men han sade att barnen inte tillät det. Efter bröllopet började hans fru kräva att han skulle bidra till hushållet, mat, de dagliga utgifterna. Varje gång hon bad om något blev han arg. Till slut betalade han, men efter ett bråk. Hon berättade allt för mig och jag förstod henne fullständigt. En dag när vi var tillsammans bad hans fru honom att köpa lunch till hennes pappa. Han reagerade dåligt, sade att hon kunde betala själv och startade ett bråk. Jag försvarade henne. Jag frågade om han själv hade velat att min man vägrat att köpa mat till sin svärfar. Jag sade att det inte var rättvist att vara så mot kvinnan som brydde sig om honom, lagade maten, tvättade kläderna och stannade vid hans sida. Han svarade att han var trött på att bli ombedd om pengar till huset. Då förstod jag något som gjorde ont: min pappa var snål mot kvinnan som tog hand om honom och alltid ställde upp – men generös mot de barn som aldrig fanns där och bara hörde av sig när de behövde pengar. Till slut sprack relationen till hans fru. Idag bor han själv. Tydligen är det en av döttrarna som tar hand om honom, men vi vet att det är han som försörjer henne, hennes man och barn. De andra barnen ringer och bestämmer, och han skickar pengar utan att blinka. Men kvinnan som alltid fanns där för honom, henne nekade han alltid. Jag är inte densamma med honom längre. Jag älskar honom, men inte som förr. Inga fler resor, vi har knappt kontakt. Om jag inte ringer hör han inte av sig. Jag kan inte bli den jag en gång var. Det gör ont att säga, för när jag hittade honom var det en enorm lycka – och nu känns det som att han inte ens finns.

När jag var liten svävade nyfikenheten kring min pappa, som en dimma över en norrländsk myr. Jag växte upp på ett barnhem utanför Uppsala, och hans frånvaro blev så småningom lika vardaglig som det grå regndiset om vintermorgnarna. När jag var fjorton år träffade jag fadern till mina egna barn och då försvann lusten att leta efter mitt ursprung; livet gled bara förbi, sakta som en vårflod mellan snödrivorna.

Senare, när vi hade gått skilda vägar, ledde händelserna mig plötsligt tillbaka till honom, nästan som om mitt undermedvetna skickade hemliga signaler. Jag drev ett litet kafé i Sundsvall, och en dag steg en främmande kund inhan hade röda Kinder som lingon och, medan vi pratade om allt och inget, berättade jag spontant att jag aldrig träffat min pappa. Han erbjöd sig att hjälpa, och efter några telefonsamtal och udda sammanträffanden hittade vi honom i en by i Jämtland, där han bott hela sitt liv.

Känslan när jag mötte honom för första gången var bisarr; en överväldigande glädje, hugget ur samma berg som de drömlika landskapen i Dalarna. Jag började planera små utflykter med honom, ringde jämt, köpte ulltröjor åt honom; han fick kanelbullar och varma vantar, och vi åkte tåg mot okända landskap medan jag pröjsade allt, i kronor, förstås. Det spelade ingen roll om han hade pengar eller inte. Det var som om jag försökte fylla alla de år när han inte funnits i mitt liv.

Han berättade att han var ensam, att hans barn i byn inte tillät honom träffa några kvinnor, eftersom de trodde att varje kvinna ville åt hans besparingar på Swedbank. Jag bad honom presentera kvinnan som påstods älska honom. Hon hette Siven stillsam, arbetsam kvinna som skötte om honom. På hennes händer satt alltid lukt av kaffe och tvätt. Men pappas barn retade henne ständigt, ringde polisen, grillade henne med ruttna kommentarer och paranoia.

När jag frågade varför de höll på så berättade Siv att pappa hade två villor, några hektar skogsmark och gott om pengar på banken. Barnen släppte inte någon nära honom, av rädsla för att bli rånade på sitt framtida arv.

Det var då ryktena började bubbla upp, som surströmming som jäser under locket. Folk sade att jag återvänt för att tillskansa mig hans egendom. Jag bar till och med inte hans efternamn. Men han insisteradehan ville att jag skulle ha det. Jag höll emot, men till slut gav jag efter när han sa att det var hans vilja. Efter det blev allt värre; skvaller, bråk och öppna konflikter.

Min kontakt med Siv blev djupare, till och med på gränsen till det overkliga. Jag föreslog att de i hemlighet skulle gifta sig. De gjorde det en disig morgon, bland björkar och mossiga stenar. Syskonen blev rasande, röda ögon och ord som isflak. Jag sa till dem att vår far har rätt till lycka, även om det var svårt för dem att höra.

Deras äktenskap gick som en ångbåt mellan strömmar, men en dag bjöd jag dem på en resa. Brukar resa med pappa själv men nu var Siv med. Under resan frågade Siv vad jag skulle bidra med till kostnaderna. Jag sa att jag inte skulle ge något; brukade alltid betala allt när det bara var pappa och jag.

Då sade hon något som gnagde likt myror under trätrallar: saker var inte alls som jag trott. Min pappa hade alltid haft bra med pengar, därför höll barnen honom i ett järngrepp. De lät honom inte använda sina pengar på sig själv, inga nya skjortor, inga nöjen. Jag trodde han var fattig för att han levde i ett halvfärdigt hus och såg ut som om han saknade allt, men pengarna var det andra som styrde.

Efter det försökte jag uppmuntra honom att njuta av frukterna av sitt slitmen han sade alltid att barnen inte tillät det. När han och Siv gifte sig började hon be honom bidra mer hemma; till mat, elräkningar, allt sånt. Varje gång hon bad om pengar blev det kalabalik. Till slut gav han efter, men alltid med gräl. Hon berättade allt för mig, och för mig var det självklart och rättvist att hon bad om hjälp.

En dag, när vi var med henne och hennes far, bad Siv min pappa att köpa lunch till honom. Han blev ursinnigsade att hon fick betala, att han alltid fick stå för notan hemma, och ett gräl blossade upp som ett åskväder över Mälardalen. Jag försvarade henne. Skulle min man neka min far mat? Nej, klart inte. Jag sa till honom att det var orättvist mot Siv, som lagade hans mat, tvättade hans kläder, fanns vid hans sida. Han svarade att han var trött på att det alltid handlade om pengar.

Då slog det mig som en kall vind från Bottenviken; pappa var snål mot kvinnan som tog hand om honom men mycket generös mot barnen, som bara hörde av sig för att få pengar.

Till slut sprack deras förhållande, som isen i april. Nu bor han ensam i huset vid ett plaskigt dike. En dotter säger sig sköta om honom, men sanningen är att han försörjer henne, hennes make och deras barn. De andra hör bara av sig för att styra och få ut mer pengar. Siv, kvinnan som alltid tog hand om honom, vägrade han alltid att hjälpa.

Jag är inte densamma med honom längre. Jag älskar honom, men inte som förr. Jag bjuder inte längre på resor, och vi har knappt kontakt. Ringer jag inte, ringer han aldrig. Jag kan aldrig igen bli samma dotter. Det smärtar att inse, för när jag hittade honom var det som att springa vilse i ett sagolandnu känns det som om han gått upp i dimma och inte längre existerar.