12 mars
Jag växte upp i en liten svensk tätort som ändå kändes mer som en by mitt ute i landskapet mellan åkrar och tjärnar. Jag minns fortfarande hur mamma, som hade en faiblesse för övernaturliga ting, en dag tog med mig till ortens klärvoajant, tant Märta. Jag var knappt tio år gammal. Märta blandade sina slitna kort, drog några ur leken och sa med rynkad panna:
Din Sofia kommer att vara lycklig, allt hon vill ha kommer på plats. Men jag ser ingen man vid hennes sida.
Jag förstod ärligt talat inte riktigt vad hon menade, men orden fastnade som en underton i mitt huvud.
Åren gick. Jag blev vuxen, lång och blond som så många här. Killarna i byn pratade mycket om mig, men på riktigt var det aldrig någon jag fastnade för. Jag träffade någon ibland, men inget blev allvarligt.
Trots bra betyg sökte jag inte vidare till högskola. Jag blev kvar hemma och började jobba på mejeriet. Det ryktades om att jag varit ihop med någon från ledningen, men sanningen är att ingen någonsin såg oss tillsammans.
Kvinnorna i produktionen brukade varna nyanställda:
Du Sofia, se till så du inte fastnar här hela livet. Åk till stan. Med din personlighet och ditt utseende hade du blivit uppslukad med hull och hår där.
Jag bara log tillbaka och sa ingenting.
Så en dag började byn surra jag var gravid.
Vem kunde det vara? Alla spekulerade, men ingen visste. Inga svar.
Min mamma tog det hårt:
Grattis då, nu har du gett mig skammen! Du får klara dig själv. Jag drar mitt strå genom att låta dig bo här en månad till. Sedan är det ut.
Okej, mamma, svarade jag lugnt. Då går jag. Men kalla mig inte tillbaks sen.
Två veckor senare hade jag lyckats köpa ett litet, slitet hus i utkanten av byn. Gammeltanten som bodde där hade flyttat till stan, och hennes barn sålde huset för småpengar. Ingen förstod hur jag, höggravid och allt, fått ihop ens så lite pengar. Det blev en sorts snackis min stora hemlighet.
Snart började underligheter hända. Mitt hus renoverades på nolltid. En ny staket restes, en fungerande brunn grävdes. Folk körde in, fixade och byggde. Hemelektronik och möbler levererades hem till mig. Alla grannar funderade förstås vad som försiggick, men jag gick runt och log i solskenet och såg knappast ut som någon som blivit lämnad på bar backe.
Hösten kom och min pojke, Oskar, föddes. Plötsligt stod det en skinande blå barnvagn på min lilla trapp. Jag hämtade mig snabbt efter förlossningen och jobbade på som vanligt. Gick rak i ryggen med fina kläder, alltid värdig och nöjd där jag drog barnvagnen genom regnet.
Hemma var det så klart fullt upp: ett spädbarn, en stor trädgård, vedspisen skulle hållas varm, handling, hunden som behövde rastas. Men sådant har aldrig skrämt mig, så var jag ju uppfostrad.
Med tiden började kvinnorna runtomkring tänka om jag var hårdarbetande och vän. Snart var vi vänner, och de höll gärna koll på Oskar om jag behövde handla. Hjälpte till med morotslandet, skickade maken att hjälpa till med potatisbänkarna. Men i stort sett så fixade jag allt själv.
När Oskar var ungefär två år kom Inga, min närmsta granne, springande till Lena:
Har du sett det där? Sofia hon är med barn igen!
Det tror jag när jag ser det.
Gå och se själv!
Ryktena tog ny fart. Vem hade varit framme den här gången? Folk spekulerade, men ingen hade sett mig umgås med någon alls.
Jag brydde mig inte om byskvallret. Levde vidare och byggde till badstuga, fick gas indraget och lät sätta upp ett modernt växthus inget som är direkt billigt.
Undrar var hon får alla dessa pengar ifrån? ensambarnsmamman, hon måste ha någon högt uppsatt friare, surrade det.
Men hemligheten förblev min.
Hösten därpå fick Oskar en lillebror, Viktor. Ytterligare två år senare kom min tredje pojke, Emil.
Tre söner, ingen visste med säkerhet ens vem som var pappa till någon av dem.
En del skrattade rått, andra förundrades eftersom barnen var välmående, jag höll mig undan alkohol och jobbade dygnet runt. Några pekade finger och tog mina val som avskräckande exempel för egna döttrar. Min mamma hade mest slutat prata med mig. Hon var besviken och förstod aldrig varför.
Men jag gick vidare, stolt, rakryggad och orubblig.
Tiden gick. En vårdag rullade en dyr Volvobil in på grusvägen framför mitt hus. Ut klev mejeriets chef, Stefan Karlsson, med en enorm bukett tulpaner. Han gick rakt in till mig, och på nolltid hade byns folk samlats utanför mitt staket.
Alla visste att Stefans fru hade gått bort förra året efter lång sjukdom. Det var han som stannat hemma och tagit hand om henne, hyrt in hjälp ibland, men var trogen till slutet.
När jag och Stefan steg ut från huset tillsammans var det som om hela byn stannade. Han drog mig intill sig, kysste mig på pannan inför alla och sa högt:
Sofia har tackat ja till att bli min fru. Vi och våra pojkar bjuder hela byn på bröllop!
Först föll allting tyst. Folk stirrade, sedan spreds spontana applåder och jubel. Nu såg alla att pojkarna ju var en tydlig blandning av oss två…
Efter vår bröllopsfest, som blev årets stora händelse, flyttade vi in hos Stefan. Alla ställde upp och hjälpte till med flytten.
Och ett år senare föddes vår efterlängtade lilla flicka.
Så mycket för tant Märtas kort. Vem kan egentligen förutspå livet?
