Mannens älskarinna var fantastisk. Om jag hade varit man hade jag valt henne själv. Ni vet, det finns sådana kvinnor – självsäkra, med värdighet i stegen och öppen blick. De rör sig utan stress, behöver inte blotta sig för att bli sedda, är lugna som drottningar och tappar aldrig fattningen. Jag hade valt henne också. Just för att hon är min raka motsats. För vad är jag? Alltid stressad, skäller på barn och man, tappar allt, hinner aldrig, överhopad på jobbet, cheferna klagar. Går alltid i byxor och tröja – bara att stryka en klänning känns som ett dagsverke. När strök jag ens volanger och blusar sist? Tur att vår moderna torktumlare nästan gör plaggen strykfria. Men älskarinnan var strålande – figur, hållning, ben, hår, ögon, ansikte – man tappar nästan andan! Och just sedan dess har jag knappt kunnat andas. Eller, rättare sagt, sedan jag såg dem. Slumpen gjorde att jag var i utkanten av stan för jobb. Gick in på ett första bästa kafé och där – han satt där, min man. Med henne. Han höll hennes händer i sina och kysste hennes fingrar. Åh, så klyschigt, tänkte jag. Men kvinnan – hon var verkligen snygg. Objektivt. Det var som vid en brännskada – sekunder kvar tills smärtan slår till, de där väntans sekunderna innan det gör ont – och för att stilla smärtan blåser man allt man kan på huden. Det skulle göra ont. Men inuti – tomt. Ingenting. Mannen kom hem i vanlig tid, på gott humör. Alltid balanserad och skämtsam, till skillnad från mig – som alltid stressar. Hans humor hade jag behövt nu. Min egen fungerade inte alls. Jag ville fråga, rakt upp och ned: Hur är din älskarinna då? Såg er på Kafé X – hon är verkligen snygg. Jag förstår dig, inte ens jag hade kunnat låta bli. Följa upp med: Så, vad händer nu? Ska barnen träffa sin nya mamma? Och vart ska jag ta vägen? Tänker du ta hit henne eller bor hon stort själv? Men jag sa inget. Han höll om mig i sängen som vanligt och somnade snabbt. Kanske har de inte ens haft sex än, tänkte jag när jag rullade undan. Och log tyst. Nu tänker jag som en kvinna som blivit sviken, men som envisas med att låtsas som ingenting. Så, sex eller inte? Bara förstadiet – attraktion, synkade andetag, tankar i takt. Och han – en mästare på att dölja saker, inte minsta gest avslöjar honom. Jag vred mig i sängen, sov ryckigt med drömmar om färgglada blommor och kvinnor i röda klänningar. Vaknade tung i huvudet, tog det lugnare än vanligt, men fixade ändå barnen till skolan. Och tankarna snurrade – vad gör kvinnor som kommer på sina män med en annan? Googla? Google hjälpte inte. Hade inga egna svar. Prova fortsätta leva? Vadå prova – jag lever ju. Rutinerna är de samma, maken kommer hem på minuten, ingen läppstift på kragen, ingen främmande parfym. Barnen stojar och vi går på bio på söndagar. Inget är annorlunda. Till och med sexet två gånger i veckan, ibland tre om man räknar noga. Kanske såg jag fel på kaféet? Nej. Ringde på lunchen, han svarade inte. Tog taxi till samma kafé – hans bil utanför. Han och älskarinnan gick ut, satte sig i hans bil och åkte. Jag blev kritvit, bad taxichauffören om vatten, låtsades ringa ett viktigt samtal: “Äsch, ni får fixa ert paket utan mig, jag måste tillbaka till jobbet!” Brydde mig ändå om vad chauffören tänkte om mig. Att veta att ens man har en älskarinna förändrar allt. Skiljas? Ja, kanske. Hur ska man annars leva? Stå ut? Men varför? För vad? Jag mindes hur våra vänners äktenskap krisade när mannen hade en affär. Han nekade in i det sista, trots bevis. Sa till och med att han blivit hackad. Då sa min man: Jag skulle aldrig ljuga. Om du har ställt till det, så stå för det, ta ansvar – lämna om det är viktigare, eller avsluta om du vill ha familjen kvar. Jag var stolt över hans ord då. Ansvarsfullt, tänkte jag. Lätt att vara redig på avstånd. Men när man är mitt i dramat, då försvinner modet snabbt. Jag gick fram till deras bord på kaféet, satte mig. Älskarinnan såg förvånad ut, maken frös till och började skruva nervöst. Alla var tysta. Det var nästan komiskt. Älskarinnan förstod direkt vem jag var. Kanske visste hon redan. Han ville säga något, men jag stoppade honom med handen: “Det här är väl inte alls vad jag tror, eller hur?” Så sa jag: “Inget konstigt, sånt här händer. Men nu får ni tänka – vi har barn, gemensam bostad, gamla föräldrar. Ni är kloka, ni hittar säkert en lösning.” Och så gick jag lugnt ut. Den nypressade klänningen passade mig. Synd att jag inte burit den oftare.

Min mans älskarinna var vacker. Hade jag själv varit man, hade jag säkert valt en som henne. Ni vet, sådana kvinnor som är medvetna om sitt värde. De rör sig med självklarhet, blicken är ärlig och rak, de lyssnar uppmärksamt. Inga nervösa gester och inget behov av djupa urringningar eller bara ryggar för att fånga uppmärksamhet. De är lugna som drottningar, de stressar aldrig upp sig.

Jag hade valt henne. Just för att hon var min raka motsats.

För hur är jag själv? Alltid på språng, snäser åt både barnen och maken, tappar allting ur händerna, hinner aldrig med något, högar av arbete svämmar över på jobbet och chefen är sur. Evigt klädd i jeans och tröja eller stickad kofta. Att stryka klänning eller blus känns oöverstigligt. Jag minns inte ens när jag höll i ett strykjärn sist, men tack och lov gör nya torktumlaren kläderna nästan släta ändå.

Men älskarinnan, hon var verkligen något extra. Hållningen, kroppen, benen, håret, ögonen, ansiktet man tappar nästan andan!

Sen dess har jag knappt vågat andas. Det var när jag helt slumpmässigt skulle fixa något med jobbet ute i Hisingen och gled in på ett café jag aldrig varit på för att få något i magen jobbet avklarat, men hungern gör sig påmind. Caféet var fullt men i ett hörn fanns en ledig plats. Jag satte mig, såg upp från menyn och jo, det var honom. Min man. Kände igen honom direkt bakifrån. Och där satt hon.

Han höll hennes händer i sina och kysste hennes fingrar. Alltså, så banalt. Jag tänkte snart börjar han recitera Erik Lindegren till henne också. Men kvinnan var objektivt vacker.

Konstig känsla. Lite som när man just bränt sig du ser rodnaden och vet att snart kommer smärtan, men precis nu, i dessa sekunder, är det bara ett pirr av väntan på att det ska göra ont. Jag försökte mentalt blåsa på mina svidande känslor för att lindra vad som komma skulle.

Jag borde ha känt smärta, men inom mig var det mest tomt. Ingenting.

Maken kom hem precis som vanligt. Han är alltid jämn i humöret. Det är jag som är fly förbannad på nolltid, alltid stressad, som puttar familjen framför mig. Han är den där trygga, humoristiska, stabila sorten. Nu hade jag behövt lite av hans humor, min egen räckte inte långt.

Hela den kvällen ville jag fråga rakt ut, med neutral ton: Nå, hur har du det med din älskarinna? Såg er på Café Vårvinden. Hon är fantastisk, förstår dig, hade knappt kunnat låta bli själv om jag var man. Ville fråga och sedan studera hur svetten trängde fram i hans panna, hur han blev röd men försökte hålla masken.

Jag hade velat fortsätta: Så hur gör vi nu? Dags att presentera henne för barnen som nya mamman? Vad händer med mig? Får jag bo kvar eller tänker du ta hem henne hit?

Men jag sa inget av det där. Maken kröp upp bakom mig i sängen som vanligt, lade armen om mig och somnade på sekunden.

Kanske har de inte ens haft sex, tänkte jag när jag makade undan till min sida av sängen och låg tyst och skrattade för mig själv. Nu tänker jag som en bedragen fru, som sett allt med egna ögon men ändå intalar sig själv att det har jag nog bara inbillat mig. Kanske har de bara påbörjat något, bara småprat och blickar som svävar i takt. Och han är skicklig ingen min, inget ord avslöjar honom.

Jag vred mig i sängen hela natten, drömde om färgsprakande buketter och kvinnor i röda klänningar som inte var jag.

Vaknade seg i huvudet, rörde mig långsammare än vanligt när jag gjorde klart ungarna för skolan. Hela tiden snurrade tanken: vad gör kvinnor i min sits egentligen? Googla?

Google gav ingen hjälp. Och själv hade jag inga svar. Försöka leva vidare som vanligt?

Men det är vad jag redan gör lever vidare som om inget hänt. Maken kommer hem i tid, inga misstänkta parfymdofter, inga märkliga spår. Barnen är vilda som alltid, vi går på bio på söndagar. Allt lika invant. Samma sex två gånger i veckan, ibland tre om man ska vara noga.

Tänk om jag bara inbillade mig där i caféet?

Nej. Jag ringde honom på lunchen, han svarade inte. Jag tog en Bolt och åkte till samma café igen, ursäktade mig för chauffören med att ett paket ska lämnas över i jobbet. Där stod hans Volvo parkerad. Han och kvinnan kom ut tillsammans, satte sig i bilen och åkte iväg.

Jag blev kritvit i ansiktet, bad taxichauffören om vatten, knäppte på min mobil och ropade högt i luren: Nähä, då! Med dig och ditt paket, jag hinner inte vänta längre, måste till jobbet! Det verkade ändå viktigt för mig vad chauffören tyckte.

Att veta att det finns en älskarinna förändrar allt. Skiljas? Kanske. Hur lever man annars? Härda ut? För vems skull?

Jag kom och tänka på när makens gode vän gick igenom samma sak för två år sedan. Han smög, dolde. Hans fru förstod ändå, till sist. Det blev ett jäkla liv. Han nekade in i det sista, även när bevisen var solklara långa Messenger-dialoger som han glömt radera. Påstod att han blivit hackad, att avundsjuka rivaler utsatt honom.

Då sa min man bestämt: Jag skulle aldrig ljuga om det. Ser mesigt ut. Om du gör något dumt, stå för det. Och ta ansvar för familjen oavsett.

Jag blev stolt över honom då vilken ansvarsfull karl jag valt!

Det är så lätt att resonera om andras liv. Speciellt på avstånd. Speciellt när man inte behöver bära konsekvenserna själv.

Men när man väl sitter där alldeles nära dramat, mittemot både fru och älskarinna, i samma ögonblick då är kaxigheten borta.

Jag gick fram till deras bord på caféet och satte mig. Älskarinnan lyfte på ögonbrynen. Maken stelnade och såg vilsen ut. De sa inget. Jag roades av att betrakta dem. Kvinnan förstod direkt eller så visste hon redan vem jag var.

Han skulle säga något, men jag stoppade honom med en hand: Det här är alltså inte vad det ser ut att vara, eller hur? Ingen dramatik, sånt här händer ibland. Men nu får ni lösa det här vi har barn, gemensamt boende, gamla föräldrar. Ni är väl kloka, ni fixar det.

Sen gick jag långsamt mot utgången. Den släta klänningen passade mig. Jag borde ta fram den oftare.